Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112
De levande samhällenas röveri | Ord&Bild

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112
Tillbaka

De levande samhällenas röveri

De levande samhällenas röveri

Jonas Lindberg & Karl Palmås

Det finns en växande efterfrågan på ekologiska kläder och mat. Men när varorna ska produceras i en annan del av världen kan våra konsumentkrav visa sig stå i konflikt med lokala intressen. På Sri Lanka vinns statsmakten av den som kan utlova de största subventionerna på konstgödsel. Vad som först framstod som en mirakelmedicin, har blivit ett sätt att bevara makten, trots att konstgödslens fördelar omvärderats. Samma molekyler som i konstgödslet stimulerar växtlighet har också används av statens motståndare, de tamilska tigrarna, för att tillverka bomber. Trots att det kan vara frestande att söka efter globalt fungerande teser om de förändringar vår värld står inför, måste samband ibland förstås utifrån en lokal kontext, historiskt och materiellt.

 

Lunchstället ligger inne i byn, inklämt mellan huvudgatan och grönsaksmarknaden. Lokalen är ännu tom, men utmed väggarna står buffén redan uppdukad. Hundra lankesiska rupies, drygt fem kronor, för ris och curry. Restauranginnehavaren – låt oss kalla honom Sajith – känner igen vår tolk, de börjar småprata på sinhala. Han frågar nyfiket vilka vi är. Vi svarar, via tolken, att vi är forskare från Sverige som studerar spridningen av ekologiska odlingsmetoder bland jordbrukarna i området. Han blir intresserad, frågar om vi känner till att det finns en produktionsanläggning för ekologisk gödsel inte långt härifrån. 

Han förklarar att kemiska gödningsmedel i allmänhet ger en större skörd, men samtidigt skapar problem. Exempelvis sämre kvalitet på grödan. Det är som när en diabetiker tar insulin: medicinen löser vissa problem, men skapar samtidigt nya. I tidigare generationer klarade man sig på endast ekologiska odlingsmetoder. I sin restaurang använder han inte ekologiska varor; han måste köpa från större producenter, och de odlar sällan ekologiskt. Däremot bör varje hushåll ha sin egen ekologiska trädgårdsodling. Sådan självhushållning rekommenderas i Mahinda Chintana, den handlingsplan som Mahinda Rajapaksa postulerade innan han vann presidentvalet 2005.

En annan fördel med ekologisk odling är att man kan använda sig av traditionella fröer, förklarar Sanjith. Kemiska gödningsmedel bör helst användas tillsammans med hybridutsäde. De »förädlade» fröerna kan ge stor avkastning och välvuxna grödor, men det är grödor som inte skapar några egna fröer. Bönder kan alltså inte längre spara fröer från fullvuxna grödor, och sedan plantera om dem. Istället måste de köpa nya, dyra fröer varje säsong.

Dessutom gör användningen av kemiska gödselmedel att jorden utarmas, vilket skapar ytterligare behov av konstgödsel. Eftersom gödseln importeras blir landet alltmer beroende av utländska intressen, och bland dessa intressen finns de multinationella företag som framställer de kemiska bekämpningsmedel som bönderna gjorts beroende av. »De är som bläckfiskar som suger blodet ur fattiga länder. De är som tjuvar som rånar dessa länder.»

Tolken översätter, vi antecknar. Vi är inte de enda som fångats av Sajiths resonemang – personalen och ett par andra lunchgäster lyssnar också. »Ett annat problem», fortsätter han, »är att den rika världen säljer sin överproduktion till marknaderna i den fattigare världen.» Den rika världens ris och vete tvingas på den fattiga världen, vilket slår ut det lokala jordbruket. Vi skjuter in att vi håller med honom – villkoren för världshandeln inom jordbruk är gravt orättvisa. Den globala rättviserörelse som växte sig stark i den rika världen för lite drygt tio år sedan har ofta påpekat problemet. Vi frågar honom hur dessa orättvisor diskuterats i Sri Lanka. Han svarar att det var president Rajapaksa som först lyfte frågan. Presidenten kommer från en jordbrukarsläkt, och vet vad det innebär att bruka jorden, säger han. 

Rajapaksa har inte heller varit rädd för att utmana den rika världens statschefer, multinationella bolag, eller NGO:er.1 Under inbördeskriget, menar Sajith, stödde den rika världen LTTE – de så kallade »tamilska tigrarna». De rika länderna tjänade på kriget, till exempel genom vapenhandel, och ville inte att inbördeskriget skulle ta slut. Till följd av det har det inte varit möjligt att odla marken i några av de mest bördiga delarna av Sri Lanka. Nu, när kriget över, kan dessa områden bli jordbruksmark igen, säger han.

Vi har hunnit äta upp lunchen, och dricka upp var sin flaska av den lankesiska kik-colan. Utanför är solljuset bländande, men de avlånga fönstren under taket är smala och endast en skärva av dagsljuset når in i den dunkla restauranglokalen. Det gamla huset står ett tiotal meter från stranden, och är en av de få byggnader utmed strandremsan som stod emot tsunamin 2004.

Just tsunamin, säger Sajith, gjorde att NGO:er från den rika världen etablerade sig i Sri Lanka. Dessa organisationer sade först att de skulle arbeta med tsunamirelaterat bistånd, men kom alltmer att hjälpa LTTE. President Rajapaksas sätt att hantera konflikten med de tamilska tigrarna var rimligt: Först sökte han vapenvila, men den bröt LTTE mot. Då sökte han stöd för kriget från närliggande länder: Först Indien, därefter Pakistan, och till sist Iran – något som ingen annan världsledare skulle våga. Den förra presidenten, som stod med ena foten i Sri Lanka och med den andra i usa, lyckades ju inte avsluta kriget. Även FN hycklade: Hur kan en organisation som hävdar att den vill avskaffa barnarbete samtidigt stödja LTTE och deras barnsoldater?

Lunchsamtalet rör sig smidigt mellan jordbruk och matproduktion å ena sidan, och geopolitik och internationella relationer å den andra. Sajiths resonemang löper från molekyler till stater och tillbaka igen, med mat- och jordbruksfrågan ständigt närvarande. 

Under resten av fältvistelsen kommer vi tillbaka för fler lunchsamtal. Bland annat diskuterar vi den nya supermakt som på senare år också etablerat sig på Sri Lanka. 2007, samma år som Kina intog toppositionen som biståndsgivare till Sri Lanka, slöt de båda länderna ett avtal kring konstruktionen av Sydasiens största djuphamn i byn. I Hambantota, som byn heter, uppförs nu även landets andra internationella flygplats och en cricketstadion. Samtliga projekt byggs och finansieras av kinesiska statliga bolag. 

Sajith ser bara fördelar med denna utveckling. De båda länderna har, menar han, en gemensam historia som sträcker sig långt bakåt i tiden. Kina representerar en anrik kultur; någonting helt annat än den girighet och det hyckleri som han anser känneteckna den västerländska kulturen. 

Efter våra samtal förstår vi hans position och hur han har hamnat där. Samtidigt är hans slutsats nedslående: Rajapaksas styrka ligger i att han drivit igenom Mahinda Chintana utan att hållas tillbaka av vare sig inhemska minoriteter eller utländska nejsägare. Dessa sentiment är särskilt obehagliga i ett land där oppositionella journalister systematiskt mördas eller försvinner. I ett land där regeringen misstänks ha dödat tiotusentals civila tamiler under krigsslutet 2009. Under Rajapaksa har styret av Sri Lanka blivit alltmer auktoritärt.2 Varken berättelsen om denna glidning mot auktoritärism, eller berättelsen om maktskiftet från väst till öst, kan berättas utan referenser till den roll som maten och jordbruket spelar.

Den nya staden

Sajith är inte ensam om att beskriva hur västerländska biståndsorgan och NGO:er etablerade sig i Sri Lanka efter tsunamin. Naomi Klein menar att denna metaforiska »andra tsunami» även inneburit en globalisering ledd av västerländska storföretag.3 Tsunamin jämnade den ostliga och sydliga kustremsan med marken; dödade de människor som bodde där, och rev den existerande bebyggelsen. Den blev även en förevändning för att upprätta en buffertzon utmed stränderna. De överlevande nekades till att återuppbygga sina förstörda hem – regeringen sade sig vilja förebygga en liknande tragedi. Samtidigt byggdes nya turistkomplex utmed stranden. 

Denna process var, kusligt nog, helt i linje med ett »chockterapeutiskt» program som lanserats 2003, före tsunamin. Programmet, »Regaining Sri Lanka», som hade Världsbankens välsignelse, föreslog att landet skulle öppna sin ekonomi för privata intressen, och inte minst frigöra strandområden för etablerandet av turistnäringar. Hotell är nämligen mer tillväxtgenererande än det fiske som tidigare bedrivits utmed strandremsan. De »chockteraupetiska» åtgärderna skulle även möjliggöra för Sri Lanka att beviljas lån från Världsbanken och Internationella Valutafonden. Programmet hamnade dock i papperskorgen, eftersom lankeserna – som Klein skriver – inte var intresserade av att flytta på fattiga medborgare för att låta Marriott eller Hilton bygga golfbanor utmed havet. Så kom då tsunamin, och de föreslagna åtgärderna kunde drivas igenom i alla fall. Resultat: Fattiga och omflyttade människor tvingas bo i plåtskjul, samtidigt som en andra tsunami av västerländskt kapital väller in över den lankesiska kusten. Vågen av kapital tar formen av en våldsam byggnation av hotell med rum för åttahundra dollar per natt. Det är en utveckling, menar Klein, som inte är unik för Sri Lanka. Samma sak har även skett i Thailand, Maldiverna, Indonesien och Indien. 

Det är dock ont om spår efter denna förmodade västerländska globalkapitalistiska tsunami i Hambantota. På stranden, mitt i den bukt som öppnar sig österut från det lilla fiskesamhället, står Peacock Beach Hotel. Det skadades under tsunamin, men har återuppbyggts och är nu det enda hotellet i byn. Ägaren är lankes och bor i staden Ratnapura, känd för sin handel med ädelstenar. Femtio meter västerut på stranden står en ruin efter ett annat hotell som förstördes av tsunamin. Namal Rajapaksa, presidentson och lokalpolitiker, sägs dock ha planer på att själv rusta upp och driva hotellet. Rajapaksafamiljen sägs även ha köpt området kring cricketstadion, med avsikt att exploatera området för framtida sportturism.4

Inne i byn vittnar fiskare om besvären med att inte längre bo vid havet. Många Hambantotabor har idag sina hus i den »nya stad» [”new town”] som byggts upp ett par kilometer inåt land. Numer går det bussar mellan den nya staden och den gamla byn, men inte tidigt nog för fiskarna, som beger sig ut vid fyratiden på morgonen och är tillbaka i hamn någon gång efter gryningen. En fiskare vi talar med vänder på resonemanget: Varför ska strandområdet hållas fritt, det byggs ju ändå inga hotell där?

Tsunamin har alltså jämnat områden med marken, och lett till en förflyttning av människor, men tomrummet har inte fyllts av västerländskt kapital i linje med nyliberala idéer. Den nya staden i Hambantota byggdes som sagt med hjälp av biståndspengar som främst kom från asiatiska länder. Djuphamnen finansieras av statliga China Exim Bank, som tillsammans med China Development Bank står för en utlåning som under slutet av 00-talet överskridit Världsbankens totala utlåning. Infrastrukturprojekten i Hambantota utförs av byggnadsingenjören China Harbour Engineering Company, som nu bygger hundratalet infrastrukturprojekt i Asien, Afrika och Mellanöstern. Det kapital som svept in över Hambantota är alltså inte västerländskt, utan snarare kinesiskt – och det är i linje med en utveckling som märks även utanför Sri Lanka. 

För en forskare eller författare är det alltid frestande att låta teorier eller så kallade »megatrender» förklara alltför mycket av verkligheten. Generaliseringens dilemma: Det går inte att vinna överblick utan att samtidigt ha överseende med att viktiga detaljer ignoreras. En sådan ignorans kan leda den skrivande till att sätta missvisande etiketter på platser eller människor. Klein driver en tes om hur västerländsk nyliberalism chock-introduceras runt om i världen, och lägger det som ett raster över en hel lankesisk kustlinje (och stora delar av asien). Dessa platser, och de människor som bor där, tillåts dock inte att invända mot Kleins tes. I fallet Hambantota ser vi hur chockdoktrintesen är alltför grovkornig, och delvis förvillande. Den låter ju oss tro att det amerikanska, nyliberala imperiet alltjämt skördar segrar – när det i själva verket retirerar till förmån för en ny supermakt. Samtidigt vore det fel att reducera Hambantota till ett uttryck för en redan förstelnad berättelse om hur Kina nu återtar sin forna roll som stormakt. 

Den amerikanska statsvetaren Timothy Mitchell har intresserat sig för just dessa faror: Hur kan forskare och författare skriva om specifika platser och människor utan att deras egenart reduceras? Går det att beskriva platser utan att skriva ytterligare en version av berättelsen om uppkomsten eller avsaknaden av modernitet eller kapitalism? Hur kan den som skriver motstå frestelsen att – i fältstudie efter fältstudie, på plats efter plats – slå fast att det i slutändan alltid är samma gamla logik som visar sitt fula och redan välutforskade tryne?5

Ett närliggande problem är samhällsvetenskapens fäbless för »rena» och disciplinärt specifika beskrivningsmodeller. Mitchell exemplifierar med en kris som uppstod i Egypten under det tidiga fyrtiotalet. En geograf eller ruralsociolog skulle beskriva denna tid såsom präglad av egyptisk jordbruksmodernisering; hur förnuft och industri tog över jordbruksproduktionen. En statsvetare eller historiker, å sin sida, skulle berätta om det tidiga fyrtiotalet utifrån krig och geopolitik kring Egypten. En epidemiolog eller biolog skulle beskriva samma tid utifrån spridningen av malariaparasiten. Utmaningen, enligt Mitchell, ligger i att skriva samman dessa berättelser, att tillåta dem att gripa in i varandra, även om huvudrollsinnehavarna är radikalt olika entiteter. 

Utifrån en sådan ansats berättar Mitchell om hur den främsta mördaren under krigsåren var malariaparasiten. Denna spreds i Egypten eftersom krigsrelaterad flygtrafik introducerade en ny myggart i landets fauna. Den importerade myggarten kunde föröka sig i det stillastående vatten som fanns i dammar; dammar som byggts som en del av en storskalig modernisering av jordbruket. Samma modernisering hade gjort bönderna beroende av konstgödsel. Och i konstgödsel finns samma kemiska ämne, ammoniumnitrat, som används för att tillverka bomber. Krigets intensifiering ledde därför till en brist på konstgödsel, vilket i sin tur utlöste en matkris. Egyptens krisår måste alltså förstås på ett sätt där myggor, malariaparasiter, molekyler av ammoniumnitrat, stater och människor analyseras på ett symmetriskt vis. Även stora begrepp som »kapitalism» måste förankras i konkreta situationer, där flera olika typer av entiteter samverkar på ofta oväntade vis. Förmerandet av kapital framstår då som ett slags parasiterande på kemiska och biologiska material.

Även det samtida Sri Lanka kan beskrivas som en berättelse där heterogena element samverkar. President Rajapaksa vann makten efter en valkampanj där kandidaterna tävlade om vem som kunde utlova den största subventionen av konstgödsel, men samma magiska molekyler som stimulerar växtlighet, utgjorde i form av ammoniumnitrat ett hot under kriget mot LTTE, och därför ransonerades konstgödseln i de nordöstra delarna av Sri Lanka. Av samma skäl är den ekologiska odlingen mest utbredd i just dessa tamil-dominerade områdena. 

[…]

En liten kemilektion

Matproduktion: Framställning av för människan nedbrytbara kväveföreningar. Denna maxim härrör från en text som publicerades 1840, och i svensk översättning heter Naturlagarna för åkerbruket. Författare var Justus von Liebig; en av de tyska kemister som under arton- och nittonhundratalen uppfann nya sätt att manipulera material. För honom fanns skillnaden mellan skogsbruk och annat jordbruk på en kemisk nivå: I det förra fallet är syftet att producera kolföreningar, i det senare är syftet att producera de kväveföreningar som fungerar som byggstenar för levande varelser.6 

Kolatomen och kväveatomen – båda är centrala för livsprocesserna på jorden, men spelar olika roller. Merparten av jordens levande materia består av föreningar där kolatomer fungerar som den sammanhållande aktören. I biosfären är det kolet som står för kvantitet, exempelvis i form av cellulosa eller stärkelse. Kvävet är inte lika skrymmande, men kan i gengäld sägas stå för kvaliteten i den biosfäriska materian. Det är kvävets speciella egenskaper – dess förmåga att förbinda sig med andra entiteter – som möjliggör uppkomsten av klorofyll, av dna-strängens nukleinsyror, av de aminosyror som bygger upp vävnader, och av de enzymer som styr de kemiska processerna i människan. 

Under 1800-talets början var sambandet mellan liv och kväve alltså välkänt. Då trodde kemister till och med att vissa material endast kan skapas av levande organismer. Liebig var en av anhängarna till denna »vitalistiska princip». Denna världsbild ställdes dock på ända 1828. Friedrich Wöhler – en annan tysk kemist – lyckades då framställa det vi kan kalla »livsmolekyler» utifrån döda, kemisk-artificiella ingredienser. Det material som Wöhler lyckades syntetisera var urea; urinämne.

Efter det fanns det inte längre några livsegna, »organiska» material. »Organisk kemi» var inte längre livets kemi, utan snarare kolföreningarnas kemi. Wöhlersyntesen förändrade dock inte det faktum att tillgången till kväve trots allt begränsar möjligheterna för livets utsträckning. Kvävebrist är en vanlig orsak till begränsad tillväxt: i jordbruket märks avsaknad av kväve i form av gulnade löv, mindre grödor, låg avkastning, och låg proteinhalt. Upprätthållandet av en mänsklig kropp förutsätter ett flöde av kväve, i form av essentiella aminosyror. En vuxen människa behöver ersätta minst de 60 milligram kväve per kilo kroppsvikt som kroppen mister varje dag; ett växande barn behöver mer än så.

Det paradoxala i livets kvävebegränsning är att vi badar i ett lufthav fullt av kväve. Ämnet utgör nästan fyra femtedelar av luften omkring oss. Kruxet i sammanhanget är att det luftburna kvävet existerar i form av molekyler om två kväveatomer. Denna N2-molekyl är motsträvig; bindningen mellan de båda atomerna är stark. Icke desto mindre måste bindningen brytas för att kvävet skall kunna bli en del av biomassan. Fram till 1900-talets början kunde detta bara ske på ett sätt: via bakterier som besitter en kapacitet att spjälka de luftburna N2-molekylerna och på så vis producera ammoniak. Bakterierna, som lever vid baljväxters rotsystem, byter det »fixerade» kvävet mot energirika kolhydrater, som producerats av baljväxten. Detta molekylutbyte, som sker på en mikroskopisk skala, utgör ett klassiskt exempel på »mutualistisk» symbios. Ingen av organismerna parasiterar på den andra: både baljväxten och bakterierna gynnas av deras samexistens. Baljväxten säkrar sin tillgång till livsviktigt kväve, och bakterien får sin energiförsörjning säkrad.

1909 lyckades ytterligare en tysk kemist, Fritz Haber, syntetisera även fixeringen av kväve. Konstgödseln var uppfunnen. Denna nytämjda kemiska reaktion kom sedan, under 1900-talets lopp, att repeteras, raffineras och drastiskt skalas upp: Kring 1890 fixerades 15 megaton kväve ned i människans jordbruk. Hundra år senare plöjdes nästan åtta gånger så mycket kväve ned i jordbruket, i form av konstgödsel som urea och ammoniumnitrat. Fyrtio procent av det kväve som mänskligheten äter idag kommer från konstgödsel, och denna andel är ännu högre i den rika världen. 

Habers upptäckt, som alltså är mer än hundra år gammal, är det första exemplet på planetärt ingenjörskap. Det är också det mest långtgångna experimentet i att styra om de planetära flödena av materia och energi. Energi är nämligen en annan viktig aspekt av kväveflödet: Haberprocessen kräver mycket energi, och 1900-talets storskaliga produktion av konstgödsel har delvis möjliggjorts genom tillgången till billiga fossila bränslen. Om du bor i den rika världen har mer än hälften av din kropps kväve uppkommit genom förbränning av fossila bränslen.

I dagens matproduktion finns det alltså två processer – Habers syntetisering av ammoniak och spridningen av denna konstgödsel – som repeteras i en allt högre utsträckning. Denna vana har tagit tid att etablera; en innovation sprids inte »av sig själv». Industriell produktion av konstgödsel blev möjlig redan 1913, men det var först i mitten av nittonhundratalet som produktionen tog fart. Det var även då som det systematiska och internationella propagerandet för bruket av konstgödsel etablerades. Som en del av samma rörelse började även hybridutsäde – den typ av fröer som Sajith talade om – att spridas. Kampanjen kom sedermera att kallas »den Gröna Revolutionen», och trots att den iscensattes för mer än femtio år sedan är den fortfarande kontroversiell.

[… ]

Staten och maten

Statsbildningen Sri Lanka, så som den idag ser ut, förutsätter alltså ett inflöde av konstgödsel. Det är inte bara djur och växter som drar nytta av kväveatomens förmåga att skapa bindningar med sin omvärld. Samma förmåga medverkar även till att binda samman andra entiteter: ammoniumnitrat och urea håller ihop en viss maktkonstellation, dominerad av Rajapaksafamiljen. Samma molekyler påverkar sammanhållningen för den dominerande etniska gruppen. Men de kvävebaserade föreningar kan även utgöra ett hot för just dessa sammanbundna entiteter. En annan typ av »förening», de Tamilska Tigrarna, utvecklade taktiker för att vända gödslets kemiska krafter mot staten. Ammoniumnitratets reaktivitet rymmer alltså möjligheten både till att hålla ihop ett folk och till att riva upp samma folks stadsbildning. 

Stater kan på det här sättet förstås som en maktordning som söker bemästra de energier som finns lagrade i kemiska och biologiska material. Det gäller även hamnen i Hambantota. Geopolitiskt spelar den en viktig roll för säkrandet av statsbildningen Kinas överlevnad. Som redan nämnts är inte bara kväveatomen central för livsprocesserna på jorden; kolatomen spelar en annan, men inte mindre viktig roll. Hamnen finns till för att säkra det fartygsburna flödet av uråldrigt organiskt material, från fyndigheter under Mellanösterns öknar, till de energislukande apparater som driver det kinesiska ekonomiska undret. Kinakännare pekar ibland på enpartistatens tysta överenskommelse med den allt rikare medelklassen i landet: politiska reformer väljs bort till förmån för ekonomisk tillväxt. Den givna ordningen är säkrad, givet att den oljedrivna tillväxten säkras.

I de här exemplen framstår staten som en livsform i paritet med växter och djur. Det finns flera varianter på denna tankefigur. En företräddes av filosofen Alfred North Whitehead, som menade att allt tänkande om världen var ett slags sociologi. Allting är samhällen: ett solsystem är ett samhälle av himlakroppar, en kristall är ett samhälle av mineraler. Solsystemets socialitet har att göra med celest mekanik, kristallens socialitet har att göra med kemiska bindningar och regelbundna gitterstrukturer. Vissa samhällen består av människor, och dessa är ständigt inflikade i icke-mänskliga samhällen – exempelvis solsystem och kristaller. Också andra samhällen än det som syftar på mänskligt interagerande, menade Whitehead, kan beskrivas som levande samhällen. En kristall är inte ett levande samhälle, för den kan förbli i sitt tillstånd av ordning utan assistans från sin omgivning. Ett levande samhälle, exempelvis en mänsklig kropp eller en statsbildning, förutsätter att någonting hela tiden stjäls [”robbed”] från dess omgivning. Detta är, som Isabelle Stengers skriver i sin nyligen översatta bok om Whitehead, helt i linje med den komplexitetsteori som blev populär under slutet av 1900-talet.7 Levande entiteter kan bara lura termodynamikens andra lag – den universella driften mot entropi; oordning – om de förses med ett ständigt flöde av materia eller energi. Allt levande behöver, i en abstrakt mening, någon form av mat.

Uttrycket »staten som livsform» myntades för drygt hundra år sedan, av statsvetaren Rudolf Kjellén, verksam som professor vid Göteborgs Högskola. Under höstterminen 1908 höll han en serie populärvetenskapliga öppna föreläsningar i Göteborg, under rubriken »Staten som livsform, konturer till en empirisk statslära». I sin appell för just en »empirisk statslära» vände han sig mot den då rådande »liberala» synen på statsvetenskapens vara. Disciplinen var, enligt Kjellén, en slags »författningskunskap» där stater beskrevs utifrån termer som republik och monarki. Detta fokus på »yttre mått» istället för »inre liv» ledde statsvetarna fel, menade Göteborgsprofessorn. Var det inte klart och tydligt, frågade han, att 1900-talets stat hade blivit någonting mer – någonting mer substantiellt – än bara en laglig konstruktion? Staten var inte längre en tom behållare som »endast konserverade rätten, medan individerna skötte framsteget.» Nej, det tidiga 1900-talets stat »är själf en progressistisk kraft, och af alla den ojämförligt största.» Med andra ord, stater gör något. I introduktionen till boken Staten som livsform diskuterar han hur stater förhåller sig till varandra vid allehanda förhandlingsbord: 

Dessa stater tala ju och handla, sitta samman på kongresser eller kämpa på slagfält, afundas och hata eller sympatisera med hvarandra, locka och fly hvarandra, hjälpa och stjälpa hvarandra, som andra lefvande väsen i en samhällighet. Hvar och en uppträder som en individ för sig, med sin särskilda karaktär, sina särintressen, sitt handlingssätt, sin känslovärld.

Kjelléns arbete kan alltså ses som en undersökning av staters ontologi, som fastslår att dessa »äro sinnligt-förnuftiga väsen – som människorna.» Staten är en både levande och kännande entitet. Detta levande objekt är »statskunskapens objekt». Därför måste den nya statsvetenskapen vara »djupt genomandad af öfvertygelsen […] att det i dess objekt är frågan om öfverindividuella lif, lika verkliga som privatindividerna, endast ojämförligt större och mäktigare i sin utvecklingsgång.» Stater blir alltså, från detta perspektiv, ett slags liv som överlever våra individuella liv: 

Regeringar växla, generationer skifta, men makterna synas i grunden förblifva sig lika […] De äro objektiva realiteter utanför och ofvanför individerna – på samma gång som i dem – och stå på sitt sätt äfven de under, makten af lifvets grundlagar. 

Dessa livets grundlagar – exempelvis synsättet att allt levande behöver mat – är alltså centrala när vi försöker förstå mellanstatliga maktspel. »Biopolitiskt» är beteckningen som Kjellén använder för sitt angreppssätt: eftersom de lever, måste stater bli föremål 

för ett så att säga biopolitiskt studium, som söker utforska lagar för deras utveckling.

Kjellén sägs också vara upphovsmannen till begreppet »geopolitik», som idag används för att beskriva mellanstatliga maktspel kopplade till territorium, energi och staters säkerhet. Det 1900-tal som Kjellén fick se början av utvecklades till ett kallt krig, där geopolitik diskuterades i relation till högteknologiska ting; atombomber och star wars. Ett decennium in på 2000-talet har geopolitik återigen sammankopplats med vad vi kan kalla »statens fundamenta»; tillgång till mat och energi. Minns restaurangägaren Sajiths smidiga sammanvävning av jordbruk och matproduktion å ena sidan, och geopolitik och internationella relationer å den andra. Livsmedelsproduktion påverkar inte bara enskilda individers liv, utan även de »överindividuella» staternas fortlevnad. 

[…]

Det är ännu oklart huruvida det är kommersiella eller säkerhetspolitiska motiv som ligger bakom Kinas investering i området. Oavsett vilket kan vi tala om en slags kinesisk »mjuk makt» som upprättats i och med hamnens existens. Så gott som alla vi mött under våra fältstudier har tvingats förhålla sig till de kinesiska investeringarna, och många förknippar dem med hopp om framsteg och välfärd. Amerikanske författaren Robert Kaplan ser Kinas Hambantota-projekt som betecknande för maktskiftet österut. Ett kapitel i boken Monsoon handlar om Hambantotas plats i det pärlband av geostrategiska hamnar som Kina bygger utmed randen till Indiska Oceanen.8 Han konstaterar: »Vårt biståndsfokus ligger på demokrati, mänskliga rättigheter, och civilsamhälle; deras ligger på massiva infrastrukturprojekt och auktoritet». [”Our foreign aid emphasis is on democracy, human rights, and civil society; theirs is on massive infrastructure projects and authority, civil or not.”] Här kostar Kaplan på sig en självgodhet som han, i egenskap av amerikan, egentligen inte har råd med, och han skulle knappast få medhåll av Sajith, som ju gärna påpekar att väst hycklar kring sin förmenta välvillighet. Väst kan inte, efter sitt »krig mot terrorismen», trovärdigt kritisera lankeserna för deras krig mot »LTTE-terroristerna».

När vi gör ett avslutande besök i Hambantota, i november 2011, har hamnen ännu inte börjat leverera några rikedomar. Byggnationen har försenats; man har påträffat en klippa på nio meters djup, i inloppet till hamnen. En del Colombobor har börjat morra om att projektets kostnad: mat- och energipriserna har skjutit i höjden, varför slösa bort pengar på en hamn? I Hambantota, däremot, är tilltron till projektet i allmänhet starkare. Det är samma diskussion som i George Orwells Djurens Gård: Mat idag säger Napoleon, välfärd imorgon lovar Snöboll. I Orwells fabel tar vindkraftverkets lockelse över, och fångar allas förhoppningar om framtiden. Hambantotas hamn skapar samma effekt: den skall säkra folkets »livelihoods», och utvinna näring ur det flöde av rikedomar som i dagsläget bara glider förbi i supertankers några sjömil ut till havs. Därför kan vi inte betrakta dessa infrastrukturprojekt som döda projektionsytor för mänskliga förhoppningar. Vindkraftverket och djuphamnen är apparater för att parasitera på världens depå av kemiska och biologiska krafter, ämnade att tjäna både människor och statsbildningar. Apparaterna förkroppsligar det faktum att levande samhällen förutsätter ett kontinuerligt stjälande från omgivande samhällen. Liv är röveri [”life is robbery”], och stöldgodset är det vi kallar mat.

 

Kommentar

Det här är en kortad version av den text som står tryckt i nummer 1-2 2012 av Ord&Bild med tema Mat

Noter

1 NGO, från Non-Governmental Organisation: Allmänt vedertagen anglocism som används istället för det otympliga begreppet »civilsamhällesorganisation».

2 Läs till exempel Jonas Lindbergs och Camilla Orjuelas artikel »Corruption and Conflict. Connections and Consequences in War-Torn Sri Lanka», i tidskriften Conflict, Security & Development, nummer 2 (2011).

3 Se kapitel nitton i Klein, Naomi: Chockdoktrinen: Katastrofkapitalismens genombrott, Stockholm: Ordfront, 2007. 

4 Hambantota ansökte om att få arrangera The Commonwealth Games 2018, men förlorade mot Australiens guldkust.

5 Mitchell, Timothy: Rule of Experts: Egypt, techno-politics, modernity. Berkeley, CA.: University of California Press 2002.

6 Denna kemilektion följer främst Smil, Vaclav: Enriching the Earth. Cambridge, MA.: MIT Press, 2004.

7 Stengers, Isabelle: Thinking with Whitehead, Cambridge, MA.: Harvard University Press, 2011, s. 313.

8 »Sri Lanka: The new geopolitics», i Kaplan, Robert: Monsoon: The indian ocean and the future of American power, New York: Random House, NY, 2009, kapitel elva.