Redaktionellt 5:2011

Martin Engberg

I det här numret publicerar vi utdrag ur två avhandlingar i konstnärlig forskning. Det ena ur en nyligen slutförd, det andra ur en pågående.

I den konstnärliga forskningen är »den konstnärliga processen och verksamheten» utgångspunkten. Konstnären som forskare har den egna praktiken som grund. En subjektiv kunskap i form av hantverksmässigt kunnande och konstnärliga insikter ska fungera som verktyg.

I Jag. En fiktion, tecknar Ingrid Elam jagets utveckling i litteraturen från Sapfo fram till idag. Det jag som framträder är en mångsidig figur, ett perspektivrikt kalejdoskop som litteraturhistorien pumpat fullt med självmedvetenhet. Dagens jag i litteraturen är inget platt jag som aningslöst låter sig bli till rov för en författares självbiografiska lustar. Den som skriver »jag» gör det – oftare än vad kritikerna ser – medveten om att det sätter en mängd positioner i rörelse. Eller bör i alla fall vara det.

När subjektet visar sig rymma mer än ett jag (och fler än ett jag) kan det med en annan bredd fungera som en utkikspost både inåt och utåt mot det samhälle det lever i. Rösterna som talar genom det framstiger inte ur främmande krafter, väckta av Inspirationen. Det är samhället, eller olika perspektiv som talar genom individen. Jaget och dess processer kan analyseras och skapa ny kunskap. Det tycks man ta fasta på både inom litteraturen och den konstnärliga forskningen.

När Gunnar D Hansson (som i samma person bland annat rymmer en poet och en litteraturvetare) funderar över hur den konstnärliga forskningen kan utformas till en form för akademisk kunskapsproduktion gör han det med hjälp av essän. Inte som fullständig eller slutgiltig modell, men som utgångspunkt:

Essän är historiskt sett en hybridform som blandar vad som enligt äldre genreläror inte borde blandas. Essän kan på samma gång tala om jaget och om världens beskaffenhet. Ett jag som sista instans.

Ur Var slutar texten? s 17

I Andreas Gedins avhandling Jag hör röster överallt, som diskuterar curatorns och konstnärens arbete, bryter samtal och mejlväxlingar in i den löpande texten och skapar en i Bachtins anda polyfon text. I Fredrik Nybergs avhandling, som vi publicerar ett utdrag ur i detta nummer, är det faktiskt inte ett jag som talar, och analyserar, utan en karaktär vid namn oiN. oiN såg litteraturens ljus i Fredrik Nybergs diktsamling Nio, nine, neun, neuf och är till förväxling lik Nyberg själv. Utdraget rymmer, förutom en analys av Ilmar Laabans dikt »Lågtjutarens kärleksdiskurs», både biografiska partier och rent fiktiva. Också Tina Carlssons avhandling består av ett antal olika element, såsom bilder, en utställning och ett kartotek av texter; det utdrag vi här publicerar består dock enbart av text. Ibland ryms inte den gestaltande avhandlingen inom en tidskrifts gränser.

När jaget blivit synligt kan det inte gömma sig bakom ett objektivt vi, till exempel i en retorisk figur av följande sort: »vi ska i det följande studera…» Vilket vi? Vilket jag? Vilka jag?

Vad den konstutövande uppfattar som relevant teori kan i många fall skilja sig från vad den traditionellt forskande akademikern behöver. Den konstnärligt utövande läser ju inte sällan teori för att hitta nya infallsvinklar i sitt arbete, utan de krav på att systematisera sin kunskapsbildning som den akademiska forskaren har. Här finns frågor om konstnärlig forskning och vetenskaplighet som jag får lämna till andra att diskutera. Men för den som, i likhet med mig själv, närmar sig den teoretiska kunskapen utifrån läsandet av skönlitteratur och praktiskt skrivande, är den konstnärliga forskningens kunskapssyn fullt begriplig, ja, frigörande.

Här finns en fråga som just detta jag – som skriver denna text – konfronteras med varje gång han sätter sig ned för att skriva något annat än prosa: med vilken auktoritet kan jag påstå detta eller detta om världen? Jag talar jag ju inte utifrån någon akademisk merit. Är inte journalist, kritiker eller kulturskribent. Mitt svar blir alltid att jag måste skriva utifrån författarens subjekt, även om det inte ska bli prosa. Har jag någon kunskap sitter den i skrivandet och det är genom det den kan lockas fram; texten förhoppningsvis bli klokare än dess författare.

Den konstnärliga forskningen borde kunna bidra till att vitalisera humanioran, ställa frågor om vilken humaniorans roll ska vara i samhället, och om vad som är och inte är vetenskaplighet, och hur vetenskapsbegreppet kan vidgas. Någon som, i lite andra termer, funderat över just humaniorans roll i samhället är Lisa Ehlin, som i detta nummer skriver om digital humaniora, och hackern som framtidens filolog.

 

Martin Engberg Januari, 2012