Redaktionellt #4 2011

Martin Engberg

 

Författaren skriver en bok utifrån sina brister. Hon skapar själv förutsättningarna för att göra det litterära verket möjligt, söker en andning, ett språk, rätt sorts rytm, regler eller sätt att bryta mot regler. Skrivandet sker sedan för de flesta av oss i ovisshet om det någonsin ska bli ett livsdugligt verk. 

Men kritikern ser inte att det är ett bultande hjärta som ligger där på bordet, tänkt att hanteras med ömhet. Kritiken är en varg, och tror att den blodfyllda tingesten är ett stycke kött, framlagt för att stilla en aldrig mättad hunger. Hon hugger tänderna i det, hetsar i sig det under några timmar, för att med kloförsedda tassar skriva ned domen: »Blodfattigt, bara senor och trådar, kan ingen för en gångs skull ge mig ett ordentligt köttstycke?». 

Författaren måste skapa sig ett nytt hjärta. Mödosamt skrapa ihop hudrester, väva nya artärer, avtvinga materian klanger eller liv. Och så ligger ett nytt manus där, boken, hjärtat. Det hängs på en krok i bokaffären, och samtidigt – i en annan del av staden – vaknar kritikern och sliter upp ett brunt paket där blodet börjat tränga igenom och bilda fläckar på omslaget… 

Kritiken som en pervers ekologi. Verket offras, vargen blir aldrig mätt, författaren går sårad vidare. 

På Kritikerseminariet i Lillehammer 2010 höll Anders Johansson ett föredrag med titeln »Slita itu» där han med en bild åskådliggör två olika kritikerpositioner. I korthet handlar anekdoten (vi struntar i de biografiska detaljerna) om två författare som står inför samma problem. De bär alltid med sig böckerna de läser, men båda har för små fickor att stoppa dem i. Den ena river sönder sina fickor för att böckerna ska rymmas. Den andra river boken i lagom stora proportioner. Den sistnämnda lösningen får i Johanssons text representera ett våld som motsvarar det våld som krävts för att skapa verket, och om den första versionen är inkännandet, är den andra en hållning där kritikern sliter itu både verket, och sig själv, för att skapa en reflektion över det. Det förutsätter en kritiker som betraktar sin gärning som en del av litteraturen, och sig själv som en aktör på samma planhalva som författaren, och inte strävar efter positionen som domare.

Här börjar min bild av kritikern som hungrig varg och författaren som offer att blekna, förhoppningsvis för att något mer nyanserat ska framträda, även om det är mindre medialt slagfärdigt.

Susanne Christensen har varit verksam kritiker i Norge och Danmark under hela 2000-talet, och rör sig i likhet med Anders Johansson över ett fält som innehåller både akademisk teori och populärkulturella referenser. I Sverige är hennes namn inte lika bekant, men med hennes bok Den ulne avantgarde (Flamme Forlag 2011) är det nu enkelt att ta igen det i efterhand. I texten »Att fläta hår» som vi publicerar i det här numret, diskuterar Christensen möjligheten till en performativ kritik. Hon citerar Sontag som sagt: »Instead of hermeneutics we need an erotics of art.» Och här finns också synen på kritikern som någon som bör betrakta sina egna reaktioner som en del av verket, samtidigt som hon måste klara av att placera verket i en estetisk kontext och lyfta sitt resonemang till en intellektuell nivå. 

Men det här numret rymmer också andra röster. »Kort sagt: verkstad och verksamhet är en sak; litteraturkritik och värdering en annan», skriver Beata Agrell i sitt svar till Johan Öberg (vars brev från Biennalen i Venedig vi publicerade i förra numret). Kanske har vi här skapat ett nummer som först och främst bryter mot den regeln? Men Beata Agrell skriver också om behovet av intellektets mullvadar. Sådana som gräver på tvären, även om samtiden ovan jord bara kommer att se mullvadshögarna, ovetande om det intrikata tunnelsystem som de är ett resultat av. 

Kanske ska det här numret trots allt mer betraktas som ett försök att titta ned i de där tunnlarna, än att göra ett auktoritativt uttalande om vilket värde litteraturens och kritikens dagsfärska lämningar ska tillskrivas.

Det må vara sant att det offentliga utrymmet för kritiken krymper, både sett till ekonomi och spaltmeter, men det betyder inte att den kritiska läsningen inte praktiseras. Det är bara det att den i dag kanske främst utövas i sociala rum, på fria seminarier (till exempel det som födde tidskriften Kritiker), och runt om på skrivarkurser. Under textsamtalen på den sortens utbildningar hålls gränsen mellan värdering och verkstad för en stund öppen. Alla i rummet, både läraren och eleverna, är direkt berörda av det som sker i rummet, för att det är deras text som ligger på bordet, eller för att det är deras läsningar som presenteras, och omedelbart kan tvingas korrigeras av andras läsningar. De kritiker som idag stiger fram, också här i Sverige, kommer därifrån, eller från fanzinens (och förstås kulturtidskrifternas) värld. En del av dem är litteraturvetare, andra inte. Man får nog hur som helst tänka sig att framtidens kritiker, i likhet med Susanne Christensen och Anders Johansson, kommer att vara talanger med brokiga bakgrunder, oavsett vilken deras kritiska hållning blir. 

Det här är alltså inte något nummer där vi försöker upprätta nya kritiska auktoriteter, förhoppningsvis rymmer det också en och annan motstridighet. Det vi har gjort, är att vi här och där skrapat lite på kritikgenrens gränser. Se till exempel Jesper Bryggers läsning av sin egen text, och försöket att återskapa litterära verk utifrån recensioner. Dessa hittar du i ett block som inleds med Martin Högströms text »Att inte recensera Kompoststation och alla andra verk och böcker» och följs av Naima Chahbouns text, skriven utifrån recensioner av Lotta Lotass Sparta, samt Kristian Hallbergs dikter som skapats utifrån mottagandet av Tupac Shakurs poesi. 

 

Det är möjligt att du som läsare, eller någon annan läsare, lämnar det här numret med känslan av att dörren mellan verkstad och värdering nog bör hållas stängd också i fortsättningen, men jag tar det inte för givet.  ?

 

 

 

Martin Engberg, 28 oktober 2011