Utsikt från en grästuva

Tina Carlsson

Genom våra drömmar, fantasier och visioner har vi förmågan att överskrida både institutionella och subjektiva begränsningar. Detta hävdar konstnären Tina Carlsson i och genom sin avhandling i fri konst med titeln the skye is blue, där denna essä ingår. Här återvänder hon till Harry Martinsons tankar om naturen, naturskildringen och förhandlingens konst, den som skiljer oss från djuren. Men har vi glömt att vi kan förhandla om vilka föreställningar och drömmar som ska styra? »Det är tid för omförhandling nu.

Utsikt från en grästuva. Man kryper ner på en tuva. Eller intill en tuva. Man ser landskapet breda ut sig med en horisont som träffar en i pannan och man måste höja blicken en aning för att överhuvudtaget se den. Men det spelar egentligen ingen roll. I det här fallet är inte horisonten särskilt viktig, istället tittar man närsynt och vindögt på det man har mitt framför näsan. Och det visar sig vara allt. Man kryper ner, man hukar sig för att slippa. Men inget låter sig undandras. Helt plötsligt breder allt ut sig framför en, hela världen tycks uppenbarad från den lilla utsiktspost man mutat in. 

Jag läste Harry Martinsons essä »Utsikt från en grästuva» för första gången för ungefär 32 år sedan. Då, liksom nu, lockades jag av titeln. Den har rullat runt i mitt huvud under den sista tiden och jag känner mig tvingad att läsa den igen. Det är som om dess titel är självklar på en av mina mikroessäer. Men det skulle vara konstigt att sno titeln rakt av utan att återigen läsa essän. Jag läser den, men den är inte alls vad jag förväntat mig. Det var den inte för 32 år sedan heller. Den är mer krävande. Men onekligen rör den vid mig. Jag, liksom Harry Martinson, finner tröst i naturen. 

Men framförallt är naturskildringen en litteraturart vars främsta uppgift är att ständigt nyväva de sensuella banden mellan naturen som allmänfattlig totalitet och människosjälen. Naturskildraren är en konstnär som, på ett sådant sätt att det verkar nytt, kan meddela de gamla enkla sanningarna att gräset är grönt, att göken gal och att solen glittrar på vattnet. För detta kräves tålamod, lyhördhet samt vilja och förmåga att försätta sig i det speciella tillstånd och sinneslägen som ifrån fall till fall behövs för nåendet av konstnärligt-analytisk kontakt med fenomenen. Den som skildrar natur måste först i ensamhet och tystnad lära sig sinneskonster som är lika fjärran från det banala konstaterandet att solen går ner, som de är fjärran från den välkända utkikstornsextasen. Lyckas naturskildraren med detta och lyckas han utan understöd av fågelkamera skildra en sothöna i insjövassen eller en trana i skogarnas fjärrkärr, då är mycket vunnet för ordkonsten och naturen har ännu en gång på ett friskt sätt blivit ordtagen.¹

Jag undrar över de sensuella banden. Hur upprättar man dem? Vad är det? Och vad är människosjälen? Det låter mycket vackert, men någonstans på vägen har jag lagt ifrån mig människosjälen. Det finns inga själar. Kvar återstår kropp. Jag tycker mycket om tanken på »naturen som allmänfattlig totalitet». Det är ju det jag vill. Det som omfattar oss alla. Jag fotograferar himlen om och om igen, med mitt envisa påstående att himlen är blå. Men påståendet slirar och drar sig undan, trillar isär och går iväg på egen hand. Men jag tror ändå att Harry Martinson har rätt. Vi kommer inte undan naturen. Vi kommer inte undan oss själva heller. Frågan är vad som är vad? Detta tänker jag på samtidigt som olja okontrollerat pumpar ut från jordens innandöme genom ett uppborrat hål på havsbotten.² Det skrämmer mig. Jag förstår inte riktigt hur nyhetsrapporteringen kan vara så saklig och att det mest tycks handla om pengar. Vem skall stämmas? Vem skall betala? Jag ser ett svart och förstört landskap framför mig. Sedan berättar någon med en något nonchalant röst att de mesta gifterna från oljan faktiskt dunstar bort omedelbart. Det som flyter i land är en kletig, obehaglig, men relativt ofarlig smet, som naturen själv kan bryta ner med hjälp av naturliga, biologiska, processer. Det farliga är istället alla lösningsmedel som används för att ta bort och rensa upp smeten. Det finns ingen natur för dessa. Skall vi då låta landskapet vara svart och kletigt en tid? Skall vi vänta, avvakta?³ Bilden på en nerkletad pelikan letar sig fram till näthinnan. Svärtade vita fjädrar tätt, tätt, kletade samman. 

Satsen »Konstnärlig-analytisk kontakt med fenomenen […]», gör mig orolig. Är detta en särskild kontakt som skiljer sig kvalitativt från annan kontakt med samma fenomen? Jag tänker att det inte handlar om kontakten utan om orden. Vilka ord jag väljer och i vilken ordning jag sätter dem samman. Det är det riktigt svåra; orden, texten. Det jag gör nu! Bättre förstår jag den första delen av meningen: »För detta kräves tålamod, lyhördhet samt vilja och förmåga att försätta sig i det speciella tillstånd och sinneslägen […]». Det handlar också om tid, att ta sig tiden att sitta stilla, vänta, avvakta, titta, att låta tankar flyta upp och förbi utan att göra något särskilt. Jag vänder mig mot tanken på att det skulle handla om en speciell förmåga. Är det inte fräckhet som krävs? Ett visst trots mot förväntningarna att göra vad som helst, utom att dra sig undan. Att sitta still vid en grästuva. Att sitta still under en himmel och avvakta medan tiden går utan att något särskilt blir gjort kräver kanske ett visst mått av motstånd, gentemot tidens krav på aktivitet, oavsett om jag är ledig eller lönearbetar.⁴ Antingen bör jag producera eller konsumera, och hela tiden måste jag framförallt välja. Jag är trött på att välja. Jag behöver inte fler val. Jag behöver inte ökad välfärd. Jag behöver sitta still. 

Hos varje skildrare med sinne för naturen finner man plötsligt glimtar av denna tidlöshetsvision som är motsatsen till det dramatiska och grandiosa lika väl som till det idylliska, ty ytterst existerar ju varken det dramatiska eller idylliska i naturen annat än som mänskliga arrangemang som fått visst bestämt stilrykte och vissa slagord fästade vid sig. Stormen tar ingen omväg för idyllens skull, åskan slår ner i de regnvåta almarna, tjuren stångar halvt på lek ihjäl lagårdskarlen. Friden är bara skenbar: På liknande sätt med det dramatiska, för den ovane passageraren är havet dramatiskt i storm, för den vane sjömannen blir stormen med tiden närmast ett bullrande tjat som han sätter sig över, i stället får han med tiden sinne för de förbisedda odramatiska nyanserna hos havet antingen det nu stormar eller ligger i stiltje.⁵ 

Jag söker trygghet i naturen. Jag litar på stenen, på ängen, på regnet, på molnen, på himlen. De uppför sig inte konstigt, de liknar sig själva om och om igen. Det var därför jag satt i trädet. Jag satt i trädet för tryggheten och de enkla sanningarnas skull. Att himlen är blå, att gräset är grönt, att göken gal och att solen glittrar på vattnet. 

Det är svårt att skildra höga berg så de inte blir löjliga.⁶

Det är svårt att skildra en blå himmel utan att den blir löjlig. Utan att jag blir löjlig. Det är en kamp att stå fast där. I det naivt himmelsblå. Men jag undviker i alla fall vitt. Det pinsamt vita. Gernot Wieland påstår att vitt inte kan vara marxistiskt: 

Hus kan vara marxistiska, säger han, och vetenskap, scheman, djur, kristaller och platser – »everything can be marxist.» Utom vitt, säger han, vitt är inte marxistiskt. Allt kan vara, men ingenting är marxistiskt. (Man får nästan för sig att det är därför han ritar, täcker över det som inte kan vara marxistiskt med färg som åtminstone kan vara det.)⁷ 

Jag ler inombords vid tanken. Jag vet vad han menar. Vitt är innehållslöst, tomt och utan visioner. Vitt är pinsamt. Blått är naivt, naiva är också många drömmar. De är naiva, drömska, överdrivet visionära, men aldrig tomma. Det är det som är själva poängen. Drömmarna är och de finns och de är oundvikliga. Man kan försöka hejda dem med tomma vita argument, som att de är för visionära. Men vi fortsätter ändå att drömma, fantisera och föreställa oss. Det är oundvikligt.

Om den sålunda aldrig kan tänkas bli någon allmänt erkänd gren inom litteraturkonsten i stil med romanen eller essayen om människan, så har den alltid ändå sin speciella mission att fylla på de gränsområden där det exakta, det realistiska och det poetiska löper samman, och där de exakta och visionära synsätten möts och enas, eller tvistar och strider.⁸ 

Harry Martinson talar om naturskildringen. Inte om drömmarna, och jag förstår faktiskt inte riktigt vad han menar. Jag önskar att han talade om politik, där våra drömmar, visioner och fantasier verkligen borde finnas med. Det är i politiken som förhandlingen mellan det exakta och visionära borde äga rum.

[…] i handlingsmomentet ligger en mycket viktig sak att plocka fram för människans del. Djuren handlar, men de förhandlar inte. Konsten att förhandla är kanske det som djupast skiljer människan från djuren, och det är denna konst och denna vilja till förhandling som fört människan framåt, höjt henne över djuren.⁹

Ibland är jag oroad att förhandlingen har gått förlorad och att vi därmed blivit djur. Att vi i varje moment endast handlar instinktivt och följer marknadens minsta vink, som om vi glömt att vi kan förhandla om vilken värld som bör upprättas, glömt att vi kan förhandla om vilka drömmar och föreställningar som för tillfället skall vara gällande. Det är tid för omförhandling nu. 

Först med renässansen kommer tron på verkligheten, och därmed börjar allt förändras även om det skulle komma att ta sin tid. Det mänskliga medvetandet öppnar sig för världen. Ptolemaios blir åter profet, upptäcktsfärderna börjar på allvar. De stora världskartornas tid bryter in. Sedan blev allt en tidsfråga, och nu vet vi, som tillhör de inspekterande generationerna, besked om tidsfrågan. Sedan allt väl kommit igång och verkligheten hade fått förtroendevotum av otaliga forskare och mätare, tog det bara ungefär fyrahundra år att fullständigt teckna planetens porträtt. Därmed var det största avbildande monument människorna någonsin gjort äntligen färdigt: Världskartan. Porträttet av vår Jord.¹⁰

Harry Martinson talar om en verklighet, som är en annan än sagans och diktens värld. För mig finns det ingen skillnad. Diktens och sagans värld är den samma som den som uppenbarar sig genom naturvetenskapens mätinstrument. Den är bara uppmätt i eller av en annan skala, centrum för det meningsfulla är ett annat. Sant är förstås att vissa kartor lämpar sig bättre att segla efter om man vill förflytta sig från en plats till en annan, men den geografiska förflyttningen är ingen intäkt för verkligheten. Det finns delar av det verkliga som inte låter sig översättas till uppmätbara skalor. Jag förstår inte varför det enögt partiella tittandet genom mätinstrument skulle vara verkligare eller tillförlitligare än någon annan berättelse om vår värld. Tänker att om vi lägger samman alla berättelserna, kanske vi kan ana de ständigt växlande villkoren för vår existens. Som i ett kalejdoskop där bilden ideligen kastas om, men där mönstren ändå uppvisar ett visst samband sinsemellan. 

Men när jag läser vidare förstår jag att det inte är vad Martinson menar. Han menar inte att vetenskapen på något sätt är verkligare än till exempel dikten. De är bara olika.

Diktarens klarhet kan aldrig vara filosofens eller vetenskapsmannens, ty vore den detta, då kunde diktaren liksom filosofen och vetenskapsmannen förlita sig på logikens lagar och forskningens verktyg. Men nu kan han inte detta. 

Hans verklighet är visserligen samma värld som den vilken eggar filosofen, vetenskapsmannen eller politikern att handla eller fråga vidare, men diktarens förväntningar på denna värld är av annat slag. 

Det är förväntningarna som skiljer dem, och olika förväntan skapar olika tankeart.¹¹ 

Det är svårt att veta något om förväntningar. Jag vet inte om vetenskaps-mannens eller filosofens förväntningar på denna värld skulle vara olika mina. Jag vet inte om jag har några förväntningar på denna värld. Ibland läser jag något, ibland hör jag någon säga något, som väcker ett starkt intresse hos mig. Det kan vara något som på ett intelligent och övertygande vis vänder sig emot den kapitalistiska hegemonin som alltför ofta känns som en tvångströja. Vid de tillfällena har jag ändå förväntningar. Men jag misstänker att Harry Martinson menar något annat. Förmodligen syftar han på själva undersökningen, på hur man närmar sig denna värld. Som man frågar får man svar. Så hur frågar jag? Ibland känns det som jag bara går runt och grubblar. Jag tror jag skulle kunna slå världsrekord i dagdrömmeri. Ibland tänker jag ut långa monologer, perfekta formuleringar och inlägg i debatter. Det är först nu, med denna avhandling som jag tvingas skriva ner alla röriga tankar som kanar runt bland hjärncellerna. Det är arbetsamt, inte minst för alla tvivel på om det duger. Det får duga. 

Varje ting eller fenomen som kommit att intressera mig tar jag för något angeläget. Därmed äger tinget rätt till en sinnestolkning som motsvarar intressegraden och angelägenhetsgraden.¹²

Räcker det att jag finner ett ting eller ett fenomen intressant för att det skall vara angeläget? Och i så fall angeläget för vem? För mig? För andra? Förmodligen är det en absolut förutsättning att man själv finner det intressant för att man överhuvudtaget skall kunna påstå, eller säga, något om saken. Förmodligen är det så som Harry Martinson skriver; att varje ting, varje fenomen äger rätt till en sinnestolkning som motsvarar intresse- och angelägenhetsgraden. Det är bara jag som kan upprätta intresse- och angelägenhetsgraden för det jag försöker beskriva.

Ty en lindans är dikten, bland mycket annat som den också kan vara. Den är liksom kultur över huvud, ja, liksom natur i djupare mening också är det, en avvägningens konst. Alltför uppdriven lidelse tröttar alla parter. Detsamma gäller för all kallt beräknad konst, på pricken uträknad på effekterna. Något av defekterna måste också med. De belyser i längden bättre än de välberäknade effekterna, vad som djupast är angeläget.¹³

Jag stannar här. Med Harry Martinsons ord om defekterna. Att låta defekterna komma med. Jag tycker det är bra skrivet. Jag tänker ofta på defekterna. Det svåra är att urskilja dem. Vilka är defekterna och vilka är effekterna?

 

NOTER

1.Martinson, Harry: Naturessäer – Svärmare och harkrank, Midsommardalen, Det enkla och det svåra, Utsikt från grästuva, redaktör Stefan Sandelin, Bonniers, 2000, s. 295. 

2.Oljeläckan är ett stort oljeläckage i Mexikanska golfen som startade i och med att oljeplattformen Deepwater Horizon exploderade och sjönk den 20 april 2010.

3.»Den mest relevanta aspekten av ekonomin sett ur ett ekologiskt perspektiv är dock enligt tidsekologerna inte vad som produceras eller vem som bestämmer över produktionsprocessens utformning och resultat. Istället riktas fokus på de för produktionen – och delvis även konsumtionen – ofrånkomliga omvandlingsprocesser som genererar oönskade restprodukter, avfall och utsläpp. Tidsdimensionen utgör både en nödvändig förutsättning och en begränsning för denna interaktionsprocess mellan människan och hennes naturliga livsmiljö eftersom transformations-, produktions- och konsumtionsprocesserna kräver en viss tid. Vanligtvis återgår systemen – både ekologiska och sociala – efter en viss tidsperiod till tillstånd som liknar, men inte är identiska med, deras ursprungliga tillstånd. Dessa interaktionsprocesser har enligt tidsekologin dessutom specifika systemtider som i sin tur kännetecknas av både längd och periodicitet. Systemtiden definieras som den tid som krävs för att ett system, till exempel ett lokalt ekosystem, ska återgå till ett jämviktsläge efter en extern eller systemimmanent, men för det aktuella systemet ny, belastning av systemet.» Fuehrer Paul, Om tidens värde. En sociologisk studie av senmodernitetens temporala livsvärldar, Acta Universitatis Stockholmiensis, 2010, s. 79. 

4.»Enligt Frankfurtskolans stränga omdöme är, […] den i forskarnas ögon totalitära fritidskapitalismen inget annat än den totala subsumtionens fulländning där fritid upplevs och hanteras som ett förvärvsarbete när familjelivet eller fritidsaktiviteter underkastas en ekonomisk nyttokalkyl enligt vilken insatsen av tid vägs mot upplevt nöje. Fritiden utgör en förlängning av lönearbetet och upplevelsekonsumtionen har blivit konsumtionsarbete.» Ibid, s. 58. 

5.Martinson, Harry, a.a, s. 296. 

6.Ibid, s. 297. 

7.Hjertström Lappalainen, om ett verk av Gernot Wieland: »Portrait of Karl Marx as a young god», http://tsnok.se/karl-marx-som-en-ung-gud/ 

8.Martinson Harry, a.a. s. 298. 

9.Ibid, s. 306.

10. Ibid, s. 347. 

11. Ibid, s. 352.

12. Martinson Harry, a.a. s. 354.

13. Ibid, s. 355.