Vid sidan av Olof Lagercrantz

John Swedenmark

 

(du är vägd på en våg och befunnen dels lätt, dels tung)

 

Gunnar Ekelöf: »Tag och skriv», avsnitt 4.

 

 

Olof Lagercrantz dagboksanteckningar från fyrtiotal till sjuttiotal meddelar mycket om kritikeryrket under en viss epok. Till oss i en tid när ytterst få i Sverige har litteraturkritik som yrke, i den bemärkelsen att det är deras levebröd. För de anställda redaktörerna närmast en fritidssysselsättning, för författarna och andra inhoppare ett illa betalt, ibland gratis extraknäck.

Vi serveras alltså en arbetsbeskrivning av kritikeryrket som ytterst få idag kan känna igen sig i. En bild av hur det var förr, som det gäller att ställa mot villkoren nu – kanske för att utvinna en möjlig strategi för litteraturkritikens fortlevnad som hobby. I bästa fall som utkomst och yrke.

Dagboksanteckningarna är utvalda och sorterade på författare, enligt principen att de datum där författaren X omnämns publiceras i kronologisk följd, med uteslutning av bitar av alltför privat natur. Den urvalsprincipen skapar ett intryck av ett myllrande och festivt socialt liv, ända tills man inser att det kan gå flera år mellan posterna, och att vardagen kanske inte bara bestod av gruffande spritluncher och dramatiska telefonsamtal.

Ändå framstår det tydligt att vänskap var en viktig del av kritikeryrket. Inte nog med att det inte existerade en motsättning mellan förtroligt umgänge och majestätiska förstadagsrecensioner; det verkar till och med ligga i själva systemet en överenskommelse om att den nationella elitens sociala umgänge och publicistiska utbyte är två parallella verkligheter. Det tryckta kan visserligen komma att fördunkla och förstämma vänskapen, men tanken på att ifrågasätta dubbelspelet föresvävar inte Lagercrantz.

Att vara en del av eliten är nämligen (med undantag för vissa radikaler) en av yrkeskvalifikationerna för en kritiker vid denna tid. Att vara en i gänget av dem han skriver om och bedömer ger honom legitimitet. Men just därför krävs nåt mer. Integritet, som upprätthålls inifrån, genom skriverier och ställningstaganden, och inte minst genom gruff och gräl.

Tillhörigheten till eliten levs sålunda ut på en stolthetsskala som Lagercrantz ständigt har för ögonen, till exempel i de ingående anteckningarna från förlagsmiddagar och femtioårsdagar: vissa gratulanters uppförande recenseras oförblommerat. Svenska Akademien som institution blir också grovt underkänd på grund av inställsamhet och inskränkthet, även om anteckningarna redovisar komplicerade vänskapsrelationer med flera av De Aderton.

Om vi betraktar den svenska kultureliten på den tiden som ett fält i Bourdieus bemärkelse, så analyserar Lagercrantz från sin privilegierade plats de ingående medlemmarnas uppförande längs en moralisk skala som går från integritet till fjäsk, givet att konvenans och maktrelationer sätter vissa gränser för vilka uttryck integriteten kan ta sig, vilka hänsyn som måste beaktas. Man kan därför också tillägga en vertikal maktdimension där relationerna låter sig placeras in på en skala från business till vänskap, vilket avgör deras karaktär.

Innanför detta fält vittnar dagboksanteckningarna om ett turbulent och stormigt socialt liv, där de olika relationerna följer unika kurvor genom åren längs dimensionerna Business–Vänskap och Integritet–Fjäsk, för att inte tala om de tillfälliga men säkert nödvändiga kriser som blommar upp och ofta lika snabbt biläggs, till exempel i relation till den lynnige Erik Lindegren. Ulf Linde beundras hela tiden för sin plats nära kompromisslöshetspolen, medan det finns en irriterande konflikt mellan att vara hans arbetsgivare och hans vän.

Och i detta labila landskap verkar yrkeskritikern, Lagercrantz, som på samma gång kan vara arbetsgivare och personlig vän, och han gör det med exakt medvetenhet om de relationer han går in i, trofast – eller pliktskyldigt i samband med tillfälliga sammankomster och bjudningar.

Lagercrantz sociala domar över andra är hårda, liksom den uppskattning han ibland ger uttryck för kan närma sig barnslig förtjusning. Vad som ytterligare komplicerar är att det litterära bedöms enligt besläktade måttstockar, och dessutom hemligen; många är de som hängs i tysthet.

Apropå Gyllensten innehåller dagboksanteckningarna följande passage, som rymmer så mycket matnyttigt att den förtjänar att närstuderas:

Jag läste på ett par ställen i min kortdagbok och tyckte inte det var ointressant. Jag tänkte att om dessa blad en gång publiceras kommer kanske någon att jämföra vad jag sade om samtida författare här med vad jag sagt som kritiker i Dagens Nyheter och tidigare på andra ställen. Ack, jag kan se förnumstigheten blomma som den gärna gör kring dagböcker. Varför skrev han om att han hade ont i magen den dag världens öden avgjordes? Och andra lika spirituella frågor.

Men någon begåvad läsare finns det väl som inser att allt är belysningar endast, att intet i denna dagbok gör anspråk på att vara sanning. När jag skrev i tidningen sökte jag säga något väsentligt om den bok jag hade framför mig. Kanske såg jag ofta medvetet bort från bristerna, från sådant som jag reagerade mot. Jag såg som min uppgift att se det värdefulla främst. Att vara en god kritiker är framför allt att stå i ett produktivt förhållande till det man yttrar sig om. Allt annat är likgiltigt. Metoder och sådant är bara struntprat av pedanter. Här i dagboken fick allt bli som det ville sig – ofta tänker jag knappast när jag sitter, som nu, och låter fingrarna löpa. (67f)

En högintressant genrebestämning, både därför att Lagercrantz räknar med en framtida publik, som ska döma honom efter uppriktighetens måttstock, och därför att han så insiktsfullt kontrasterar två olika skrivvillkor: kritikerns och dagboksförfattarens.

Det förstnämnda, dagskritiken – som ju under denna epok verkligen handlade om att stå för samtidens omedelbara respons på ett offentliggjort diktverk – rymmer ett estetiskt-taktiskt projekt, vars mål är att vara »produktiv»; nämligen att »se det värdefulla främst» och bortse från bristerna.

Som om det estetiska omdömet försigginge på en plats utanför tiden, och sen portioneras ut med tanke på läsekretsen och på författaren (som man dessutom är personligen bekant med). Detta är ingen liten hybris: att göra anspråk på att vara den som både ser allt och sen avgör vilka delar som kan offentliggöras. Men just det är Lagercrantz ämbete: att avgöra vad som ska ut i offentligheten.

Vad som triggar hans långa metaresonemang ovan är säkerligen den alldeles föregående anteckningen, till sin kritiska form ytterst trivial, inte minst genom den oreflekterade sammanblandningen mellan personlig gut reaction och värdeomdöme:

Jag läser Gyllenstens roman och tycker ofta om den. Men lika ofta är allt så otroligt dött. (67)

Dessförinnan (vi skriver den 12 oktober 1958) referas ett samtal med Gyllensten om atombomben och om Lars Ahlin. Det ägde rum hemma hos Lagercrantz tidigt på morgonen, innan det var dags att gå till jobbet, och avslutades – efter ett kort gästspel av Henry Olsson med fru – med den hypotetiska frågan om inte Gyllensten skulle vilja bli dn:s chefredaktör (jobbet var under utlysning och Lagercrantz fick det kort därefter) – med all säkerhet ett slags tvetydig social hyperbol, en så kallad komplimang.

Dagboksanteckningarna slutförvarar nämligen ett oerhört ambivalent porträtt av Gyllensten, som ifrågasätter hans ålder, kallar honom bodknodd men också talar om artighet och förfining. Strax dessförinnan har de konstnärliga sidorna av hans författarskap underkänts, men de idémässiga approverats.

Å ena sidan, å andra sidan. Guldvågen är i arbete, men kommer vid publicering att stanna på att bara framhålla det estetiskt–taktiskt lämpliga och hålla inne med resten, på samma sätt som förslaget om att kanske bli chefredaktör har en hemlig motvikt i tanken: men du har frisyr som en bodknodd.

Dagboksanteckningarna är ett forum där en ambivalens tillåts, som annars vore socialt ofähig. Det ligger nära till hands att jämställa dagböckerna med Freuds grundregel för den psykoanalytiska patienten att hämningslöst ge sig hän åt fria associationer, eller som Lagercrantz själv närmar sig det i den självreflekterande passagen ovan: »ofta tänker jag knappast när jag sitter, som nu, och låter fingrarna löpa.»

Frågan är dock om det inte är just nedskriften som tillhandahåller en extra dimension som ger ett extremt övertag också i det vardagliga sociala och yrkesmässiga spelet, särskilt som Lagercrantz gör anteckningarna i förtröstan om att få »någon begåvad läsare» i en framtid. Att kunna anförtro sig till skrivmaskinen beträffande att nånting respekterat och uppskattat stundtals är »otroligt dött» för att därefter ha makten att undanhålla samtiden det omdömet, eller ens låta den märka tvehågsenheten (som nog dock alltid lyser igenom), för att i stället »stå i ett produktivt förhållande till det man yttrar sig om».

Till yttermera visso är ju motsatsparet levande/dött oerhört operativt i Lagercrantz litteraturkritik och essäistik. Jag tänker till exempel på Stina Otterbergs närläsning av anmälan av Johannes Edfelts Under Saturnus från 1956, där dödheten i diktsamlingen inte så mycket nämns vid namn som gestaltas på bred front, med en hel arsenal av stilmedel, så till den grad att Otterberg välfunnet kallar metoden »aktiv dödshjälp» (Under Saturnus, s. 223).

Så fältet med axlarna Integritet–Fjäsk och Business–Vänskap skulle även behöva kompletteras med en tredje dimension som handlar om motsatsparet Levande–Dött.

Varvid de personliga relationerna i boken och deras dagliga och långvariga fluktuationer kan placeras in i det tredimensionella rummet, liksom de två separata verksamheterna dagboksanteckningar och dagskritik också har varsin ort: 

Dagboksskrivandet befinner sig med avseende på utsägelsepositionen i hörnet Levande/Integritet och övervakar därifrån axeln Business–Vänskap (inklusive ett stort mått av självkännedom, åtminstone längs just den skalan. Medan recensionsverksamheten i kraft av sina restriktioner befinner sig i hörnet Business/Fjäsk och estetiskt övervakar axeln Levande–Dött.

Med »övervakar» menar jag att utsägelsepositionen är fixerad, medan det finns utrymme för variation längs en fristående dimension – omdömen som alls inte utesluter en viss lynnighet, beroende på att andra faktorer spelar in än de som uttryckligen mäts.

Min hemsnickrade, tredimensionella analys är tillkommen för att försöka fixera en mycket specifik situation, som kännetecknas av att omdömena fälls innanför en nationell elit som interagerar längs flera olika medier, inklusive det hemliga dagboksskrivandet. För fullständighets skull borde man kanske även lägga till en tredje utsägelseposition, fixerad till hörnet Vänskap/Levande och som övervakar, i form av samtal och osämjor, stolthetsaxeln Integritet–Fjäsk, med avseende både på litterär kvalitet, litterära och andra ställningstaganden, samt relationer till andra i eliten. Och mediet för dessa värderingar är det informella samtalet, »mellan skål och vägg».

Man kan också kalla de tre dimensionerna den officiella, den hemliga och den informella, svarande mot tre former av nedskrift: recension, dagbok och samtal (där dock vissa typer av officiella samtal och kanske även andra blandformer måste räknas bort).

Frågan att sedan ställa blir vad som har förändrats i dagens situation.

Det är en oerhört svåröverskådlig uppgift. För att inte säga omöjlig. Jag nöjer mig med att tänka högt.

Det första är att recenserandet inte är ett ämbete längre. Inte ens dess utsägelseposition är fixerad, utan verkar ofta längs en skala som i mångt och mycket liknar Lagercrantz  tidigare citerade hemliga omdöme från 1958.

Den personliga smakresponsen kan idag nämligen utan skam åberopas i flera av den kritiska textens instanser i ett slags rät vinkel mot det estetiska omdömet, med ett »men» som mellanled. Ofta med omvända förtecken, typ »detta är en mycket välgenomförd roman, men den lämnar mig oberörd» (påhittat exempel, tror jag).

Det rent estetiska omdömet handlar idag ofta om originalitet–epigoneri istället för levande-dött. Hur många kvinnliga poeter har inte dömts ut som Jäderlundkopior, på grund av likheter som varken behöver gå så djupt eller vara särskilt viktiga! Innovationen och gränsöverskridandet har ett egenvärde – något som kritiseras fyndigt men ganska lättvindigt av Stjernfelt och Thomsen i det konservativa manifestet Kritik av den negativa uppbyggligheten – så till den grad att man ibland undrar om inte ledan är vissa kritikers främsta arbetsverktyg.

Vad beträffar de hemliga och informella domsluten, motsvarande dagbok och samtal hos Olof Lagercranz, så gör jag en minnesansträngning för att samla material. Och vad jag får en förnimmelse av är att en enorm snällhet råder, som tar sig den formen att man idag helst inte kommunicerar genom avståndstaganden, utan genom vad som i 10-talets radioshower kallas »hissningar». Det som inte är bra glöms bort och förtigs; medan det som når höga poäng på en skala som någorlunda motsvarar Lagercrantz Levande–Dött lyfts fram som föredöme, nästan som undantag. »Den här är riktigt bra»: så skulle jag exemplifiera en typisk informell samtidskommentar.

Denna förskjutning mot topparna hänger samman med den tilltagande knappheten på kritiskt utrymme. Väldigt få böcker omnämns överhuvudtaget, med undantag för en liten skara etablerade författarnamn, vissa av dem till och med så stora att de kan räkna på anmälningar i nära anslutning till recensionsdatum. Och beträffande de informella kommentarerna finns det ett alldeles för stort antal skönlitterära böcker som man borde ha läst för att chansen till ett meningsfullt samtal ska bli rimligt stor. Därmed finns också möjlighet att förvisa böcker man inte vill uttala sig om till de olästas skara.

Men framför allt tror jag att snällheten beror på litteraturens allmänna marginalisering. Att det inte finns nån elit runt litteraturen längre beror på att dess högsta former har förvisats från en riksangelägenhet till ett ganska nördigt särintresse.

Och då gäller det att hålla ihop.

Eftersom annars varje kritiskt omdöme om ett nyutkommet verk också blir ett slags eftergift till den övergripande likgiltighet som omger litteraturen. Ett slags svek.

Kanske är det så pass illa att litteraturen på femtio år har gått från elitsyssla till prekariat. Att böckerna (och för den delen även kritikerna) är som ungdomar som slåss om alltför få anställningar på en krympande arbetsmarknad, under allt sämre möjlighet att ställa villkor.

Och att kritiken som institution på liknande sätt har gått från offentlighet till frivilligorganisation. Ämbetet finns inte längre, utan vi som jobbar i branschen språket-som-förklarar-och-kanske-förändrar-världen är en utgrupp, en off community. Måhända en av de största och inflytelserikaste, men fungerande på ett helt annat sätt än den forna eliten. Mycket tillfälligare, mycket lösare. Ett annat aggregationstillstånd än det sociologiska rummet kring en nationell elit, fria joner utan större hopp om fasta bindningar eller anställningar. 

 

 

Fotnot: Jag har inför den här anmälan hoppat över Horace Engdahls förord och tänker avnjuta det först efter att artikeln är färdigskriven. Det beslutet har att göra med att jag ville göra en förutsättningslös läsning – texten har knåpats fram under lång tid i ett närmast improvisatoriskt modus, vars flöde skulle ha hämmats om det funnits en färdig tolkning att ta ställning till. Jag ville tänka själv och inte först läsa Lagercrantz genom Engdahls tolkning.

Den skrivstrategin är kanske också tidstypisk, och ett exempel på det icke-fasta och inofficiella i den rådande kritiksituationen. För övrigt är den inte alls olik Lagercrantz metod i den genre som var hans mästerskap: den utförliga, vänskapliga dialogen med någon stor föregångare via dennes texter, enligt det anarkistiska slagordet ovan: »Metoder och sådant är bara struntprat av pedanter.» Här finns en inspiration från Lagercrantz som säkerligen påverkat mig och många andra djupt: illusionen att man kan börja fräscht och lita på texten, ersätta det taktiskt-politiska rummet med en helt privat relation och ändå leva upp till kravet på att »stå i ett produktivt förhållande till det man skriver om», ja kanske på ett friare och bättre sätt.

Jag tror att jag ser fram emot att läsa sådana texter i framtiden. Gärna oavslutade, motsägelsefulla, befriade från domslutets tonfall.