Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112
Khashayar Naderehvandi om Safran Foers Äta djur | Ord&Bild

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112
Tillbaka

Khashayar Naderehvandi om Safran Foers Äta djur

Khashayar Naderehvandi om Safran Foers Äta djur

Khashayar Naderehvandi

Enligt Jonathan Safran Foers uträkningar kommer 99 % av allt kött som hamnar på amerikanska tallrikar från djur som är uppfödda i djurfabriker. Uträkningen är avgörande för den uppmaning han ger sina läsare: Att sluta äta djur.

Det är när Foer ska bli far som han på allvar börjar fundera över vad det är han ska mata sitt barn med. Frågan om mat handlar för Foer i första hand om matkultur, om att samlas kring matbordet, bryta bröd och dela historier. Det är också ur middagsmålets samlande kraft bokens frågor uppstår. Vad pratar vi om kring matbordet? Hur pratar vi om var maten kommer ifrån? Kan valet av mat bidra till den diskussionen? Hur inför man nya mattraditioner – om det nu behövs – utan att avstå från traditionen att samlas kring matbordet?

Foers mormor spelar genomgående en stor roll  i boken. Hon överlevde förintelsen och svalt nästan ihjäl på flykt undan nazisterna. Hon står för kunskap och historia, och det är hemma hos henne familjen samlas och äter Foers favoriträtt sedan barndomen: mormoderns kyckling med morötter. Det är också utifrån just kycklingrätten som textens fråga först formuleras: Vad är det vi stoppar i oss? Vad är kött? Foer skriver till diverse företag och ber om information, ber att få komma och hälsa på. Efter upprepade försök utan att han får svar ger han sig i lag med en aktivist, C, och smyger tillsammans med henne in i en djurfabrik för att ta reda på hur det ser ut där. Det ser naturligtvis inte bra ut. Sedan fortsätter det med statistik, funderingar, fakta om amerikanska djurskyddslagar, storföretagens praxis, med mera. Det finns förstahandsrapporter, där aktivister, ett par uppfödare och en förespråkare för djurfabriker får komma till tals, varvat med mer filosofiskas diskussioner. Den mest framträdande tar sin utgångspunkt i Walter Benjamins läsningar av Kafkas idé om skammen som ett »gensvar och ansvar gentemot tänkta andra», som enligt Benjamin inbegriper djuren som en sorts avlägsna släktingar.

Här finns även besök på »traditionella gårdar» (någon gång felaktigt översatt till konventionella gårdar, en benämning som i Sverige står för icke-ekologiska gårdar). Foer framhåller dessa som goda exempel. Samtidigt anser han att de är så försvinnande få till antalet att deras existens i det stora hela inte spelar någon roll. Dessutom är det ändå storföretagen som sätter agendan.

Om boken har ett övergripande ärende så är det att visa under vilka förhållanden djuren lever. Trots Foers slutsats argumenterar han egentligen inte för en vegetarisk kosthållning, utan snarare mot en viss typ av djurhållning. En djurhållning som innebär att djuren, för att uttrycka det med Elizabeth Costellos ord i J M Coetzees roman med samma namn, behandlas på samma sätt som i förintelseläger. Grisar som står tätt packade, ofta fixerade utan möjlighet att kunna röra sig, som pumpas med hormoner för att kunna vara dräktiga nästan hela tiden. Ibland slår arbetarnas frustration över i meningslöst våldsutövande. Om slaktmaskinen missar, händer det att djur flås och styckas när de fortfarande är vid liv. Djurfabrikerna innebär också en djurhållning som är direkt miljöfarlig, inte minst på grund av den kolossala koncentrationen av gödsel, som i många fall också påverkar hälsan negativt för boende i närområdet. Hela systemet bygger på en mycket hög omsättning av arbetskraft, i synnerhet av arbetare som inte har rättigheter och inte kan organisera sig, exempelvis papperslösa invandrare. Som Frank Reese, en kalkonuppfödare som i boken lyfts fram som en hjälte i sina ansträngningar att driva ett vettigt och etiskt lantbruk, säger: »Vad industrin har räknat ut – det var det som var själva revolutionen – är att fåglarna kan vara lönsamma utan att vara friska». Det gäller för alla delar av systemet, billigt fågelkött kan produceras eftersom djuren, arbetarna och miljön betalar priset och konsumenten kan förbli nöjd med sina extra pengar i plånboken.

Boken är elegant konstruerad. Den väver ihop statistik, intervjuer, författarens historia, mormoderns historia, och andras berättelser. Jag hade dock önskat mig att en mer kluven röst, som jag misstänker kan ha funnits där från början, fått komma fram. En ambivalent röst, en röst i skarven. Boken skildrar Foers förvandling över tid, från dess att han först öppnar sig för frågorna till dess att han skickar boken till tryck. Författaren-i-slutet-av-arbetet har förstås hela tiden redigerat, formulerat, omformulerat, lagt till och tagit bort från bokens tidiga delar. Men det hade varit mer övertygande om den röst som inte redan tagit ett beslut vad gäller köttätandet hade sammanfogats med den röst som har det. Om den lämnat utrymme för en litterär ambivalens, skulle den ha blivit mer öppet sökande, och i den bemärkelsen sannare. Istället griper författaren-i-slutet-av-arbetet in i början. De öppna frågor som är textens upphov blockeras. En sorts Hollywood-dramaturgi uppstår: Texten är från första sida medveten om sin väg och sin slutdestination. Frågor av en mer stängd natur som »varför ska man egentligen äta kött när man kan låta bli?» hakar in i mer öppna frågor som »vad är kött och är det rätt att äta det?». Det ger också upphov till mer subtila förskjutningar, till exempel att frågor om köttätande nästan omärkligt glider över i frågor om djurhållning. Det möjliggör i sin tur logiska hopp i resonemangen, till exempel hoppet från »en viss typ av djurhållning är förkastlig» till ett kategoriskt »man bör inte äta kött».

Det kanske tydligaste exemplet på hur en beslutsfärdig Safran Foer föregriper den öppna, undrande Safran Foer i bokens början, är förordet till den svenska utgåvan. Här har han inte gjort det minsta försök att förstå den svenska djurhållningen och dess särart, vilken på nästan samtliga punkter skiljer sig från den amerikanska, både lagmässigt och i praxis.

Faktum är att Foers främsta anledning till att sluta äta kött inte existerar i Sverige: Djurfabrikerna. Utöver de svenska djurskyddslagarna finns i Sverige organisationen krav som tillför ytterligare regelverk för ekologisk odling och djuruppfödning. Antagligen hade han, utifrån de premisser som han ställer upp, kunnat nöja sig med att vara selektiv köttätare här, till exempel genom att äta kött som kommer från gräsuppfödda krav-certifierade nötdjur. Något som inte är särskilt svårt att få tag på i stora delar av Sverige. Utifrån sin amerikanska kontext, lyfter Foer fram Niman Ranch som drivs av makarna Frank och Nicolette H Niman som ett exempel på en etisk gård. Deras verksamhet syftar till att ge djuren »ett gott liv och en lätt död». Men i slutändan har han invändningar även mot deras verksamhet. På Niman ranch brännmärker man djur, djuren måste ibland transporteras i två dygn innan de kommer till ett slakteri, tjurkalvar kastreras utan bedövning och korna slutgöds med spannmål för att växa snabbare, trots att det varken är bra för djuren eller miljön (för kor, som är gjorda för att äta gräs, är detta som att tillbringa sina sista veckor i livet vid en stor chokladbuffé – gott men man mår inte alltid helt bra av det). Att slakten är »human» garanteras inte heller av någon tredje part. I Sverige däremot är brännmärkning förbjuden enligt lag och transporter får inte överstiga 8 timmar. Enligt krav:s bestämmelser måste tjurkalvar bedövas före kastrering och dessutom finns det idag gott om uppfödare i Sverige som har specialiserat sig på att föda upp kor helt utan spannmål och kraftfoder. Vidare måste krav-slakterier ha en specifik person anställd för att kontrollera att varje enskilt krav-djur har bedövats före slakten, samt att djuret verkligen har dött innan det skickas vidare.

Men det finns förstås problem också här. Köttätandet i Sverige har ökat radikalt de senaste åren, samtidigt som priset har sjunkit. lrf kör regelbundet sina »köp svenskt kött»-kampanjer men likväl är det konsumtionen av det importerade köttet som ökar. Det är givetvis bra att det krav-certifierade nötköttet som ligger i butikshyllan kommer från djur som har »levt ett gott liv och fått en lätt död» men det är den billiga importerade »fläskfilén» som går åt. De djurförhållanden som ger upphov till det billiga köttet har nog mer gemensamt med Foers djurfabriker än de svenska krav-gårdarna. krav-märkt gris- och fågelkött får man dessutom leta efter också i diskarna i Sverige. Grisar trivs till exempel inte i stora antal. En krav-certifierad grisgård kan inte ha så många djur, och därför är det ett kött som sällan når butikerna.

Dessutom pratar och agerar även många krav-bönder utifrån lönsamhet. Från bönder på konventionella gårdar höjs röster att djurskyddslagarna borde revideras så att de kan konkurrera med danska grisbönder. krav har kritiserats för att underlätta för stordrift, på bekostnad av små traditionella gårdar. Våra stränga djurskyddslagar (troligen de strängaste i världen), betyder att det finns mycket att hålla stånd mot, inte att kapitalismen är djurvänligare här.

Men om boken ändå hade ställts inför den dubbelexponering som en undersökning av både amerikanska och svenska förhållanden gett vid handen, kanske Foer skulle ha kunnat ställa de frågor som han bara snuddar vid: Varför uppstod djurfabrikerna? och Varför började man överhuvudtaget att hålla djur?

Svaret på den första frågan är förstås det som kalkonuppfödaren Reese säger: »Vad industrin har räknat ut är att fåglarna kan vara lönsamma utan att vara friska». Om djurskyddslagarna har uppstått som en reaktion på lönsamhetskravens obarmhärtighet, finns det viktiga frågor att ställa om lönsamheten som övergripande drivkraft och underliggande ethos. I sitt avslutande kapitel nuddar Foer vid detta när han skriver att »skulden ligger hos köttindustrins mentalitet, den som behandlar både djur och 'humankapital' som maskiner».

Den »skuld» Foer syftar på är förvisso en moralisk skuld men det är ändå intressant att se på skuldfrågan utifrån David Graebers undersökning i Debt av de senaste 5 000 årens ekonomiska skuld. Graeber spårar skulden från vår nuvarande skuldkris till århundradena före vår tideräkning. Han visar bland annat att ekonomiska förehavanden i traditionella, mer eller mindre slutna samhällen, bygger på ett komplext och föränderligt system av tjänster och gentjänster. Ett förhållande som också återfinns i mer lokala samtida system, exempelvis på landsbygden eller arbetsplatser. Detta gör att samtliga involverade blir både gäldenärer och borgenärer. Vad grävmaskinisten på bygden är skyldig elektrikern efter akut hjälp med strömavbrottet efter senaste åskstormen görs inte nödvändigtvis upp med hjälp av en faktura. Istället hjälper grävmaskinisten elektrikern någon annan gång, med något annat. Vad som händer när pengar förs in i ett sådant system är att skulden plötsligt kan kvantifieras och bli exakt. Skulden blir avpersonifierad. Det moraliska språket, »att vara skyldig någon något», lever dock kvar, men nu helt förändrat som en finansiell, affärsmässig relation, och i en sorts rekylverkan slår det tillbaka på moralen. Att känna skuld blir i princip reducerbart till att vara skyldig – och då framförallt pengar. I förlängningen gör man alltså rätt för sig – man är moralisk – om man betalar för sig. Vilket man förstås gör när man köper kött. »[T]he crucial factor [is] money’s capacity to turn morality into a matter of impersonal arithmetic – and by doing so, to justfiy things that would otherwise seem outrageous or obscene», skriver Graeber och, antagligen utan att mena det, sätter han fingret på exakt det som händer i djurfabrikerna. Den skuld – tacksamhetsskuld – som en bonde känner inför sina djur, det som gör att kalkonuppfödaren Reese står och gråter varje gång hans kalkoner skickas iväg till slakt, förvandlas med hjälp av pengar till en ren ekonomisk skuld. Likadant med köttätarens tacksamhetsskuld. Frågan om vad det är vi stoppar i oss och varifrån det kommer borde angå alla. Istället skyls frågorna över med pengar: Slakteriet blir skyldigt Reese en summa för hans djur och handeln blir skyldig slakteriet en viss summa pengar för färdigpackat kött och konsumenten blir skyldig butiken en viss summa för ett paket kött.

Det är fortfarande oklart hur det kom sig att människor radikalt ändrade sina grundvillkor genom att lämna samlandet och jagandet bakom sig för att istället bruka jorden och hålla djur. Allt tyder på att livet blev mycket hårdare för de första bofasta. Den kanske rimligaste förklaringen är att det berodde på någon sorts klimatförändring. Man hade helt enkelt inget val, utan blev tvungen att bosätta sig. Jordbruket antas ha tagit form i det som kallas »bördiga halvmånen», ett område i mellanöstern kring floderna Nilen, Jordanfloden, Eufrat och Tigris. Detta var möjligt på grund av att viktiga sädesslag fanns i området, men också för att de viktigaste lantbruksdjuren fanns där, det vill säga landlevande större idisslande däggdjur som lätt kunde domesticeras, varav kon var den viktigaste. Som samlare/jägare levde man i ett avseende som djurens likar, med samma grundvillkor, beroende av naturen och de ekologiska system som fanns på plats. Med jordbruket byttes ett extensivt levnadssätt mot ett intensivt. En större areal ersattes av en mycket mindre samtidigt som mängden mat inte fick minskas. Livet blev mer arbetsintensivt, bland annat eftersom man behövde plöja och så sädesfälten varje år, en process som inte bara är arbetskrävande, utan dessutom orsakar erodering, näringsläckage och har andra negativa effekter på miljön. Att stänga ute en större del av naturen och försöka få ut så mycket som möjligt från en mindre yta innebar ett större behov av att bekämpa ogräs, insekter, sorkar och andra liknande djur, fåglar som åt utsäde, och så vidare. Samtidigt behövde den intensiva odlingen ständigt mer näring för att kunna producera.

Varken arbetsbördan eller näringstillförseln hade gått att åtgärda utan idisslarna, framförallt korna. Djuren behövdes inte bara för plöjning, utan även – och kanske i högre grad – för det bruna guldet: gödseln. I praktiken skickades de ut för att beta och sedan samlades gödseln in för att spridas på åkerfältet så att vegetabilierna kunde växa bra. På det sättet kunde det intensiva odlandet hållas uppe av det extensiva betet. Utan gödseln skulle avkastningen blivit lägre och lägre för varje odlingssäsong och till slut hade man fått ge sig av. Det kanske säger en del att världens förmodligen största nation med bred vegetarisk kosthållning, Indien, är den nation där korna är heliga. Det är inte i första hand för köttets skull man håller djur, utan för att använda gödseln till vegetabilierna, i synnerhet spannmålsodling som är särskilt intensiv.

I dagens ekologiska odling är stallgödseln det mest centrala verktyget. Alternativet är en odling som förlitar sig på oljebaserad konstgödsel och bekämpningsmedel, med alla problem det innebär. Fernando R Funes-Monzote visar i sin avhandling, Farming like we’re here to stay: The mixed farming alternative for Cuba, att ett kombinerat lantbruk ger högst avkastning bland de ekologiska lantbruken. Efter Sovjets fall decimerades Kubas tillgång till olja. Lantbruket, främst bestående av sockerrörsodlingar, drabbades hårt. När oljan sinar globalt och konstgödsel blir ohållbart dyrt, kommer det att bli svårt, om inte omöjligt, för specialiserade helvegetariska lantbruk att kunna existera.

Även Foer vet detta men han tycks blunda för vad det betyder. Han skriver i sitt avslutande kapitel att även i framtiden, i en möjlig utopi, kommer några djur alltid att behövas för gödsling. Sjävhushållning skulle möjligen gå an utan djurhållning, i ett strängt slutet system med hög arbetsbörda där istället gröngödsling tillämpas. Men då talar vi inte längre om förändrade matvanor, utan om helt förändrade levnadsvillkor.

Det bör också nämnas att behovet av gödsel och djur är större ju längre bort från ekvatorn man kommer. I Sverige där odlingssäsongen är kort, är klimatet väl anpassat för odling av gräs. 

Att bryta ner en jämlike och förpassa den till underläge, tänker jag mig, är förknippat med en stor sorg, det är ett slags trauma. Och jag tänker mig att det finns en historisk skam och skuld i detta, en undermedveten vetskap om ofrånkomligheten i djurhållningen, en skam som det har gått att förbise på grund av pengar och det allt större avståndet mellan att äta mat och sättet den produceras på. Djurfabrikerna är i detta avseende, i förlängningen av ett kapitalistiskt system, ett sätt att blunda för skulden, ett sätt att betala av den med pengar. Man glömmer den eftersom den avpersonifieras och kvantifieras. Glömskan verkar emellertid vara lika ihärdig hos både den som väljer att äta djur och den som väljer att inte göra det.

Djurhållningen är inte köttätarens dilemma, utan människans, den bofasta människans.