Självbiografiska anteckningar

För någon vecka sedan nåddes vi av det sorgliga beskedet om att den norske författaren Stig Sæterbakken är död. Idag har vi letat upp de texter - "självbiografiska anteckningar" - som publicerades i tre olika nummer av Ord&Bild mellan 2005 och 2007, översatta av Jenny Högström.

 

 

 

1. Några anteckningar (självbiografiska)

[ur Ord&Bild 6:2005]

Det går inte att förneka: jag älskar stora olyckor¹. Jag tycker det är härligt när något helt förfärligt inträffar. Jag blir alltid upprymd av extrainsatta nyhetssändningar på teve. Jag upplever några korta men intensiva glädjestunder varje gång nyheten om en fruktansvärd katastrof slår ner som en bomb ibland oss, oavsett om det är naturen eller den mänskliga faktorn som står bakom (ända tills jag, precis som alla andra, självklart besinnar mig, anlägger en allvarlig och medkännande min och säger: »Herregud så förfärligt!»)². Problemet är bara att dessa katastrofer, eller åtminstone de största och mest förödande, aldrig inträffar här, i våra hemtrakter, eller med andra och enklare ord: i Norge. Som om massiv förödelse är en konst som enbart dyrkas i fjärran land. Bara ytterst sällan får den nordliga kontinenten smaka välsignelsen, bara i undantagsfall händer det att en översvämning, flygolycka eller terroraktion påminner oss om att även nordeuropeer kan dö i hoper. Och aldrig, verkar det som, når den förödande handen hela vägen hit upp till oss, om det är nu är för att den inte orkar sträcka sig så långt, eller för att den helt enkelt inte tycker det är mödan värt. Å andra sidan förstår jag det väl. En sådan frusen utpost av världen, ett sådant glesbebyggt land, varför statuera ett exempel där, varför förlägga undergången dit, där det ändå inte kan förväntas finnas tillräckligt många människor åt gången för att det skulle bli någon förlust att skryta om, och där svinnet av de få som måste ryka med ändå inte kommer att beröra särskilt många…?

Den glädje jag känner vid praktfulla olyckor (eller planlagda aktioner) som utraderar en större eller mindre del av jorden befolkning, är därför alltid blandad med besvikelse, en rejäl portion besvikelse faktiskt, född ur vissheten om att det nog ändå aldrig kommer att hända oss något, att vi högst sannolikt aldrig kommer att få våra värderingar och förhoppningar grusade på det viset, att vi aldrig kommer att få uppleva hur en så avsevärd kontingent rycks bort, att vi aldrig ska komma att erfara skräcken och glädjen vid att se världen gå i tusen bitar, mitt för ögonen på oss, allt vi har byggt upp och trott på, allt vi har grundat vår tillvaro på, puts väck i ett enda svep av jättenäven, den vi har drömt om sedan vi föddes, den vi känner en smekning av varje natt, som en fjäder mot kinden, i det skräckslagna ögonblick då vi faller ner i sömnens rike.

Men det är kanske därför, jag vet inte, som vi nordbor har utvecklat en sådan sinnrik taktik med vilken vi står i konstant tragisk beredskap, om man kan använda ett sådant uttryck, liksom när som helst beredda att förknippa vilken olycka som helst, vilken plats på jordklotet som helst, till oss själva, via det mest subtila nät av nåltunna trådar nysta fram en nära förbindelse mellan oss själva och det nyligen inträffade, hur stort avståndet än må vara, i geografisk, genealogisk eller rent vänskaplig bemärkelse? Det är ju så det gärna är, när det där flygplanet störtar ser vi helst att det var nära ögat att vi själva åkte med… Eller när den där båten sjunker, gör det sig onekligen bra med en släkting eller en vän som hade tänkt gå ombord och som i sista stund, i sista stund! fick förhinder eller lät bli att åka… Eller när det är någon som går och hänger sig, då är det bra lite som kan förhindra oss från att avancera till att bli (eller rättare sagt: ha varit) en av hans närmaste och mest förtroliga vänner, och allra helst ha pratat med honom bara några dagar tidigare, och då vad det inget som tydde på, osv… På det hela taget, detta att ha sett något, eller hört något, eller pratat med någon som hört något, för att därigenom söka tillträde till det heliga brödraskapet av berörda, eller nästan berörda, parter. Nej, ett erbjudande om att få utstråla det gyllene skimmer som omger en »drabbad», en »efterlämnad» finns det nog inte en levande själ som skulle tacka nej till. Och är det kanske inte också just när olyckan inträffar som det plötsligt inte finns några gränser för hur väl man känner folk, som ens bekantskapskrets vidgas och börjar omfatta nära nog alla och envar? Det finns med andra ord inget ont som inte har något gott med sig.

Det är till exempel ett under att jag i dag inte ligger begravd i ruinerna efter World Trade Center. Det är sant! Som femtonåring var jag nämligen i USA en hel månad, och det hade ju lätt kunnat falla sig så att jag blev förälskad, detta så starkt och betvingande att jag bestämde mig för att klippa alla band till Norge och bosätta mig där, i Seattle, Tacoma, Spokane eller något annat av de otrevliga ställen jag besökte under loppet av de fyra veckor jag var där, ett val som förmodligen hade fört in mig på en ganska annorlunda bana än den jag sedan skulle komma att slå in på, det kan till exempel gott tänkas att jag hade utbildat mig till advokat, ett inte osannolikt yrkesval för en äregirig norrman som gjorde sig till amerikan vid femton års ålder, och det val som dessutom skulle ha uppfyllt det som det sedan har sagts mig var min fars högsta önskan å sonens vägnar, den gång ingen av oss ännu visste vart vägen bar (förlorad i förtappelsen, som det skulle visa sig, om jag såhär i efterhand har förstått honom rätt, en uppfattning som han visserligen sedan blivit tvungen att revidera, åtminstone vid de tillfällen då sonen har kunnat presentera ett eller annat handgripligt bevis på att det, när allt kommer omkring, trots allt inte har gått honom så illa, eller åtminstone inte på långt när så illa som man till en början hade all anledning att frukta), och vidare även ett val som så småningom nog hade kunnat föra mig till en ställning på ett av de många välrenommerade företag som höll hus i World Trade Center, New York, något som i så fall hade gjort det övervägande sannolikt att jag också den dagen, den 11 september 2001, klockan kvart i nio på morgonen, som vanligt hade befunnit mig på mitt kontor på 70:e våningen i det norra tornet, med utsikt över Manhattan Skyline, fullt upptagen med dagens första, brådskande göromål.

Så nära var det alltså! Blotta tanken får det att svindla!

Det tycks dessutom vara något grundläggande hos människan, detta att vara fullt medveten om allt som kan gå galet, och samtidigt göra vad man kan för att se till så att det gör det. Gud vet hur mycket av det vi företar oss som, när det kommer till kritan, svårligen kan betraktas som något annat än en stående invitation till de olyckor som mest sannolikt kan tänkas ta knäcken på oss. Som om det enda sätt vi kan tänka oss att komma denna väldiga oro och rädsla inpå livet, är att med jämna mellanrum försätta oss i ett sådant läge att det som vi fruktar så starkt, detta ena eller andra som vi vet kommer att rycka undan marken under våra fötter, förr eller senare måste ske. Vi uppsöker ödet och utnyttjar innerst inne dess värsta tänkbara följder. Detta som ett slags storslagen bekräftelse på våra mest fruktansvärda föreställningar, med vilka vi äntligen kan ge oss till tåls, slå oss till ro, eller ytterligare: ihjäl. Drivkraften är den skräckinjagande vissheten om att vi kan tåla vad som helst, bara inte det. Att vi ska klara av att överleva vilka kriser som helst, bortsett från denna enda.

En allmänpraktiserande läkare jag känner berättade en gång om en patient som i åratal kom till honom, inte i tron att det var något fel på honom, utan i hopp om det. Oavlåtligt bokade han in nya rutinkontroller, och ju grundligare och mer kostnadskrävande undersökningar min vän lät honom undergå, desto oftare kom han tillbaka för en ny koll, bönande nästan, på sina bara knän till slut, om det inte kunde vara så att han (läkaren) hade kommit att missa något förra gången som han (patienten) hade varit där. Min vän kom överhuvudtaget ingen vart, varken i sina försäkringar om mannens järnhälsa eller i sina utredningar av hans oomtvistliga och allomfattande sundhet; att friskförklara honom var som att hålla upp ett rött skynke, som han uttryckte det. Och så höll det på i flera år, ända fram till den dag då min vän fann första symptomet på en elakartad svulst, något som en kort tid därefter bekräftades av därtill kunniga instanser, varefter han (patienten) strax slutade att besöka honom och dog – lycklig, får vi väl förmoda – ett halvår senare. (Detta, märk väl, som ett extremt exempel.)

Ja, man undrar om det inte bor en liten domedagsprofet i oss alla. Och om vi inte innerst inne – eller ytterst ute, i hudens begeistrade knottror och avslöjande resta ragg – till fullo utnyttjar dessa förkrossande påminnelser om våra noggrant uppbyggda inre strukturers grundläggande tillkortakommenhet och skröplighet…? Om vi inte alla i vårt från naturens sida lyckligtvis dolda och för vår omgivning klokt nog hemlighållna inre jublar och firar var enda gång som jordklotet i vart fall tillfälligtvis visar tecken på att gå under…? Om vi inte genomfars av en lika onämnbar fröjd, allesammans, vid synen av avbitna fyrafiliga motorleder, asfalterade gator som tuggats sönder av bruna majestätiska älvar, broar och bensinpumpar och bostäder som bärs bort på breda floder, trevåningshus lutande på kanten av färska raviner, kullkastade lyktstolpar, upprivna betongflak, uppbrända skogar, utbrända bussar, tågset med djupa jack som från en konservöppnare, restauranger som slagits i småspillror, kontorskomplex och köpcenter som kvarlämnats som kubistiska versioner av sina ursprungliga jag…?

Denna glädje – låt oss kalla den »11 september-glädjen» – är, tror jag, tätt förbunden med vårt dödsmedvetande, det som för vissa också utgör en rädsla, en ångest. Det har ju en gång för alla fallit på vår lott att veta att undergången är nära, oavsett var vi befinner oss och när på dygnet det är. Och vi älskar att se det vi fruktar allra mest. Det är därför också tålamodet, i ett lite större perspektiv, med tanke på våra odds att stå pall loppet ut, nog kan sägas vara den bästa salvan. Samtidigt får vi ju erkänna att vi är helt formidabla ämnen för att tämligen begärligt, för att inte säga rätt desperat klamra oss fast vid minsta lilla oväsentliga tilldragelse som om den var ett varsel om en nära förestående begivenhet av en allt avgörande karaktär (precis som man alltid förväntar sig att något ska hända när någon går in i duschen i en halvbra film). Jag ska inte dölja det: det händer att jag står vid fönstret och ser ner på gatan och väntar på att det oförutsedda och drastiska, ja varför inte säga som det är, det vidunderliga ska ske. Jag tänker: om jag står här länge nog, så sker det något, något som vänder upp och ned på allt.

Och detta kanske säger allt om min hopplösa inställning till livet…? Men jag tror dessvärre att jag alltid har varit sådan, det vill säga hemsökt av en outsläcklig vurm för ytterligheter, antingen för det ena eller det andra, och då alltid i fulla mått, detta ena eller andra. Jodå, storartat, fulländat, grandiost skulle det vara, antingen det storartade kom som ett nederlag eller som en triumf (ännu en egenhet hos min familj: antingen så är man lycklig, eller också är man olycklig!). Och har man fått en sånt förhållningssätt redan med modersmjölken, ja då är man också begåvad med en alldeles osedvanlig disposition för besvikelser livet ut. För det mest tragiska med en sådan inställning är naturligtvis det faktum att sanningen nästan alltid är någonstans emellan. Att livet, ens eget såväl som andras, inte plöjer över böljorna i dessa ytterligheternas klara farvatten, utan däremot cirklar runt på det mest motbjudande vis i den eviga mellanpositionens kvalmiga sump. Det är lika långt mellan genierna som det är mellan de fullständigt talanglösa, om man säger så. Det är därför fantasterna alltid är de första att duka under, och de medelmåttiga nästan alltid kommer helskinnade undan, för vad kan väl vara mer naturligt i en medelmåttig kultur, än att det medelmåttiga anses vara storartat och det storartade medlemåttigt? Det grandiosa förgår. Det medelmåttiga består.

Jag minns en gång då jag hade bestämt mig för att ta livet av mig³, och, ovisst varför, just den kväll då jag hade avsatt tid för mitt fatala försök, hade jag bjudit hem en vän – som jag sedan, dessvärre, helt förlorat kontakten med – på middag. Och det blev sannerligen en måltid utöver det vanliga. För allt eftersom timmarna led blev jag alltmer överväldigad medan vi satt där och åt och drack, nej, inte överväldigad, det är inte rätt uttryck… det var mer en upphetsning, en darrande, nästan extatisk fröjd vid tanken på vad jag snart skulle företa mig. Och en underlig scen var det: han lade ut texten vitt och brett om alldagliga ämnen, alldagliga sorger och bekymmer; jag utan en tanke på något annat än självmordet (repet låg färdigt i nedersta kökslådan, han kunde nå det om han bara sträckte ut armen!). Ja, jag var så upphetsad att jag nästan inte klarade att äta, förutom att jag hade stora problem med att hänga med när han pratade. La Rochefoucauld säger i en av sina maximer att solen och döden är de två ting som vi inte kan se rakt på, men denna kväll, denna kväll var det just vad jag gjorde, jag såg rakt på döden, jag såg på min vän, jag låtsades att jag såg honom i ögonen, jag låtsades att jag lyssnade på honom, medan jag i själva verket satt där, bländad, och stirrade rakt in i dödens stora sol.

Vid midnatt följde jag honom till den lokala tågstationen, där blev vi stående en god stund och väntade på tåget som var försenat. Jag studerade min vän i smyg. Han började bli nervös, det var uppenbart, och nog så förståeligt, för det ställe som jag bodde på vid den här tiden låg en dryg halvtimmes resa utanför centrum, och detta var sista tåget in till stan: han, huttrande och småtrippande upp på tårna med jämna mellanrum för att kika efter ljus i tunneln; ja,  skälvande inombords vid tanken på det nära förestående, nästan så att jag var rädd för att råka bli avslöjad. Men äntligen hörde vi det efterlängtande vrålet, jag såg min vän sänka axlarna, och ett ögonblick senare kom tåget brusande i en flod av ljus. Vi skakade hand, och av en ingivelse gav jag honom en kram: detta var en vänskap där det normalt inte föll sig naturligt för någon av oss att omfamna varandra, jag hade så när sagt oavsett i vilket tillstånd vi befann oss; men jag tror det var det högtidliga i situationen – en högtidlighet som bara jag visste om! och en som jag till varje pris måste dölja! – som fick mig att göra det, jag kände väl ett behov av att markera avskedet lite extra: det är trots allt inte var dag man har avsikt att lämna det hela. Ja, det var som om jag, genom att ta avsked av G., tog avsked av livet.

Jag ska aldrig glömma den skrämda blick han gav mig när han klev ombord. Men också detta gladde jag mig åt, också detta spädde på min känsla av överlägsenhet, inte först och främst över honom, utan över hela den alldagliga världen, och han som en representant för denna värld. För i den stunden tycktes det mig ofattbart trivialt, allt han gjorde, allt han stod för… Sätta sig på ett tåg på det där viset, sitta där och ta allt på allvar, grubbel grubbel, full av bekymmer inför morgondagen… I denna högtidsstund tycktes det mig som det absolut simplaste att göra upp planer, om så bara för de kommande timmarna… Jag fick en glimt till av hans ansikte då tåget gled ut från stationen. Och jag tänkte: Där reser han och vet ingenting i världen, anar inte att det han just varit med om var en sista måltid, att den hedersbetygelse han i kväll hade mottagit, det var att bli utpekad som den sista människa som någonsin såg mig i livet… Och då jag gick längs den dåligt upplysta grusvägen tillbaka till mitt tarvliga rum, där Oskar Braaten faktiskt, eller, höll jag på att säga: självfallet en gång hade bott, min värdinna berättade det strax efter att jag hade flyttat in där, närmare bestämt då hon fick veta vad jag gjorde för att tjäna, eller rättare: vad jag gjorde för att försöka tjäna till livets nödtorft, ett uppehälle som ett och halvt år i det där eländiga hålet alltså hade fråntagit mig varje önskan om att fortsätta att hålla fast vid… ja, på vägen tillbaka till den dammiga varglya där odådet skulle äga rum, gladde jag mig hämningslöst vid tanken på den förlamande förvåning med vilken min vän dagen efter – eller ett par dagar senare, kanske? – skulle motta nyheten om min död. För förr eller senare skulle han ju också oundvikligen komma ihåg den omfamning som hade överrumplat honom så. Och undrar om han inte då skulle komma att klandra sig själv, så där i efterhand, för att inte ha förstått den fruktansvärda innebörden i denna fullständigt överdrivna avskedsgest från min sida?

Då jag så, av skäl som jag inte vill gå närmare in på, ändå ändrade mitt uppsåt – och detta trots att jag var fast bestämd att genomföra det, jag var klar för länge sedan med att väga för och emot! – upplevde jag nästa möte med min vän som oerhört plågsamt, ja, jag skämdes rätt och slätt då vi gick på varandra på gatan några veckor senare, så pass att jag hade svårt att komma på något att säga. Jag kände det ju som om jag hade lurat honom, snuvat honom, ingivit honom falska förhoppningar, förberett honom på något storslaget, spektakulärt, något helt utöver det vanliga, och som alltså lika väl hade visat sig mynna ut i just ingenting, bara ännu en trist kväll i en trist ung mans liv, fyllt till brädden av smäktande självömkan, den som så många dessförinnan. Och denna plåga, denna brännande känsla av skam som jag nu erfor på hörnet av Karl Johan och Universitetsgaten, också den var han ovetande om, lika lyckligt ovetande som han hade varit om den skälvande triumfen, det brusande storhetsvansinnet, den nästan omänskliga överlägsenhet jag hade erfarit den kväll han hade varit ute hos mig och ätit och jag själv ännu trodde fullt och fast att jag bara hade några timmar kvar att leva.

 

1 Min omedelbara reaktion på 11 september var: YES!!!

2 Jag antar att detta möjligtvis är mer framträdande hos vissa än hos andra; emellertid är jag i förstone inställd på att hålla fast vid antagandet om att det är allmänt, att inte ens en kille som biskop Gunnar Stålseth är befriad från ett litet styng av glädje var gång han hör talas om att något riktigt hemskt har skett.

3 Jag har, som de flesta män, ett otal gånger bestämt mig för att ta livet av mig. Men detta är det enda av två tillfällen som jag verkligen menade det.

Översättning: Jenny Högström

 

2. Några fler anteckningar (självbiografiska)

[ur Ord&Bild 1-2:2006]

Vad sker när en man, eller en kvinna för den delen, men statistiskt sett nog oftast en man, somnar in varje kväll med en uppriktig önskan om att inte vakna igen dagen efter? Och vad sker när den tanken med tiden utvecklar sig till ett lugnande medel snarare än ett skrämmande, och önsketänkandet dessutom går så långt att det antar vanans karaktär, en för nervbalansens och sinnesjämviktens del behovsprövad nödvändighetshandling (ett härligt blött hål att låta sig försvinna i, natt efter natt…). Ja, vad sker när en för livsuppgiftens prövningar i övrigt någorlunda kapabel kanalje till slut inte klarar av att slita sina tankar från detta efterlängtade försvinnande, inte ens i sällskap av sina närmaste, sina allra käraste, och när allt han ser fram emot i sol såväl som i regn är nästa optimistiska insomnande i sovrummets kyliga liksomdödsläger, nästa flykt till de nästan-eviga jaktmarkerna? Vad sker, eller mer exakt: vad har skett med den människa för vilken rädslan för natten och förväntan inför dagen, har bytt plats? Jag vet att jag talar för flera, och förmodar att jag talar för många.

Förut behövde jag bara någon banal plot för att somna, om det så var upptakten till ett James Bond-liknande spionäventyr, Millenniumaktiga rysare med inslag av demonbesatthet och djävulsutdrivning, insnöad-guldgrävare-i-ingenmansland-scenarier à la Chaplin, eller dunkla science-fiction-öppningar i bästa 2001-stil: experter utkallade till fjärran rymdstationer, därifrån vidaresända på topphemligt uppdrag till ännu mera fjärran kolonier, från vilka myndigheterna inte har fått något livstecken sedan… ju banalare, desto bättre, och så mycket längre kom jag inte, förrän plotten blev ett virrvarr och nattens resa tog sin början. Nu, däremot, ren och skär försvinningsromantik. Med odelad njutning dväljer jag dagligen, eller rättare sagt nattligen, vid alla upptänkliga former för bortgång… jag drunknar, jag krockar, jag brinner inne, jag kvävs, och jag går under… jag krossas, spetsas, skjuts… genomströmmas av giftiga vätskor.. blir uppäten inifrån av glupska virus… tynar bort omgiven av slangar i en sjukhussäng, lam i alla vinklar och vrår… och så somnar jag, dammsugen på livslust, någon centimeter från min lyckligt ovetande livsledsagare (hon skulle väl ha begärt skilsmässa på fläcken, om hon visste)… Ring, ring, dödens bjällra. Jag hör, jag lystrar, natt efter natt. Jag nedkallar olyckor över mig själv och ligger där stilla, hoppfull, i förväntan.

Jag är ett monster på många vis. Ett monster bland de ovetande sina. Men tro mig när jag säger att jag skulle önska att det inte vore så. Att vara så löst förtöjd, bland människor som är så fast förankrade… Men lika lite som jag förstår mig på anledningen, lika otänkbart tycks det mig att det skulle kunna vara på något annat sätt. Det är dessa oheliga drömmerier jag för närvarande odelat har att tacka för att min mentala balans inte är mer rubbad än den är. De är min sinnesros narkotika. Och enda sättet jag kan tänka mig att klara mig utan vore att leva resten av livet i ett mörkt litet hus ute i skogen på en plats utan kontakt med någon, vilket skulle betyda ungefär det samma som att dö, så i grund och botten kunde jag då lika gärna ha dött ordentligt.

Men hur kommer det sig att detta som vi endast borde frukta för vissa kan anta så förföriska former…? Och: finns det gränser för hur långt man kan driva en sådan tankegång innan den slutar i förverkligande? Annorlunda uttryckt: är faran inte överhängande för att jag i mitt önsketänkandes våld kan komma att lägga sakerna aningen för väl till rätta? Eller är det tvärtom så att mitt obscena dväljande vid livsavslutandet i själva verket är en komplicerad form av uthållighet, för att inte säga: överlevnad, eller rent av: skydd? Att den kvalitet som gör tanken så innerligt lindrande, härstammar från dess förfärlighets omvända kraft? Med andra och enklare ord: att så länge jag håller möjligheten öppen, är denna möjlighet i praktiken stängd…? Katolikerna, sägs det, har ju påfallande mycket lägre självmordstal än protestanterna… underligt, vid första ögonkastet, kanske, omgärdade som de är från alla håll och kanter av sin vackra, teatraliskt iscensatta och överdådigt utsmyckade död, som en konstant frestelse, så att säga, eller det kunde man i varje fall föreställa sig att det lätt kunde bli… eller är det just så de har tänkt, att om du omger dig med den, firar den och uppsöker den så gott som varje timme av dagen, så har du den då också där du vill ha den, när din timme är slagen…?

Tanken ligger nära till hands, försåtlig förvisso, men felaktig. För Ciorans aforism, om det inte varit för tanken på självmord, hade jag tagit livet av mig för länge sedan, kan det på så sätt finnas täckning, i en viss ungdomlig-deprimerad bemärkelse, men som existentiell sanning duger den knappt: tanken på självmord tröstar inte ordentligt förrän den dag du verkligen är på vippen att begå det, och är du på vippen att begå det, är det bara tillfälligheter som avgör i vilket helvete du vaknar dagen efter. »Hur många i hela världen står vid fönstret just nu och funderar på att kasta sig ut?» heter det till exempel i en ohygglig passage i Unica Zürns Dunkler Frühling från 1967, den som för inte så länge sedan utkom i sin första skandinaviska översättning (våren – passande nog – 2004¹ ), och det är, när som helst egentligen, en rimlig fråga att ställa, för även om det antal som gör det (funderar på saken), för att sedan ändå låta bli (att kasta sig ut) nog vid varje tillfälle är större än det antal som gör det, för att sedan också göra det, är ju det beslut som as för den sistnämnda minoriteten ändå inte mindre fatalt bara för det (Zürn var schizofren, med besatthetens styrka uppslukad av anagram, och hon tog det så också till sist, det beslut som inte efterföljs av flera). Men nu är det ju, om sanningen ska fram, inga direkta självmordsplaner jag ligger där och lullar mig till sömns med, utan snarare en passiv, för att inte säga tämligen tafatt trånad efter att bli avlägsnad från jordens yta – först utraderad, inbillar jag mig, skulle jag fullt ut komma till min rätt – denna (trånaden) hållen vid liv av en skuldbelagd gamblers fanatiska tro på (jag klamrar sig här som i livets alla övriga lägen fast vid ett halmstrå) vinnartalet, det vill säga den chans på miljonen (eller kanske miljarden?) för att under nattens lopp, eller dagen efter, eller när som helst på dygnet, egentligen, och vilket som helst av dem, måste jag tillägga, råka ut för ett eller annat, jag vet inte vad, som skulle ta livet av mig. Jag beklagar att jag måste säga det så, men det är som om jag i skrivande stund är knuten till livet via en ytterst tunn tråd. Jag svävar i ett mellantillstånd. Tillståndet är kritiskt, men stabilt, är det inte det man brukar säga…? Jag är online med dödens domän. Men någon självmördare är jag alltså inte, trots allt. Vad ska man kalla det, när någon innerligt uppriktigt önskar sin egen död, men inte själv är redo att åstadkomma den? Finns det något namn, något etablerat begrepp? När man inte själv vill, men ändå sitter och knäpper händerna. När tanken på fruktansvärda olyckor lockar, inte skrämmer? När man, under hot från en desperat kidnappare om att bli skjuten på fläcken så fort man öppnar käften, strax och utan att tveka skulle ha mobiliserat hela sin vältalighets orkester? Är det bara dumhet, eller feghet, eller båda två kombinerade, som på så vis håller det fatala initiativet i schack? Eller är denna önskan om att få dö för andra krafter, att bli bortryckt istället för att själv rycka sig bort, egentligen en annan sorts längtan, en helt annan sorts drift, en önskan om att ryckas bort som är oförenlig med tanken på att själv stå för bortryckandet? Om det nu inte är tanken på de kvarlevande, för dem som har sådana att ta med i beräkningen, vilka här, naturligt, för att inte säga helt berättigat, har sin åsikt om saken…? För det går väl knappast att undgå att tänka sig det som en åtskilligt lättare uppgift för dem som blir kvar att försonas med en far som krossas i ett bilvrak, eller genomborras av en kula från en tillfällig rånares revolver, eller faller i backen av ett hjärta som plötsligt sa stopp, än en far och äkta man som hänger och dinglar i ena änden av ett rep… Så mycket mindre absurt, faktiskt, i detta sammanhang, att falla offer för blint våld, än att efter noga övervägande ta sin hatt och gå… Att dö är för övrigt ett av de få verb som inte låter sig böjas i alla tempus. Man kan gott säga både »jag dör» och »jag ska dö», men inte »jag dog».

*

Vi hade en lek, jag och A, som vi själva hade hittat på (han var min bästa vän i flera år, ända tills en simpel, omotiverad och hopplöst genomskådad serietidningsstöld gjorde slut på förtroligheten), leken hette ligga lik, och den bestod i att vi varannan gång, med oss själva i rollen som den döde, arrangerade ett dråp, som det var upp till den andre, efterforskaren, att först uppdaga och sedan klara upp. Utmaningen för den sistnämnde: att utifrån enskilda efterlämningar så väl och detaljerat som möjligt utreda vilken förbrytelse som brottsplatsen bar sin krypterade vittnesbörd om som hade ägt rum där. Utmaningen för den förstnämnde: dels att skapa ett så spektakulärt arrangemang som möjligt (det blev snabbt sport att överträffa varandra med utstuderade och uppfinningsrika dråptekniker och storslaget groteska dödstablåer), dels att lägga ut ledtrådar enkla nog för att efterforskaren utan alltför stora besvär skulle kunna finna dem, samtidigt tillräckligt intrikata för att låna sig till inte alltför sökta slutledningar, med andra ord: söka den optimala kombinationen av stötande skrämselscener å ena sidan, och ett utlagt system av läsbara tecken å den andra, i en till den spirande pojksjälens behov för överdrifter tillfredsställande grad av morbiditet, sida vid sida med en till det analytiska sinnet tillräckligt appellerande sherlockholmesk logik och mekanik, med enklare och andra ord: finna den perfekta balansen mellan rädsla och rationalitet. Sålunda, i vår uppfinningsivers och skapandelusts första vår, firade vi dödens obegripliga triumf över människolivet i alla de skrymslen och vrår ett Block Watnehus tidigt på 70-talet hade att erbjuda oss. Jag låg i en vriden ställning längst ner i källartrappan med ett stänk ketchup i håret, men inte utan att först ha placerat en hammare i rummet bakom trappan, som med en extrakläm ketchup och en hårtott jag såg mig tvungen att offra förvandlades till ett mordvapen som var så fruktansvärt övertygande att jag, när jag själv såg det, kände äcklet stiga. Eller så satt jag i badkaret med blödande handleder och öppen mun, blicken fäst vid en plats bortom detta (fyra-fem flaskor hushållsfärg gick åt, om jag inte missminner mig, innan badvattnet nådde sin blodighets karmosin). A iscensatte en riktigt livaktig hängning på loftet, han gungade från sida till sida med ett otäckt knirkande ljud då jag hittade honom, och ändå tog det mig nästan en timme, i mitt halvt traumatiserade tillstånd, att få ordning i mönstret av små »fel» han hade planterat och som var de som skulle upplysa mig om att det var mord kamouflerat som självmord. En annan gång hade han lagt sig i frysen; jag var inställd på att ge upp sökandet då jag hörde ett halvkvävt skrik ifrån tvättrummet, i mörkret hade han fått panik och inte klarat att få upp låset, han låg där som en diger skinka tillsammans med frysmaten när jag öppnade locket till graven, både händer, hals och ansikte överdragna med en gnistrande hinna pyttesmå kristalliserade stjärnor.

*

A hade en yngre syster som hette H. »Dum» enligt brodern, men med tiden blev vi vänligare stämda och började så smått att bevilja henne privilegier, som att få vara med i leken, förutsatt, självklart, att hon kunde lova att hon skulle leken tåla. Åtminstone när vi var ensamma, vi tre, hemma hos dem, gjorde vi det, eftersom jag och A då hade ett slags halvavtal med deras föräldrar om att passa henne och vi ju, gick det obönhörligt om än något sakta upp för oss, lika gott kunde försöka få ut lite kul av det, när flickungens väl och ve var ålagt oss. Modern och fadern var ofta borta på helgerna (vad höll de på med egentligen? swingers’ club? partnerbyte? vilda sexorgier?), och innan vi visste ordet av hade det blivit en oskriven regel att jag då övernattade hos A, och att vi två hade gemensamt ansvar för H. Deras hus låg mindre än ett stenkast från vårt; emellertid slår det mig – och det först nu – att det så att säga aldrig blev någon social samvaro mellan våra föräldrar, något det i ärlighetens namn var optimalt bäddat för, så ofta som jag var där och A hos mig… men det kanske var några motsättningar eller antipatier med i bilden, eller kanske rätt och slätt bristande intresse…? I vilket fall försiggick det, som så många andra saker på den tiden, över våra huvuden, intensivt sysselsatta som vi var i vår egen värld, och det är som sagt först nu, nästan trettio år senare, som jag kommer mig för att reflektera över anledningen; så vitt jag vet kunde det ju hända att As föräldrar, som jag av någon anledning tänker mig som mycket kåtare än mina egna, hade kommit med ett oanständigt förslag, som en mörk höstkväll hade fått dem, mor och far, att ta illa upp. Hur det nu än var med det tog det inte lång tid förrän H var fullt upplärd i att leka ligga lik, och även om hennes brottsplatser var betydligt mindre raffinerade än mina och As, var vi eniga om att kvinnliga offer tillförde en ny dimension i spelet; dessutom stärktes konkurrenselementet, eftersom det nu var två efterforskare på saken och det också gick ut på att finna liket först. Efter ganska kort tid blev det så att vi bara lekte LIGGA LIK när H var med.

En gång låg hon på källargolvet iförd en av moderns kjolar, denna uppdragen så att trosan syntes. Det var jag som fann henne, och det gick en stöt genom mig när jag såg henne. Hon låg och gapade för att förstärka illusionen, läpparna ovant insmetade med läppstift, remmen till en handväska tvinnad runt den ena armen, två alltför stora skor med höga klackar fasthäktade på spetsen av varje fot, och på mattan framför henne några smycken som skulle informera oss om att motivet för dråpet sannolikt var rån (om det då inte var menat att leda oss på villospår). Helt stilla stod jag där och såg på henne, utan att ge mig till känna, medan jag hörde A rumstera om på våningen ovanför. Jag vet inte hur länge jag stod där… hur länge som helst!... jag kunde ha stått där i dagar, slog det mig… så nära men ändå så fjärran, min visuella tillgång till objektet i det närmaste perfekt, objektet självt ovetande, det inbillade jag mig i alla fall, om de otillbörliga smekningar hon på betraktarens näthinna blev gjord till föremål för…

Men till slut hade jag inget annat val än att ropa den avtalade stickrepliken, som var »funnit!». Sekunderna efter hörde jag A i källartrappan, det lät som åskan. Och ännu låg H där, med kroppen i grotesk vinkel. A kom fram till mig, andfått flåsande. Jag kikade på honom: ett okänt drag for över hans ansikte innan han samlade sig. Och hans missunnsamhet satt som klor i ryggen på mig då jag – förste mans privilegium! – böjde mig ner för att undersöka liket… Med domnade fingrar tog jag hennes vita lemmar i besittning, lyfte hennes slappa armar, letade omständligt överallt på kroppen, undersökte hårbotten, rullade försiktigt över henne på mage och strök handen över nacken… ryggen… baken… och hela tiden stirrade jag, starbligade jag, genomborrade jag med blicken, slukade jag med ögonen, vågade jag nästan inte blinka av rädsla för att gå miste om något i denna helige stund som jag visste inte skulle vara (och som kanske aldrig skulle komma tillbaka)… Mitt hjärta bultade… Det dunkade i pannan och hela vägen ut i fingrarna på mig… och så kunde hon inte hålla sig längre… det gick en skälvning genom hennes kropp, hon brast i skratt, vred och vände sig som en levande död… jag satt då på huk och höll runt hennes ena arm: den hårdnade mellan mina fingrar, som en orm som hade vaknat till liv, och jag kände ett begär efter att kasta mig över henne, pressa underlivet emot henne, gnida och gnugga vilt, innan det var för sent. Jag snodde runt och tittade på A; han bara stod och stirrade på systern. Något kyligt hade inträtt i hans blick, något kallt och värderande. Hans mun var öppen, jag minns en glimt av en tand.

Från den dagen kunde jag inte få den ur huvudet, bilden av H så som hon hade legat då jag fann henne: halvnaken, nedgrisad, död… Och så som hon hade suttit halvt upprätt på golvet efteråt, liksom overkligt vuxen, med blottade läppstiftstäckta tänder… Inte så långt därpå föreslog jag för A att vi skulle ändra reglerna, så att vi blev två om att iscensätta brottsplatsen, detta för att kunna uppnå ännu mer trovärdiga representationer av verkliga dråp. Detta gick han med på, och vi enades om att låta det cirkulera, vem som skulle stå för arrangemanget och vem som skulle ligga lik. Första gången H och jag skulle vara tillsammans lät jag henne bestämma, jag var välvilligheten själv, anmälde mig frivilligt som offer redan innan frågan uppkom (tänkte det var viktigt för att vinna tillit)… Nästa gång, o onda belöning, var det min tur. Arrangemanget hade jag funderat ut för flera veckor sedan. Jag tog henne med till föräldrarnas sovrum, där hon kunde hjälpa mig att hitta moderns underkläder; så bad jag henne att klä av sig och ta på en svart bh och en svart trosa (hon gjorde det helt utan vidare! jag fick inte användning för en enda av mina intill perfektion instuderade övertalningar!); med detta dinglande så gott det gick kring den spinkiga kroppen blev hon beordrad ner på magen på sängen med särade ben. En från köket medbragd förskärare fick sin obligatoriska dos ketchup, så rev jag försiktigt nattbordslampan över ända, hade oordning bland sängkläderna och välte ett bord och en stol så att det skulle se ut som om hon hade gjort motstånd innan hon blev dräpt. Och så, utan ett ljud från H i protest, lirkade jag trosorna så långt ner jag kunde över de skrevande benen. Med ketchupflaskan lade jag en sista hand vid verket, som var en serie realistiska skärsår över ryggen och baken (ett litet skrik, som från en fågel, varje gång jag sprutade ut en kall strimma; hennes hud knottrade sig; de bleka stjärthalvorna drog sig stramare samman). Då jag var färdig, blev jag stående och betraktade installationen, hon utspänd som ett X i sängen, liksom korsfäst både uppe och nere, könet väl synligt, två små kuddar, som en liten kopia av baken. »Är du beredd?» viskade jag (och här måste jag harkla mig för att klara stämman). »Ja» sa hon. Motvilligt lämnade jag henne och gick ut för att hämta A…

Efterhand blev nakenheten ett fast inslag i leken. Även jag och A måste ta av byxorna rätt som det var. Från ett tämligen ordinärt urval attentat, hämndaktioner, dråp och rån, avancerade vi nu till en luguber meny av våldtäkter, lustmord och seriemord. En gång band jag fast H vid sängen inne på hennes rum, med en strimma ketchup över halsen låg hon där, naken nertill, med en ljusrosa t-shirt med ett luddigt hjärta på och ett skärp hårt knutet över ögonen. Efter att ha försäkrat mig om att hon inte kunde se, böjde jag mig försiktigt över sängen, sakta, sakta, till slut så nära hennes duniga kön att jag kunde nå det om jag sträckte ut tungan. Jag hade lust att kyssa henne… jag hade lust att slicka henne… jag hade lust att sticka tungan in i henne… där och då visste jag att hon hade låtit mig göra det… men jag vågade inte… jag skulle komma att klandra mig själv för att jag inte vågade, men jag vågade inte… i stället nöjde jag mig med att andas in djupt några gånger… och en söt kvalmig lukt skruvade sig som två korkskruvar upp i näsborrarna på mig… en härlig djup lukt drev rätt upp bakom pannbenet och förmörkade hela mitt huvud, ett sött stinkande mörker fyllde hela mig, precis som om det var något som låg där, inuti henne, och ruttnade…

*

Det var en underlig treenighet som kom att existera mellan oss, den gången. När jag träffade H till vardags, på skolan eller hemma hos dem, sa vi inte ett ord till varandra, bara hälsade kort och växlade en flyktig blick. Men så fort deras föräldrar var utanför dörren, blev vår kalla genans omvandlad till glödande tillit i ett nafs, då härskade en förtrolighet som gjorde att vi kunde klä av oss nakna med varandra, utan någon inledning eller förberedelse som helst… Det var som om vi inte hade något att frukta, så fort vi blev ensamma, som om världen försvann, som om bara vi tre var kvar och allt var upp till oss, som om vi utan betänkligheter kunde lyda varandras minsta önskning och vink… det var som om vi rörde oss på helig mark där allt var tillåtet, där våra innersta drömmar var vår enda lag, tryggt förbundna i vissheten om att inga andra någonsin skulle få veta vad vi höll på med. En underlig treenighet var det. För det var som om det fanns två H: en H i drömmen, och en H i verkligheten… Den ena kunde jag klä av och surra fast vid en säng; den andre klarade jag knappt av att få mig till att hälsa på på skolgården… Av och till blev jag helt skakis vid tanken på allt vi företog oss. Jag kunde sitta i klassrummet och plötsligt se henne för mig, avklädd, blodig, död och vacker, med gapande mun och skrevande ben, och det tycktes mig helt overkligt att det hade skett, att hon hade legat på det viset framför mig, för bara några dagar sedan, att det verkligen var jag och hon, hon och jag, förenade i detta hemlighetsfulla, hon som nu satt i ett klassrum prick likt mitt, några få väggar bort bara, med samma antal, eller i vart fall nästan detsamma, ovetande huvuden omkring sig… Ja, det hände att jag rodnade för mig själv när jag tänkte på det…

 

1. Mörk vår och Jasminmannen, i översättning till svenska av Helena Eriksson, Vertigo, 2004. Ö a.

 

Översättning: Jenny Högström

3. Några anteckningar till (självbiografiska)

[ur Ord&Bild 6:2006/1:2007]

 

Först då jag satt ansikte mot ansikte med Jenny Högström på Stortorvets Gjestgiveri – det var samma dag som det första informationsmötet hölls i norska kulturrådets lokaler på Grev Wedels plass om den utökade inköpsordningen för norsk sakprosa som det med ens alltså trots allt hade funnits medel till i den reviderade nationalbudgeten denna vår, närmare bestämt de sju miljoner kronor som man (regeringen) på hösten hade menat att man inte var i närheten av att kunna ha råd med, ett möte i vilket jag i egenskap av urvalsmedlem förväntades delta, en förväntning jag infriade, och bara två månader sedan jag, efter ett annus horribilus både vad livet i allmänhet och verket i synnerhet beträffar, äntligen hade kommit igång med något som jag förmådde tänka mig efter hand skulle komma till att börja likna något i stil med en roman, och tre månader sedan jag, ja, för att säga precis som det är, hade planerna klara för att resa till fjälls, medbringa en flaska Lagavulin, för att där tömma den på rekordtid och sen gå spritt språngande naken ut i vinternatten, med det som mitt uttalade mål att bli kvar, och fem månader, på dagen faktiskt, efter att jag påbörjade arbetet med att bygga om det gamla garaget på Sandheimsveien till det som en månad senare hade blivit till mitt mossgröna arbetsrum, i hög tid måste jag säga, efter att ha varit utan i flera år och snarare tillkämpat mig det jag har behövt av koncentration i korselden av allt det övriga som ett familjeliv naturligt medför, förvisso avbrutet av några längre uppehåll i stugan på Nevelvatnet, som i perioder har fungerat som ren refugium för mig, och på så vis tjänat som skrivstuga och nog så väl, långt från folk och fä och ganska ensligt på östsidan av vattnet som det ligger, några paket med nudlar, några paket rågknäcke, lite färdigskivad ost, lite tobak och lite sprit är allt jag brukar ta med mig dit, liksom för att understryka (inför mig själv) att nu tar jag också ett ordentligt kliv bort från den vanliga världen, det merkantila hjulet, vardagens schas, sex månader, också på dagen faktiskt, efter att vi formellt övertog egendomen på Sandheimsveien och därmed slutet på fem års hyresförhållande på Storgata, det gula huset inne på bakgården bakom Urmakar Mohn som hade varit oss alla, och därtill en hel del andra, ett så kärt ställe, hädanefter när jag går förbi där känner jag ett litet sug i magen som talar om att detta blev något mycket mer än bara det rent tillfälliga boende som det var tänkt att vara, ett år efter brottet mellan mig och min äldsta syster och två år sedan jag och Carl-Michael öppnade Vertigofilial i portalen mellan urmakaren och damkonfektionshandlaren och sålde så gott som rubb och stubb både av det som C-M hade orkat bära med sig av backlisten på tåget från Stockholm och det jag hade varit förmögen att gräva fram ur källardjupet av gamla restupplagor under loppet av de dagar litteraturfestivalen varade, detta var det år de hade Förbrytelse och poesi som tema och tematiken trogen gick det så också tämligen vilt till den gången, en festival i ordets rätta bemärkelse tror jag man tryggt man kan hävda att det blev, med andra ord: ett upp-och-nervändande av alla värderingar, eller kanske: rena rama folkvandringen ut ur vars och ens goda skinn, själv satt jag och klamrade mig fast vid handen till Liv Lundberg och grät av ren och skär utmattning den sista natten, och kommer aldrig att glömma mailet C-M skickade dagen efter att han kommit hem igen, inlett med följande rent retoriska fråga: ”Behöver jag säga att dagarna i Lillehammer var några av de lyckligaste i mitt liv?”, nästan på dagen tolv år sedan jag och Elizabeth gifte oss, och nästan på dagen tjugoett år sedan jag debuterade som författare, lite i yngsta laget för detta sista, kan man invända, vilket jag är böjd att hålla med om, en syn som emellertid inte förmörkar min blick i förhållande till de kvalitéer som Flytende paraplyer, förutom de uppenbara svagheterna, också rymmer, eller som det heter i pressmeddelandet Cappelen utarbetade med anledning av debuten: ”en ung anmärkningsvärd poet”, något som bara några rader längre ner sägs emot av påståendet ”en anmärkningsvärd ung poet”, så vad är det egentligen de menar? minns jag att jag tänkte när jag fick den stucken i handen första gången, att jag är en anmärkningsvärd poet, förutom att jag är väldigt ung? eller att det är anmärkningsvärt, detta att jag, som poet, är så ung? – fick jag tillbaka en känsla i mitt liv av att det (livet) möjligen ändå gick att rädda, och kanske till och med, om jag hade tur, om månen stod i zenit och vinden blåste min väg, åter skulle kunna komma att rymma ett och annat glädjeämne, om inte de helt stora, så åtminstone av tillräcklig storlek för att det skulle gå an att vrida ur dem en smula framtidstro, något jag måste räkna med att få användning för i den fortsättning jag alltså trots allt plötsligt såg ligga framför mig.

Det var kanske en tillfällighet att det var i sällskap med just henne som tanken anmälde sig, eftersom den antagligen redan höll på att utvecklas och i den bemärkelsen bara väntade på första bästa anledning att anmäla sig: jag hade nog allt gått där, sådär i det fördolda, och samlat krafter för att få fatt på nya, på så vis behövde jag väl bara förnyelsens smil från andra sidan bordet för att fullt ut våga säga mig själv att tiden kanske var inne för att ge sig själv en ny chans, att redo som jag, utan att själv vara klar över det, var, var det inte mer som skulle till, eller annorlunda uttryckt: att vem som helsts blottade tänder, med ett vilket som helst bord mellan mig och denna skinande pärlrad, skulle haft samma effekt på mig den här dagen, eller dagen efter, eller en dag i veckan därpå – som om tändernas vithet satte alltsammans i ett nytt ljus – kort sagt: att jag var på bättringsvägen innan jag träffade henne och att hon i det hänseendet inte var något annat än den av ödet utvalda, eller av en slump utpekade, för att välsigna denna bekräftelse med ett leende.

Å andra sidan kanske inte alls. Högström sitter i redaktionskommittén för Ord&Bild och hade en tid, via mail, visat intresse för mina självbiografiska essäer, och det var för att diskutera möjligheten för dem (Ord&Bild) att trycka en eller kanske flera av dessa som vi möttes i Oslo, även om samtalet skulle komma att handla om väldigt mycket mer under loppet av de gott och väl fyra timmar det varade, det var på det hela taget med en från första minuten, tror jag att jag kan drista mig till att säga på båda våras vägnar, stark känsla av förtrolighet och ömsesidig tillit vi satt där, två främmande människor, och gav de mest olikartade åsikter fri dressyr. Vi pratade om Georges Simenon, Georges Bataille, Michel Houellebecq, Montaigne, Marquis de Sade, Adolf Hitler, Hermann Göring, EU, 100-årsjubileet av unionsupplösningen, melankoli, ångest, samvete, med mera, allt medan både Thorvald Steen och Reiulf Steen och ännu några fler, Stein Ørnhøi bland annat, satt vid bordet bakom oss och berättade för Dagsavisens utsände om planerna om – eller var det kanske existensen av? – en slags intellektuell Nej-till-EU-tankesmedja med sitt huvudsakliga åtagande, om jag förstod dem rätt, att uppvakta de rödgröna fram emot stortingsvalet till hösten: blitzlamporna flashade bakom ryggen på mig medan Jenny gav mig en kort översikt av handlingen i en av hennes favoritromaner, som jag sedan läste, Carl-Henning Wijkmarks milt sagt märkvärdiga Jägarna på Karinhall, där huvudpersonen är den norske satyriska långdistanslöparen (sic) Roar Trøgesen.

Om jag tvingades välja är jag därför inte säker på om jag utan vidare skulle ha tagit det första alternativet, att det var en tillfällighet att det var just hon som skulle bli min mörkertids Sankta Lucia, nej, det är jag inte, snarare är det väl så, när jag känner efter, att jag dras mot alternativ två, alltså att det inte var en tillfällighet alls, utan att jag, med detta sagt, ska ta på mig att fullt ut redogöra för vad det motsatta består i. För motsatsen till en tillfällighet, tänker jag mig, det måste ju vara en yttersta form av meningsfullhet, en antingen gudastyrd eller ödesbestämd livsrörelse som den eller de som bestämmer har sin(a) mycket goda anledning(ar) för att tillämpa där och då, i mitt fall för att släpa mig den sista och avgörande biten upp ur den groteska tankegröten som jag så länge hade stått upp till öronen i. Samtidigt märker jag vilken däven smak det strax ger att betrakta det på det viset, som någonting som var ämnat att ske så som det skedde: det växer i munnen det också, som om jag är tillbaka i tankegröten, bara med omvända förtecken, en ljus gröt där allt stämmer överens, där ingen ingrediens är iblandad utan att Fadern vill det, en gröt som, när allt kommer omkring, är lika kvav, lika klibbig, lika kväljande som den mörka, den som säger dig att ingenting stämmer överens, att ingenting har något ändamål, att allt du kan komma på att tänka, säga eller göra är värsta sörjan, något ingen i den här världen varken önskar eller behöver, ergo något som man för allas bästa borde göra sig av med, först som sist, ja, kanske till och med kvavare, klibbigare, ännu mer kväljande.

Oavsett vilket, och det var det jag skulle komma till, var det med en väldig lättnad i kroppen som jag lämnade Stortorvets Gjestgiveri den dagen. En lättnad förvisso blandad med en portion besvikelse, må jag dock strax skynda mig att tillägga. För lika mycket som en sådan friskanmälan till livet, om vi kan kalla det så, räddar en från det förfärliga, snuvar den ju en på det också. I varje fall för min del går det inte att låta bli att tänka så, i en mix av förtvivlan och glädje, att nåväl, så uteblev det förfärliga den här gången också, detta som vi fortfarande går och tänker oss som en möjlig utväg, och som vi lägger en sådan flit i att beskydda oss från, samtidigt som vi aldrig, tror jag, förlorar det pyttelilla hoppet om att det en dag ska inträffa ändå, att det ska ske fullt ut, katastrofen vi nog åstundar lika mycket som vi hoppas undslippa den, den som slår oss över ända med en sådan kraft att alltsammans går ur led, den som tvingar oss att ge upp allt, den som räddar oss påpassligt genom att fördärva oss fullständigt… Är det inte därför som vi håller ut i Paradiset, för att vi går och samlar mod för att avlägga en visit i Helvetet?

Men det är framför allt påfallande hur de personliga katastrofer som fram tills nu har drabbat mig, också har haft en helt motsatt verkan, i den meningen att lika mycket som de har förstört för mig, har de också alltid öppnat nya dörrar, för att uttrycka det så, alltså att de har tvingat fram en ny riktning på det förlopp som var bestämt sedan tidigare, eller annorlunda uttryckt: att de kriser jag har genomlevt också har haft en formidabel förmåga att förändra utgången på det som jag var fullt övertygad om skulle bli min eländighets ände. Plötsligt, ut ur det blå, en ny vändning… Som om det var Satan själv som delade ut korten på nytt…

Min första resa till Berchtesgaden, till exempel – jag berättade om den för Jenny, som en apropå till Wijkmarks bok – så huvudlöst beslutad, och ändå, eller precis därför, så avgörande… Hösten 1991 var det. Jag reste ensam, i rykande rappet, bort från alltsammans, lämnade all förtvivlan och alla förvirrade omständigheter bakom mig, kort sagt: rymde från problemen, och ryckte som det allra sista jag gjorde innan jag drog iväg ut en bok ur hyllan, som visade sig vara Hermann Rauschning: Gespräche mit Hitler, därmed min enda lektyr på tågresan, en resa som jag inte visste något annat om när den började än att den skulle ta mig söderöver, söderöver så långt pengarna räckte. I denna utgåva av Rauschnings bok fanns det längst bak ett par fotografier från Obersalzberg som jag, under loppet av den tid som hade gått sedan jag fick boken i gåva, aldrig hade brytt mig om att titta närmare på, men som nu, medan ranka rader av halvdöda lövträd smalt förbi utanför kupéfönstret i ett svep, plötsligt, och utan att jag kunde förklara det, långt som jag hädanefter var från att få bukt med det känslomässiga uppror som rev och slet i mig, utövade en våldsam dragningskraft på mig, så våldsam att jag mindre än ett dygn senare befann mig i halvpension hos den älskvärda och omtänksamma änkefru Lindner i ”Haus Eden”, mitt i staden Berchtesgaden (den enda som klarade att spåra upp mig under de veckor jag tillbringade där var, av alla människor, Geir Gulliksen, som, ganska överraskande, måste jag säga, tog till orda i den andra änden av det telefonrör änkan stod och höll i med rakt utsträckt arm, lite förskrämt, förståeligt nog, i halvmörkret i entrén en sen eftermiddag, och som ville ha mig med i en panel i en debatt om litteratur och moral på Deichmanske). Jag förfogade över ett litet rum med vask och skåp och spegel och säng, samt ett lagom stort utsnitt av den för distriktet så karakteristiska kringgående träverandan, (en Laubengang var det någon som förklarade för mig efteråt att det heter). Från denna veranda, där jag intog min lunch om vädret så tillät, såg jag Watzmanns monumentala U över staden. Frukost serverades i en liten matsal vägg i vägg med köket, och medan jag åt (jag var husets enda pensionatsgäst under hela min vistelse) satt fru Lindner gärna i gungstolen under fönstret i hörnet, antingen upptagen med en stickning eller ett korsord, dock mer än gärna avbruten av mina försiktiga, men efter hand också långt mer dristiga frågor om stället och dess osedvanliga historia, frågor (och svar, inte minst) som en dag åstadkom ett fullständigt skred: då jag några veckor senare reste hem hade jag med i bagaget inte bara idén till, men också redan ett långt kommet utkast på det som skulle bli första, andra och tionde kapitlet på Det nye testamentet.

Jag köpte en massa vykort medan jag var där, som jag har bevarat. Ett av dem visar en översikt över staden som är omkastat identisk med utsikten från balkongen den gången: Watzmann tronar i skrå sol överst i högra bildkanten och bakom franciskanerkyrkan breder ett dimtäcke ut sig, i Königsees riktning, resten av staden insvept i kyliga höstfärger, stiftskyrkan och St. Andreas nederst till vänster. På ett kort från Hierzegger Foto ser man Berghof nerifrån, vilket betyder terassmuren, det stora fönstret, balkongen på ett annat, svalgången på ett tredje, med skuggan av takgaveln i en spets ner mot balkongen, på ett annat ett flygfoto av Obersalzbergplatån, antagligen taget från ett av de amerikanska planen som anbringade sin dödliga last onsdagen den 25 april 1945: alla mål träffades, och förödelsen var maximal, vilket också framgår av prospektet, kasernen, ser man, är jämnad med marken, färdigplanerad, som om amerikanerna redan hade fotbollsplanen i tankarna när de placerade bomberna, Berghof ödelagt och halvvägs sönderfallet, Hotel ”Zum Türken” det enda oskadda, som en fredad klunga av modellhus i mitten.

Två kort till, det är vinter, stora mängder snö, och lägger man de två korten vid sidan av varandra ser man att det är samma motiv på dem båda: Watzmann, Schönefeldtsspitze, tvillingtornen på stiftskyrkan och St. Andreas, fotograferat från samma sida av byn (skuggorna på Watzmann är exakt lika från kort till kort), den enda skillnaden är att den ena bilden är tagen från en lite högre punkt än den andra, på så vis att det på den sistnämnda dessutom har blivit plats för några gärdsgårdsstörar med tjocka lager av snö på i förgrunden, liksom en mur av vita broccoliblommor, antagligen har fotografen stått mitt på det branta partiet av Nonntal, precis innan den går över i Locksteinstrasse. Och det finns också en annan skillnad, för medan den första i efterhand har haft god hjälp av handkoloreringens äventyrliga verklighetsfläckar, har den andra fått bevara sina ursprungliga fotografiska schatteringar, ganska matta sådana, jag kan tänka mig att det är tagit i mitten av 70-talet någon gång, och färgerna är på ett märkligt sätt svaga och intensiva på en och samma gång: det finns en värme i bilden, skulle man kunna säga, som hitintills är intakt, synlig som en sakta döende glöd från en låg vintereftermiddagssols bleka eld.

Förresten kunde min hustru berätta för mig då vi båda var påväg dit några år senare att både Ibsen och Jonas Lie uppehöll sig i Berchtesgaden på sin tid. Heller inte detta skulle man alltså få lov att ha för sig själv. Men Ibsen, har jag intrycket av, var ju överallt. Som om han aldrig blev kvitt känslan av att ha gått miste om något. Och hysteriskt reste världen runt för att få med alltihop. Men herr Ibsen, forlater De oss allrede? Ja, dessverre, jeg har ikke tid, der er endnu et par byer i Italien jeg ikke har seet!

Nu var ju Obersalzberg aldrig någon större hemlighet, i vart fall inte förrän efter andra världskrigets misskreditering och påföljande förödelse. I början av 1800-talet skrev världsmannen Alexander von Humboldt att markerna omkring Salzburg och Berchtesgaden, förutom Nepal och Konstantinopel, var ”de vackraste på jorden”. På den tiden var höglandet på Obersalzberg bebott av bönder som med timmerhuggning och en smula träförädling tillförsäkrade sig ett slags existensminimum. Det är därför kanske inte så underligt att lokalbefolkningen skakade på huvudet när de första romantikerna började frekventera bergen, efter hand i sådana mängder att alplandskapet blev formligen översvämmat av spirituell begeistring: semesterparadisets rykte växte och började sprida sig. År 1877 fick de dessutom besök av fru Mauritia Mayer, med smeknamnet Moritz (eftersom föräldrarna hade önskat sig en son), och hon köpte egendomen ”Steinhauslehen” med tillhörande fjällbete för trettontusen femhundra mark. Förutseende som kvinnan uppenbarligen måste ha varit lät hon bygga ett hus ägnat åt pensionsdrift, och tomten kallade hon ”Platterhof”, ett namn som hon hade med sig från Tyrolen. Haus Moritz gick visst över all förväntan som näring betraktad, och de hälsosamma omgivningarna samt ägarens vackra yttre, ska ha dragit till sig konstnärer och kungliga och politiker från vida omkring, bland dem Peter Rosegger, Ludwig Ganghofer och Johannes Brahms. I mars 1897 dog Mauritia, och systern Antonie tog över. Under dennas kyliga ledning växte kundkretsen ytterligare, och under första världskriget, efter att än en gång ha bytt ägare, blev Haus Moritz en viktig för att inte säga: ovärderlig, eller kanske avgörande mötesplats för ”eine geistigen und wirtschaftlichen Elite” (Källa; Bernhard Frank: Obersalzberg im Mittelpunkt des Weltgeschehens/Eva Braun, Adolf Hitler und das brennende Berlin, Druckerei und Verlag Plenk KG, årtal okänt.)

Med det sagt kan man ju inte gå och ta livet av sig varje gång man behöver lite förändring i livet heller, det säger sig självt.

Men det är som om det finns ett självmord jag alltid har varit på väg mot, och som jag bara ännu inte har haft mod nog – eller tvärtom: modlöshet nog – att begå. Jag inbillar mig att det fortfarande väntar på mig. Jodå, det väntar på mig. Hädanefter gör det det. Det är den tålmodiga punkten i mitt liv. Med jämna mellanrum, och på vitt skilda vis, ger det sig tillkänna, liksom med en försiktig påminnelse, en diskret hint, ifall jag skulle ha glömt bort det. Så när jag till exempel läser om självmordet av den ena av vännerna till Mitsu Nedokoro, huvudpersonen i Kenzaburo Oes Tid för fotboll, han som smörjer in hela huvudet i röd målarfärg, klär av sig, stoppar en gurka i ändtarmen och hänger sig, märker jag hur tanken som strax slår mig är hur otroligt lite som i grund och botten ska till för att det en vacker dag är jag som hänger där, röd i toppen och grön därbak. Jag känner mig själv ganska väl vid det här laget och vet vad jag har att frukta.

Översättning: Jenny Högström