Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112
Redaktionell inledning 1-2:2012 | Ord&Bild

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112
Tillbaka

Redaktionell inledning 1-2:2012

Redaktionell inledning 1-2:2012

Martin Engberg

I humorgruppen klungans föreställning Det är vi som är hemgiften finns det en man som inte kan skilja på vad som är mat och vad som är annat. Mannen handlar på måfå i affären. Vräker sedan i sig det han fått med sig hem och väntar på illamåendet: »Det kan ju vara vad fan som helst… sallad, mint, möbeltassar.» Det är också ett socialt problem: råkar man häva i sig gem istället för ostbågar på jobbölen tycker kollegorna att man är underlig. Finns det ingen ramsa som kan hjälpa honom att skilja mellan mat … och … annat?

I slutet av scenen dansar han bort med självförebråelsen att han stått och skämt ut sig för att han har berättat om sitt dilemma. Men det som hos Klungan blir ett humoristiskt framställt handikapp, är en fråga som också låter sig ställas på allvar. Med risk att man drabbas av samma överväldigande oro som mannen i sketchen. 

I sin bok Myten om maskinen säger Alf Hornborg att vi i två hundra år lurat oss själva till att tro att det inte finns någon koppling mellan markyta och resurs. Förr var produktionskapacitet, och rikedom, rumsligt överskådligt i form av till exempel stora marker eller skogar. Men i och med införandet av pengar sker en förändring. »När vi byter våra pengar mot varor tänker vi sällan på att det vi byter är timmar ur våra egna liv mot timmar ur andra människors liv, och mot resurser ur andra människors landskap», skriver Hornborg. 

Vad av det vi sätter tänderna i är en banan från Nicaragua, och vad är transport, arbetstid? Vad är pengar jag betalat för att ett företag ska kunna köpa bekämpningsmedel som plantagearbetarna får i sina kroppar, för att därefter drabbas av sterilitet, eller cancer? Äter jag rentav en del av en annan människas liv?

»Gränsdragningen mellan saker och människor blir kanske extra viktig i ett samhälle där den ständigt riskerar att upplösas», skriver Alf Hornborg. 

I konstnärskollektivet Fieldclubs text som vi publicerar i det här numret: »Det vasslar till: hominiderna tar över Grisfunktionen», beskrivs hur människan håller på att ta över grisens specialitet som allslukare i och med att biprodukter som förut gick till spillo eller gavs till djuren idag omvandlas till mat. Det var inte mat, men nu är det mat.

På hemsidan Insects are food kan man följa Marc Dennis projekt att lansera entomofagi för en bredare publik, alltså ätandet av insekter. Hemsidan är försedd med recept för hur man får de flerbenta att bli till smakliga rätter. Det har surrats en del om att äta insekter på senare tid, men vad är det som väcker ett sådant motstånd mot att äta det ena småkrypet (larven), men inte det andra (räkan)? Alex Rhys-Taylors text i detta nummer beskriver, med hjälp av studier av en fisk- och skaldjursvagn i London, hur äckelkänslor är sociala konstruktioner, och att det inom en och samma kultur kan finnas klasskillnader för vad som upplevs som äckligt och inte. 

I sin text »De levande samhällenas röveri» i detta nummer skriver Jonas Lindbeg och Karl Palmås bland annat om samhällen som levande entiteter i paritet med växter och djur. Det som i den definitionen kännetecknar en levande entitet är att något hela tiden stjäls från den. Den kan inte av egen kraft upprätthålla sin ordning. För att överleva, kunna upprätthålla sin ordning, måste den levande organismen ständigt tillföras ny energi och ny materia. »Allt levande behöver, i en abstrakt mening, någon form av mat», skriver de. 

Ju mer man funderar på frågan om vad som är mat och vad som är annat, desto mer känns dagens lunch (med sina svårspårade komponenter) som ett komplext, levande system. En organism som ställer oöverskådliga krav på kunskap och kännedom om farligt och ofarligt. Vårt och andras. Frågeställningar som hotar att sluka den som har ambitionen att ta ställning och välja rätt. Hur långt har burken med kikärtor forslats? Hur såg insidan på konservburken ut som de krossade tomaterna låg i? Är köttet närproducerat?

Det finns antagligen inget annat, förutom sex, som det finns lika många tabun och starka föreställningar om, som mat. 

Maten ingår i våra riter, och i vårt firande; att välja att inte äta är en stark handling. Vare sig det är för att visa sin tro eller slåss för en övertygelse. Om vi inte förser våra kroppar med mat kommer de inte att ha energi att fortsätta fungera. Det som förs in mellan läpparna passerar gränsen mellan inre och yttre. En fråga Dorohée Legrand kan sägas ta upp i det här numret, tillspetsat formulerat: vad är mat och vad är jag? Också när vi vet att den mat vi har på tallriken är nyttig och inte har producerats under slavlika förhållanden, vare sig för människor eller djur, handlar det sällan om att det bara är mat; förr eller senare ingår den i en social situation. Maten äts i ensamhet eller sällskap. Det är lätt att känna igen situationen i Naja Marie Aidts romanutdrag, där en utökad familj samlas vid matbordet, och undertrycker konflikterna med vin och ätande.

Det mesta runt mat betyder någonting; oavsett hur vi positionerar oss runt den, politiskt, personligt, eller på vilket sätt det kan tänkas vara. Maten finns lika mycket i våra huvuden som på våra tallrikar. 

Det här är ett nummer som i högsta grad, och på flera olika sätt, ställer samma fråga som mannen i Klungans sketch. 

Vad är mat och vad är annat?