Buy a Positive Review!

Conny Blom

Beställd journalistik nästlar sig allt oftare in på nyhetsplats i dagstidningarna, där det ibland medföljer annonsbilagor som är tjockare än kultursidorna. Ord&Bild ville inte vara sämre, och tog chansen att förstärka sitt varumärke inför det här numret med lite hjälp utifrån. 

När undertecknad var aktiv som skribent för dagspressen hade han fria händer att bestämma längden på sina recensioner utifrån vad han ansåg relevant för det aktuella ämnet. Förvisso betalades han inte per ord utan per text, med undantag för i förhand överenskomna fall, men som Strindberg konstaterade i ett brev: ibland krävs det mer tid för att skriva kort, varför denna frihet trots allt var en tillgång. Framför allt vittnar detta förtroende dock om en numer sällsynt tilltro till kritikern, samt att recensionen i slutet av 90-talet fortfarande hade en självklar position på dagspressens kultursidor.  Under de senaste tio åren har man talat om en kritikens kris. Kritikens utrymme i dagspressen har minimerats, till höger och vänster har det arrangerats seminarier och konferenser, temanummer av allehanda tidskrifter har diskuterat problemen och kritikerna själva förefaller osäkra på sin uppgift. Sällan har dock några konstruktiva lösningar på problematiken presenterats, och så har det rullat på, åtminstone fram till nu. Med det aktuella numret av Ord&Bild gör tidningens redaktion något som är fullständigt nödvändigt för att upprätthålla en diskurs runt kritiken – istället för att teorisera om kritikens status, tabloidformatets betydelse, eller kritikerrollen i en tid av kulturell omstrukturering, så tar man ett praktiskt grepp och öppnar upp för skrivandet. Hur kan kritiken utvecklas annat än genom faktiskt kritikförfattande? 

I numret samsas kritik som använder poesin som metod och poesi som använder sig av kritisk läsning som strategi. Karin Håkansons intrikata recension av Joakim Pirinens 100 noveller är medvetet yvig och tillåter sig ymniga citat från Pirinens aktuella bok, men även från exempelvis språkkonstnären och forna dn-kritikern Erik Beckmans klassiska Inlandsbanan. En koppling som när den väl lagts fram av Håkanson känns fullständigt självklar och uppenbar. I Johanne Lykke Holms läsning av Eva Kristina Olssons diktsamling Ejdervita färgar blodiga fingrar bladen och gott och ont konfronteras med oviss utgång. Mötet med texten är så intensivt att man som läsare kippar efter luft. John Swedenmarks talande läsning av Olof Lagercrantz dagboksanteckningar erbjuder för numret matnyttig bakgrund och målar upp svindlande perspektiv. Som kritiker verkade Lagercrantz i en annan värld än dagens. Under Lagercrantz storhetstid var litteraturkritikerns position obestridd och självklar och i Swedenmarks recension, som både är informativ och grundligt analyserande, diskuteras det förträffligt både om fördelar och problem med denna status och om hur Lagercrantz förhöll sig till kollegor, författare och societetsmiddagar, officiellt och i sina privata anteckningar.

Susanne Christensen resonerar inspirerande om performativ kritik i en text lånad från den norska tidskriften Vagant. Med hjälp av den feministiska konsthistorikern Amelia Jones essä »Art History/Art Critisism – Performing Meaning», söker Christensen ett skrivande som likt bildkonsten, med Rosalind Krauss termer, tar sig an det utvidgade fält som Jones vill öppna upp för ett skrivande befriat från konstanter och universalier. I en uppgörelse med traditionell konstkritik vill hon se ett skrivande som är motsatsen till traditionell kritik i förlängningen av den modernistiska traditionen, i likhet med Susan Sontag ser hon Clement Greenbergs formalistiska skrivande som något som neutraliserar och vrider allt liv ur vad som än kommer i dess väg: 

Adopting the notion of performativity as a critical strategy within the study of visual culture thus enables a recognition of interpretation as a fragile, partial, and precarious affair and, ultimately, affords a critique of art criticism and art history as they have been traditionally practiced. Since meaning is negotiated between and across subjects and trough language, it can never be fully secured: meaning comes to be understood as a negotiated domain, in flux and contingent on social and personal investments and contexts, 

skriver Jones tillsammans med Andrew Stephenson i inledningen till antologin Performing the body/performing the text i vilken man också återfinner texten som Christensen refererar till.  Såsom ett sammanträffande fungerade Christensens text ursprungligen som just inledning till Vagants temanummer om performativa praktiker inom litteraturen, men i Ord&Bild står den utan problem på egna ben i sitt nya sällskap. 

Med det föreliggande numret visar Ord&Bild återigen att gammal är äldst och under redaktör Martin Engbergs drivna ledning har man presenterat ytterligare ett relevant inlägg i den svenska kulturdebatten. Plötsligt ser det hoppfullt ut för kritiken och Sveriges äldsta kulturtidskrift blir en spjutspets som med lätthet skär genom utvattnade kultursidor med håglösa anmälningar och kulturtidskrifter fyllda med självömkan.