Frans G Bengtssons ballongfärd ? Bidrag till Ord och Bilds historia

Erik Andersson

Att refusera texter tillhör arbetet på en tidskrift, men det är inte alltid det är en texts kvalitet som avgör ifall den kommer i tryck eller inte. Här skriver Erik Andersson om hur Frans G Bengtsson fick en essä om ingenjören Andrées luftfärd refuserad av Ord och Bilds grundare, Karl Wåhlin, eftersom den stick i stäv mot tidens anda kritiserade polarexpeditionen. Erik Andersson tecknar här en liten del av denna tidskrifts historia. En tidskrift som 2012 funnits i tryck i 120 år. 

Vad är en essä? Jag föreställer mig gärna att det är en längre artikel skriven med ett öppet och prövande sinnelag; att det är en undersökning vars resultat inte är givet på förhand; att det är en text som håller kvar någonting av ordets ursprungliga betydelse: latinets exagium, »försök».

Problemet är bara att det är så svårt att hitta en sådan essä. Det förekommer att skribenter utropar att någon snilleblixt slagit dem och att de halvvägs in i sin artikel vill torgföra en ny och bättre idé än den som de dittills ägnat sin möda. I allmänhet är det då bara fråga om ett retoriskt knep: man vill bädda för poängen.

Egentligen kan jag bara erinra mig en enda ordentlig essä enligt min definition, och det är »Andréedramat» som återfinns i Frans G Bengtssons essäsamling Silversköldarna från 1931. Han börjar i bästa heroiska stil med att skildra de tre oförvägna svenskarna fångna i polarnatten, ensamma med elementen och tröstlösheten, nalkandes sin vissa undergång, – men ju längre han skriver, desto mer går det upp för honom hur dumt hela det här företaget är, hur undermåligt förberett och tvivelaktigt från vetenskapligt synpunkt. Till sist har han tagit ära och heder av både Andrée, expeditionen och hela polarforskningen.

Men minnet är en bedräglig sak, och när jag läste om essän märkte jag att det från första till sista ord inte råder minsta osäkerhet om vad Frans G Bengtsson vill ha sagt. Hur kunde jag ha läst så fel för tjugofem år sedan? Eller var det vid något senare tillfälle som minnets arkivarie hade tappat sina mappar och bringat papprena i oordning?

Misslynt satte jag mig att bläddra i Silversköldarna. Jag läste litet här och var, piggades upp av den bländande formuleringskonsten och började förstå hur det hela hängde ihop. Frans G Bengtsson var knappast främmande för det heroiska, och ett exalterat stämningsläge besöktes i var och varannan essä. Kanske hade det tagit litet tid att ställa om förra gången jag läste det här. Jag förväntade mig att Andrée skulle vara just den sorts hjälte, av olyckliga omständigheter ställd på avgrundens rand, som Frans G Bengtsson älskade; därför hann jag läsa halva essän innan jag begrep vad han skrev.

Det var Karl Wåhlin, Ord och Bilds grundare och mångårige redaktör, som beställde texten. Det kan förmodas att han tänkte ungefär som jag, att Frans G Bengtsson borde vara den idealiska författaren till en hyllningsessä, och att det skulle bli något annat än en hyllning föreföll otroligt hösten 1930. I oktober fördes resterna av expeditionen hem i en nationell yra, det var flygparader, korteger och högtidstal. Ilsnabbt skrev man ihop Med Örnen mot polen, som byggde på de dagböcker som hade hittats på Vitön. Även filmer hittade man och kunde framkalla. Med drygt trettio års fördröjning tonade bilden av ballongen fram i mörkrummet. Den satt som en kålrot på isen.

Nu är det så lyckligt att Ord och Bilds korrespondens finns bevarad, och tack vare min vän O&B-forskaren Magnus Jansson hade jag i min ägo kopior av ett antal brev som Frans G Bengtsson skrev till tidskriften. I november svarade han Karl Wåhlin att han kunde tänka sig att skriva, med ett förbehåll:

Men jag tror inte jag kommer att anslå någon ton av omåttlig lyrisk rörelse på det sätt som tidningar gjort i sammanhang med denna historia. Det lilla jag nu har mig bekant om Andrée och hans sällskap gör att jag anser dem som aktningsvärda äventyrare och våghalsar samt som personer som dött som män; men absolut inte som några enorma folkhjältar, inför vilkas öde tårar och brösttoner äro på sin plats. Jag kan skriva om dem allvarligt och rättframt, men inte panegyriskt. Detta är vad jag kan säga nu; det är ju möjligt att läsningen av dagböcker och dylikt i den officiella publikationen kommer mig att bli mera hänförd.

Ett annat skäl till att Karl Wåhlin vände sig just till Frans G Bengtsson var att det fanns ett långt samarbete dem emellan. 1919 hade Frans G skickat in sin dikt »Gustaf Vasa till hertig Erik», och det var första gången han fick något tryckt i ett större sammanhang. Ytterligare ett par dikter följde, och 1924 kom hans stora essä om Joseph Conrads författarskap. Vid det laget hade han hunnit debutera i bokform med diktsamlingen Tärningkast, snart följd av Legenden om Babel, och nu började Wåhlin beställa recensioner av honom. Först fick han ta itu med en förskräcklig mängd reseskildringar, något som visade sig bli ett årligen återkommande inslag, men så småningom även böcker om historia (irländsk och indisk), militärer, bolsjeviker, litteratörer och varjehanda annat, kulminerande i den stora essän om den franske medeltidskrönikören Froissart som trycktes i det elfte och tolfte häftet av Ord och Bild 1930. Under andra halvan av tjugotalet kom han att medverka i nästan vartannat nummer.

För Frans G Bengtsson fick det här betydelse både på kort och lång sikt. Uppdragen var till god nytta ekonomiskt, och det gick att ta ut svängarna betydligt mer i Ord och Bild än i dagstidningarna — alltså färre inskränkningar både vad gällde omfånget och ämnets behandling. Dessutom umgicks han tidigt med planer på att samla ihop sina bästa stycken till en essäbok. När Litteratörer och militärer kom ut 1929 gjorde den en succé som måste ha förvånat de flesta; och jag tror att Frans G Bengtsson är ensam i svensk litteratur om att ha utgivit essäsamlingar som sålde i åtskilliga tiotusentals exemplar.

Tonen författare och redaktör emellan tycks tämligen ledig, även om man får hålla i minnet att Karl Wåhlin hade grundat sin tidskrift 1892, två år innan Frans G Bengtsson föddes, och med ålderns rätt väl hade en annan pondus. Inför 1926 års reseboksartikel skrev Frans G till Wåhlin: 

Jag kan undra om Bööks Palestinabok skall komma till julen: den vore allt rolig att kåsera om en smula. Fru Ärkebiskopinnans bok är jag nästan en smula blyg inför, men skall försöka bemanna mig när den kommer. För övrigt skall jag försöka låta bli att skriva gycklande och lättsinnigt (jag såg att Fogelquist blev förskräckligt arg i sitt blad för vad jag skrev om honom) utan sträva efter att verka gammal och förståndig.

1927 inträffade en smärre missämja. Frans G Bengtsson hade råkat kalla invånarna i Förenta staterna för barbarer, och kanske något värre därtill, och blev tvungen att revidera sitt manuskript. Han hade nämligen fått sig tillsänt inte mindre än fyra nya amerikanska reseböcker, varav två handlade om en goodwillresa som kronprinsen gjort, och det blev litet svårt att hålla humöret uppe. Kungligheterna var ett känsligt kapitel hos tidskriften, som på grund av notoriskt dålig ekonomi hade startat en garantförening. Denna bestod av bemedlade och aktningsvärda samhällsmedborgare, och dess främsta namn, rent av affischnamn, var Hans Kungliga Höghet. Varje år blev det uträknat hur stor förlust tidskriften hade gjort, och sedan bestreds denna solidariskt av garanterna. Föreningen fanns kvar under lång tid men miste slutligt kungahusets stöd i samband med nr 3 1965, det så kallade porrnumret.

Det har påståtts att Ord och Bild grundades som en förenande länk mellan 1880-talet och 1890-talet, och det har sagts att det viktigaste ordet i tidskriftens namn varken var »ord» eller »bild», utan »och». Karl Wåhlin var en försiktig man som noggrant balanserade innehållet i sina spalter. Alla skulle få komma till tals. Inom vissa gränser. När det gällde Andrée förstod nog Frans G Bengtsson att han befann sig nära någon av gränserna. Han skrev så här när han skickade över artikeln:

Jag tvivlar på att Du kommer att bli särskilt belåten med den. Jag har gjort mig ärligt besvär med den, och jag tror att den är rätt bra skriven, men den är tyvärr inte särskilt vänlig mot Andrée. Jag har inte kunnat få den annorlunda: jag har sagt vad jag verkligen anser vara sant och ingenting annat, och jag tror inte tonen är direkt anstötlig, även om den snuddar vid det komiska här och där. Är Du själv mycket fäst vid Andrée, tror jag knappt Du vill trycka den; och i så fall tar jag inte illa vid mig för den sakens skull.

Frans G Bengtsson argumenterade i huvudsak längs två linjer i sin artikel. Den första gällde att scenografin för det mänskliga dramat förvisso var anslående i polartrakterna, men vad hade folk där att göra egentligen? Var det inte snarast fråga om en sorts idrottsprestation jämförbar med att gå på lina över Niagarafallen eller simma över Engelska kanalen? Han menade att det vetenskapliga värdet av de här expeditionerna var blygsamt; de insamlade sifferkolumnerna var mest en angelägenhet för meteorologer.

Den andra linjen gällde hur expeditionen var organiserad. Andrée hade farit runt i halva Europa och gjort reklam för sin ballongfärd, och han hade fått in de medel som krävdes (bland annat från Alfred Nobel, Oscar Dickson och Oscar II — ja, där har vi kungahuset igen). 1896 skulle uppstigningen ske från Spetsbergen; den ställdes dock in, officiellt på grund av dåligt väder, i praktiken för att meteorologen Nils Ekholm vägrade åka med. Ballongen hade vid provtryckning visat sig läcka mer på en dag än Andrée hade ansett att den skulle göra på en månad.

Frans G Bengtsson skildrade inlevelsefullt den dystra perioden före nästa uppstigning (ett år senare, med ungefär samma ballong som tidigare). Andrée kunde inte backa. Han hade redan lovat för mycket. Han höll ett sista rådslag med följeslagarna: Skulle de ge sig iväg? Frænkel och Strindberg förstod inte hans plötsliga tvekan. Det var klart att de skulle iväg!

Karl Wåhlin blev mycket riktigt inte särskilt belåten med artikeln. Han skickade den för bedömning till S A Duse, tydligen också med en fråga om denne själv skulle vilja skriva något i ämnet. Duse svarade så här:

Ledsamt nog kan jag inte åtaga mig att skriva den artikel om polarforskningen Du önskar, i all synnerhet som jag beträffande Andrée delar Bengtssons åsikter. Denne författare går emellertid alldeles för långt, då han tar alla polarforskare med i sin nedgörande kritik. Han är helt enkelt inte mäktig att behandla ämnet, kortsynt och inskränkt som han tycks vara. […] Vore jag redaktör för en tidskrift, skulle jag aldrig taga in en artikel som Bengtssons, fastän den onekligen är väl skriven.

Vem var då denne Duse? Jo, han var själv polarforskare och deltog i den svenska sydpolsexpeditionen 1901–03. Man tycker att hans inställning vore på förhand given.

Artikeln blev alltså refuserad, men Frans G Bengtsson ville försvara sig och skrev så här:

Polarvetenskapen är på grund av att den är insvept i allehanda sensationsjournalistikens orena slöjor en över hövan uppreklamerad vetenskap, och har därför fått över sig en prägel av upphöjdhet och betydelse som den faktiskt, om man ser på den förutsättningslöst, inte har: det är allt vad jag velat påpeka; och det har jag påpekat som ett led i min argumentering, vilken går ut på att herrar polarforskare i allmänhet endast i en mycket underordnad grad drivas mot polen av strängt vetenskapliga drivkrafter, utan övervägande av rent sensationella eller på sin höjd sportmässiga. Funnes där några verkligt plågsamma tomrum i vårt vetande, av en art jämförlig med den som driver astronomen framåt i världsrummet från nebulosa till nebulosa, då skulle polarforskarnas gärning och risk bli fullt adekvat i förhållande till uppgiftens storhet och betydelsefullhet, och då skulle det inte vara svårt att tillerkänna dem rangen som hjältar och stora män; men eftersom så inte är förhållandet, eftersom det bara är små statistiska kuriositeter det rör sig om, så blir disproportionen så skriande mellan företagens storhet och utbasunerade vikt å den ena sidan och å den andra sidan de torftiga resultat som äro allt som kan erhållas av allt detta, att alltsammans får en oren karaktär och alltid bibehåller en lätt men genomträngande doft av publikfrieri och fiskande efter en billig berömmelse.

En presskör bör sjunga med många stämmor; i den här frågan sjöng svensk press unisont, och man tycker att det skulle ha funnits plats för åtminstone en avvikande röst. Och när det gäller Andrées ballongfärd så står sig Frans G Bengtssons värdering väl. Nationalencyklopedin skriver att »stämningen av stolthet och sorg över Andrée-expeditionen har sedermera [det vill säga efter 1930] förbytts i en mer kritisk hållning», och man nämner att bland andra P O Sundman genomskådade Andrée som en charlatan som till sist inte ens själv trodde på sitt projekt. Den saken stod emellertid klar för Frans G Bengtsson redan hösten 1930, och så här avslutade han brevet till Wåhlin:

För mig är Andrée alls ingen hjälte utan närmast – brutalt uttryckt – en varietéartist. Han demoraliserades av den hjältegloria som så hastigt och lustigt föll över honom under hans luftseglatser hemma i Sverige. Eldad av detta, och ivrig efter att bibehålla sig i intressets brännpunkt, började han prata om sin polfärd och fann att han därigenom blev ännu mer heroisk: då pratade han vidare, eftersom detta var lockande, och fortsatte att prata, utan tillstymmelse till försök att verkligen pröva sina förutsättningar, tills han slutligen märkte att det inte gick att prata längre utan att han måste göra något eller bli löjlig. Sen märkte han att hans drömda förutsättningar inte höllo streck, något som han skulle tagit reda på långt innan om han verkligen varit den praktiske vetenskapsman som han gav sig ut för att vara, men då var det för sent att backa ut ur den virvel han själv rört upp – och så flög han, fortfarande utan tillstymmelse till prövning av den apparat och de detaljkonstruktioner han anförtrott sig åt. Jag kan med bästa vilja inte finna mycket av storhet i detta; något idealt element tror jag visserligen ingick i det hela, men inte mycket. Och det kan aldrig försvaras att han lockade pojkarna med sig: skulle han partout iväg, kunde han flugit ensam, och de kunde följt med nästa gång, sedan han demonstrerat att det verkligen gick för sig.

Fortfarande tänkte sig Frans G Bengtsson att det nog skulle gå att retuschera något i artikeln så att den kunde införas, men av det blev intet; den dök istället upp i Nya Dagligt Allehanda och återtrycktes i Silversköldarna. I januari 1931 skrev han till Karl Wåhlin och undrade om han kunde få behålla förskotterade medel och i gengäld leverera den överenskomna reseboksrevyn samt någon ytterligare artikel som kunde befinnas lämplig.

I första numret för 1931 kom en historisk dikt, »Hur klockorna ringde i Gent på de Vita Hättornas tid»; den var förmodligen både antagen och inlagd på sidorna före debaclet med Andrée. Det var det sista som publicerades av Frans G Bengtsson på lång tid. Jag har inte hittat något förrän i det stora femtioårsjubilerande numret 1942, då han medverkade med »I döendets tid», en dyster pacifistisk dikt. Då var Sven Rinman sedan några år ny redaktör.

Som slutvinjett till Andréehistorien kom i nr 4 1932 en artikel av Hans W:son Ahlman, »Polarforskningens värde och berättigande». Den var ensidig och enahanda; dess eget värde och berättigande låg i att den kunde balansera Frans G Bengtssons artikel. Som dock aldrig infördes.

Men historien tog inte riktigt slut där heller. Frans G Bengtsson må ha befunnits alltför bångstyrig och självsvåldig, men strax följde flera artiklar där just de kvaliteterna hyllades, om också med ett något annorlunda ordval. I nr 2 1931 skrev Algot Werin under rubriken »Svensk essaykonst» och hastade igenom hela genren med nedslag hos Landquist och Böök på två sidor för att sedan ägna Frans G Bengtssons Litteratörer och militärer en tre sidor lång hyllning. I nr 7 1932 presenterades Frans G Bengtssons författarskap i dess helhet av Oscar Bjurling. I nr 4 1934 var det dags för Werin igen och en ny överblick över genren, »Svenska essayer». Störst utrymme gavs denna gång Olle Holmberg; Böök, Zilliacus och Harrie fick en sida vardera; men sist nämndes essäns mästare och hans senaste bok De långhåriga merovingerna:

Frans G Bengtsson odlar, med oförställd lust och storartad framgång, den fritt resonerande essayn.