Marie Norin om Dorothee Elmigers Inbjudan till de våghalsiga

Marie Norin

I en intervju med Kulturnytts Anna Tullberg i slutet av september i år säger Elmiger själv om sin bok att det är en samhällskritisk bok. Lite försiktigt formulerar hon det: »Inbjudan till de våghalsiga handlar om en känsla jag har av att allt inte riktigt är som det ska i vårt samhälle. Jag ville ställa frågor om hur vi lever tillsammans och vem som bestämmer hur det ska gå till.» »Det är inget manifest», säger hon. Men där tar hon fel, säger jag. Eller mer specifikt uttryckt: det är egentligen ganska meningslöst att uppehålla sig vid formdiskussioner eller litterär kontext i en recension av den här boken. Att göra det vore att möta texten med just den stumhet texten vill vara en ordbräcka, en handlingsplan och ett stridsrop ut ur.

Så här är det: De båda systrarna Margarete och Fritzi Stein lever tillsammans med sin far, poliskommendant Heribert i en lägenhet ovanför polisstationen i en före detta gruvstad i Norra kolreviret. Land okänt. Kapitelrubriker som »Florida», »Grand Erg du Bilma» (erg som i sand/dynhav), och »Las Vegas» bör läsas som exempel på platser i världen där uttorkningen (miljömässigt, socialt, kulturellt) är långt framskriden. Mamman Rosa lämnade hemmet och staden för länge sedan, liksom de flesta andra kvinnor och män. Någon stad eller civilisation värd namnet finns inte längre kvar, bara enstaka tomma hus och ödelagd mark. På 60-talet härjade en stor brand i gruvan, och ännu blossar bränderna upp i gruvstollarna under marken. Detta är allt deras far och de få vuxna människor systrarna möter minns, och det är också allt systrarna själva minns. Branden och platsen efter branden är platsens hela historia, så ser deras värld ut: ett ödelagt underminerat minneslöst, där poliskommendantens och hans mannars enda uppgift är att se till att allt förblir vad det är, och att gränsen, »demarkationsgränsen» (ordvalet signalerar till exempel muren mellan forna Öst- och Västtyskland, eller den mur som Israel stänger in palestinierna bakom just nu) inte överskrids. De äter, ser på teve, röker, sover. Vid ett tillfälle blir konstaplarna stadda i kassa, efter att några kolentreprenörer, mot en rejäl summa pengar, tillskansat sig beskydd och villkorslös tillgång till det kol som ännu finns kvar att bryta i området. För pengarna köps det en bil. Sedan kan de alla, kommendanten och konstaplarna, sitta tillsammans i bilen och röka. Omväxling förnöjer. Dessa skampengar, och konsekvenserna av dem, pytsar Elmiger in i texten och det blir väl lite hackigt kan man tycka, lite väl ändamålsenligt, men okej: Först struttar entreprenörerna runt och mäter och provborrar. Sedan ser vi männen i bilen, en sprillans ny en minsann! Och får strax förstå två saker om bilen, 1: att den hjälper till att putsa på konstaplarnas »manlighet», samt 2: att den också blir ett utmärkt sätt för poliserna att kontrollera och kringskära systrarnas rörelsefrihet. 

Någon gång föresvävar konstaplarna tanken på kvinnor, men då som underliga irrationella varelser. En bara vag känsla av frånvaro. Ett tapp, ett svinn, något som glidit bort, som allting annat, ur minnet. När däremot systrarna tänker på de frånvarande kvinnorna, och i synnerhet mamman Rosa, antar de (hon) i deras tankar snudd på grandiosa proportioner: det finns inte någonting som mamman Rosa inte kan göra, inte någon hjälte hon inte är (Rosa Luxemburg, Hemingway, en ukrainsk diplomat, buffeljägare och partisan i Neapel för att nämna några), inte något liv hon inte har levt eller fortsatt att leva någonstans långt borta. Som en bortglömd underjordisk våldsam …flod? Ja, nästan som om Elmiger i de försvunna kvinnorna och mamma Rosa drar ett likhetstecken med  den likaså försvunna floden, Buenaventura. I männens minne: ett knappt begripligt tunt sipprande …fanns det ens en flod? men i systrarnas mytologisering en urkraft. Sökandet efter Buenaventura är också det uppdrag systrarna redan inledningsvis ger sig själva och varandra. Buenaventuras ponor (naturlig öppning i jordytan) som portalen till orsakssammanhangen, ja snart sagt allt. I minneslöshet finns ingen framtid. Minneslöshet är stumhet och föder bara feghet. Det är vuxengenerationens arv och svek mot ungdomen, tycks Elmiger mena, ett förött obrukbart och obeboligt land där inte ens drömmen om den försvunna floden tillåts hysas. Systrarna Stein vet att drömmen om floden är minst lika viktig som floden själv, och de vet att en dag ska den springa fram igen, och släcka alla de underjordiska bränderna. Via kvarglömd litteratur (biblioteket finns ju inte heller längre), expeditioner i området och diskreta förfrågningar letar de sig fram i landskapet, Fritzi på sin motorcykel och Margarete vid sin skrivmaskinen. I sökandet efter floden hittar de brottstycken av tidigare liv, antydningar om uppror, motstånd i form av ord, ord som »av sig själva drar till sig andra ord» Ord som »strejk», »sabotage», »Berlin», »herr Buenaventura Durruti – syndikalist och son till en rallare». Sakta byggs så sammanhang. 

Man kan utan svårighet välja att se de båda systrarna som två vägar eller metoder ett motstånd mot en kvävande ordning, auktoritär eller bara taffligt underlåtande, kan ta: Margaretes väg via böckerna, den historiska och litterära undersökningen, att via det nedskrivna försöka hitta någon sorts sanning kring det som kan bli, öppnare och bättre. Och Fritzis mer extroverta, på-fältet-verksamhet, som inte väntar på texten eller resultaten från undersökningarna utan ropar, kör runt på sin motorcykel och säger högt vad hon ser och uppmanar till något annat med omedelbar verkan. Enkelt uttryckt: den intellektuelles kontra aktivistens/terroristens (och så vidare; kärt barn har många namn) väg. Redan tidigt i boken ser vi Fritzi i en scen stå och smeka en poliskonstapels Remington (alltså inte skrivmaskinen utan handeldvapnet) och sakta, som under ett förhör, lista från området försvunna ting: »Ingen flod här i trakten? Väderkvarnar? Eller stormarknader? Höghus? Sädesmagasin? Loft? Stallbyggnader? Bondgårdar? En biograf? Brohuvuden? Bergbanor? Travbanor?» och ytterligare 27 andra inrättningar. Samme Fritzi som 6 sidor längre fram ropar genom den öppna köksdörren: 

…Sluta! Sluta med den tidiga kvällsunderhållningen, med den sena kvällsunderhållningen, med underhållningen i allmänhet. Underhållning gör ont i mina ögon, den knäcker ryggen på mig strax under första halskotan, jag är trött på underhållning, hela mitt liv har hittills försvårats av underhållning, underhållning är en djup underjordisk gruva som genom åren har fyllts med djurkroppar. 

Det är också Fritzi som sent i boken, när systrarna äntligen har hittat den ponor som mycket riktigt gömmer floden, i ett samtal med systern försvarar den kniv hon bär i bältet (underförstått de handlingar hon en dag kan komma att utföra med den) med att säga att »det bara är med hänvisning till en realitet som man talar om vansinne – att vansinne bara existerar i avvikelsen från denna realitet [...] vi måste alltså, ja, hävda en annan realitet – » 

Fritzi tvivlar aldrig, hennes väg är klar och rak. Det är Margarete som måste föra tvivlarens kamp, så som skrivandet alltid måste vara prövandet, brottningsmatchen med också den egna förmågan, ärendet, meningen.   

Trots de båda systrarnas olika motståndsmetoder, olika sätt att söka pröva/hävda en annan realitet, är det en gemensam kamp de för mot den tomhet de fötts i. En tomhet som ju också är en möjlighet, som »bara väntar på att vi ska göra något med den», som Fritzi säger. Men deras motstånd stöter på omedelbar patrull i pappa kommendanten och hans väktare. När inte tystnad och olika förminskningstaktiker räcker, kringskärs systrarnas rörelsefrihet och som ytterligare åtgärd tillsätts en särskild säkerhetsgrupp, ledd av kommendanten själv. Allt för att bibehålla status quo och säkra den kolutvinning som de just sålt rättigheterna till. »Margarete», låter Elmiger pappan papegojlikt rabbla, och får det att låta som klippt direkt från något Merkel, Sarkozy, Reinfeldt … ja, snart sagt vem som helst av de där gubbarna skulle ha kunnat säga: »vi är fast övertygade om att vi har en framtid. I vården och i kunnandet. Vi sätter upp långsiktiga mål, vi strävar ihärdigt efter att uppnå dem. Säkerhet skapar förtroende. Säkerhet är ett skydd för oss och våra värden.» 

Det är omöjligt att läsa Elmigers bok och inte tänka på till exempel gruvbolagens rovdrift i Appalacherna, där Massey Energy (Alpha Natural Resourses) sedan 15 år bryter kol med så kallad bergstoppsutvinning, och som innebär att man helt enkelt spränger bort Appalachernas bergstoppar för att komma åt kolet, eller på Lundin Oil med flera oljebolags rovdrift i Ogadenområdet i Etiopien. Och så vidare, och så vidare, överallt i världen där naturtillgångar eller billig arbetskraft lockar investerare. Med andra ord: det är omöjligt att inte läsa Elmigers bok som en replik på eller konsekvens av den ekonomiska politik vars teoretiska fundament framfördes av den amerikanske ekonomen Milton Friedman under 70-talet, och som syftar till att minimera statens inblandning i olika ekonomiska förehavanden. I spåren av Friedmans nyliberala lösningar har fattiga länders skuldavskrivningar och nya lån (i Latinamerika, på den afrikanska kontinenten, i Sri Lanka efter tsunamin, i Irak efter kriget – listan är lång, med Grekland som senaste tillskottet) villkorats mot krympt stat – skolor, sjukhus, vårdinrättningar, statliga pensioner, trygghetssystem – och ökat privat ägande. Det är en global prispressarpolitik som har byggt om hela samhällsfundamentet. Idén om oss människor i staten som Medborgare och tanken om staten som ett gemensamt bygge, har monterats ner till en idé om människan som Konsument, oinskränkt individ på en marknad. Och det gemensamma samhällskontot formulerat i till exempel social jämlikhet och stabilitet har fått stryka på foten, liksom miljön.

Mot slutet av Inbjudan till de våghalsiga, när systrarna till slut har funnit flodens ponor (eller om det bara är slukhålet), och flyttat ut/flytt från polisstationen till ett övergivet hotell, börjar de planera för en stor konferens. Det ska bli en överdådig fest. Margarete skriver inbjudningsbrev. »Vi ska utropa landet på nytt» skriver hon. 

Vi ska uppföra Bruckners Ungdomens sjuka på talrika språk, men vi ska inte klä ut oss. Vi ska bjuda in talrika gäster, däribland många bergsforskare, arkeologer, en brandmansenhet, företrädare för konstarterna, gruvarbetare från alla kontinenter, en typkraf, ett flertal unga våghalsar.

Sedan följer en lista på dem som ska bjudas, en lång och exakt angiven lista som slutar med »Atens ungdom». Kommen hit i Elmigers bok råder det ingen tvekan om vad det är för slags kalaskonferens systrarna bjuder till. Välkomna är de som på något sätt kan göra världen ny. Beskriva landskapet och rita kartan på nytt, släcka de underjordiska bränderna, berätta om kolbrytningens konsekvenser för såväl människa som natur. Och så klart den våghalsiga ungdomen, för att det bara är ungdomen som vågar vägra acceptera förljugna förklaringsmodeller och rida den vägran till vägs ände. Till exempel.    

Men om jag trots detta ändå ska läsa Elmigers bok som en »roman», så svävar den naturligtvis inte trådlös i ett litterärt eller kulturellt universum. Elmiger anger själv sina källor och sitt arbetsmaterial. Förutom geologiska och typografiska verk till exempel Conrads roman Ungdom (som jag bara funnit i svensk översättning i en upplaga från 1947, och i ett samtryck med Mörkrets hjärta – kanske idé att nytrycka och nyöversätta snart?). Men texten, eller Elmigers stil ekar också, åtminstone i min läsning, av Friederike Mayröckers nerviga ordhögar och listor, den lever vägg i vägg med Berlins agitativa teatertradition, och naturligtvis leder själva berättelsens rum, den utplånade, eller om man så vill, arketypiska plats där de båda systrarna (mer röstlådor än gestaltade personer) hittills har framlevt sina dagar, både till Cormac McCarthys roman Vägen och till Samuel Becketts nergrävda eller på olika sätt väntande gestalter. Men kantigare, torftigare, burna som de är av textens ärende snarare än … ja, vad är det som gör en texts gestalter till livs levande människor? Inkonsekvenser? Irrelevant information?

Men som sagt: gestaltning är inte Elmigers ärende. Över huvud taget inte.