Om Det man har och det man drömmer om, av Cecilia Davidsson

Karin Håkansson

Det är förrädiskt lätt att halka igenom Cecilia Davidssons roman i lite för hög hastighet. Man har så roligt, och inte behöver man anstränga sig heller; prosan är så väl avvägd mellan de långa meningarna och de abrupt korta, pauskommateringarna på precis rätt ställen (jag tror att hon älskar att sätta dem där). Dessutom är Davidssons detaljsinne så diskret att hennes gestalter ter sig som om man redan kände dem, som om det i själva verket var ens egen inskränkta mormor, odrägliga bror eller småsorgligt vinpimplande barndomsvän. Texten glider från det träffsäkert tragikomiska till det smärtsamma så pass omärkligt att effekten blir som med tjälskotten hemma på gatan – man snubblar till men vrickar sig inte.

Ja, det är nästan lite »feelgood»-känsla innanför de neonrosa pärmarna. Man kan med fog befara att någon ser potentialen till ännu ett svenskt filmmanus i genren: Stockholmstjejen kommer hem till byn efter ännu ett uppbrott från sin trassliga relation och hotar husfriden med sitt oförutsägbara beteende. Köper upp lanthandelns dammiga delikatesser, vegovägrar midsommarsillen, badar naken och har sex med grannbonden. Hon bär på en oförlöst sorg efter sina döda föräldrar som hon valhänt försöker rå på genom en retreat i barndomsmiljön, men efter några glimtar av äkta möten är sommaren slut och hon i huvudsak oförändrad.

Återgiven så, är romanen en bagatell. Det är den inte, men på gott och ont saknar den tyngd. I sin stilsäkert lätta gestalt ställer den en angelägen fråga: om skilda värderingar omöjliggör vissa relationer – bör man då överge sina principer eller avstå dessa relationer? Vad ska vi göra med det vi har, och det vi drömmer om? En roman med en liknande fråga som faller mig i tankarna mer än en gång när jag läser, är Gun-Britt Sundströms relationsklassiker Maken från 1976. Där är det Martina som gång på gång bryter med Gustav därför att han hyser förväntningar på deras könsroller och en konventionell dröm om äktenskap som hon inte kan dela. Deras kärlekslycka överskuggas av att Martina inte kan kompromissa med vad hon vill – eller snarare inte vill – och till sist har de närmast per utmattningsmetod pulveriserat drömstoftet till damm. En gemensam väg blir omöjlig. Likheten med Maken finns i tematiken hos Davidsson men faktiskt också i tonen – bägge har den där rappa dialogen och humorn som gör storartad underhållning av hopplösa relationer.

Skillnaden är att Davidsson är betydligt mera av en skisskonstnär. Där Sundström målar porträtt tecknar Davidsson kroki, och därför får hennes gestaltning av ett likartat dilemma en helt annan karaktär. Det är lätt att känna igen sig själv eller någon man känner i Davidssons persongalleri, eftersom människorna bara antyds – genom små detaljer i det yttre och tonfallet i replikerna. Samtidigt medför det att man aldrig riktigt får grepp om dem, och de lämnar inga varaktiga spår efter sig. För mig innebär det att det blir själva dilemmat – eller rättare: vad jag uppfattar som dilemmat – som dröjer sig kvar när jag slår ihop boken.

Romanens »hon» tillbringar sommaren i barndomsbyn i Småland därför att hon än en gång brutit upp från sin förlovning med Boris, en man på alla upptänkliga sätt så olik henne att de utgör en omöjlig ekvation. Kanske hoppas hon att en tids skilsmässa per automatik ska göra slut på förhållandet som hon inte själv lyckas göra slut på. Överlag präglas huvudpersonen av en oförmåga att förändra sakernas tillstånd trots att hon har bestämda åsikter om det mesta. Hon är djurrättsaktivist och vegetarian, frilansande kulturskribent och författare med ett förakt för »vanligt folk» – vilket inkluderar hennes egen familj – och deras materialistiska drömmar. Ett förakt som kanske delvis är resultatet av hennes egen oförmåga att formulera vad hon drömmer om.

Boris å andra sidan, är den livsbejakande typen. Sannolikt politiskt blå, socialt kompetent egenföretagare med smak för livets goda. Älskar att jaga och stilar med stickvapensamling på väggen, köper villa och gräver energiskt i trädgården på uppriktig och distanslös jakt efter familjelyckan. Som ju hotas av hans motvilliga brud, som kritiserar honom för att han vill ha smörstekt svamp »bredvid likdelen på sin tallrik» och som vägrar ta emot en Canada Goose-jacka med ljuvlig pälskrage trots att hon ständigt fryser. Och som om och om igen driver förhållandet till brytpunkten, trots att han älskar henne med den målmedvetenhet som präglar allt han gör.

Romanens »hon» vet inte vad hon vill, och hon duckar för insikten om att medan hon velar, så rusar tiden och kanske möjligheterna förbi. Morfar Ebbe misstänker för sin del att hon har »nåt fel på äggeriet». I barndomsbyn och hos morföräldrarna står tiden stilla, där kan hon fortfarande skapa illusionen av att hon har tydliga konturer därför att hon tydligt skiljer sig från dem. Hon mästrar brodern Håkan och mormor Alva närmast på rutin, bara vagt medveten om hur det hindrar henne från att nå den närhet hon längtar efter. Få är stunderna av tillfällig frid, och de kommer oväntat:

^{Hon sammanfattar: en het dag i juni står hon och stryker ett par trasiga gubbkalsonger i källaren hos sina morföräldrar.}

^{Och vill i denna stund inte göra något annat.}

^{Hon längtar inte bort. Hon längtar inte efter Boris. Det går inte. Hon måste stå här och vika ihop och lägga i högar.}

Det man har och det man drömmer om. Hos alla och på flera nivåer upprepas och varieras temat. Brodern Håkan som aldrig växer upp; förblir ett barn i en lönnfet kropp, med sin begagnade Corvette och drömmen om den status den symboliserar. Han träffar oväntat Angela Sofft som kanske har eller drömmer om ett annat kön. I lanthandeln står barndomskamraten Monica och drömmer om de barn hon aldrig fick föda och om en ny man istället för den som gick och dog. Och så mormor Alva som drömmer om en annan Ebbe. Alva som tänker på skenet, vikten av att det inte pratas. Vill inte borra i det outsagda, hellre upprätta listor med allt som ska göras, tvätta fönster och täcka barnbarnens gamla bitmärken med virkade dukar. Hon föraktar Ebbe som inte blev vad hon hoppades, själv blev hon ingenting.

Kanske är det faktiskt bara Boris som drömmer om det han har, eller åtminstone det han har inom räckhåll. Är det därför alla älskar Boris, särskilt Alva; är det kärnan i hans dragningskraft?

Romanens stora behållning är när personerna, en efter en, får sitt »moment of truth», och för ett ögonblick tränger igenom sin schablon. Det sker som i förbigående, plötsligt och kort, som om ljuset bara föll från ett lite annat håll. I en minnesbild, i vändningen ett samtal tar, i den dolda blicken på den andre.

^{Allsång på Skansen står på med hög volym och när hon tittar in i teverummet ser hon Ebbe sitta och hålla sig i bordskanten, framåtlutad, som om han var beredd att kasta sig över teven om den skulle få fötter. Du får inte dö än, tänker hon, du måste leva i minst tio år till.}

Man balanserar ibland på en mycket skör tråd mellan det man har och det man drömmer om, där bägge delarna liksom hamnar utom räckhåll. Davidsson träffar precis den där tråden, och får den att darra.

Men vad handlar alltsammans egentligen om? »Det man har och det man drömmer om är en sorglustig samtidsroman om kollisionen mellan verklighet och föreställningar, om svårigheten att välja riktning och våga älska utan förbehåll.» Så sammanfattas det på omslaget, och där är bagatellförkortningen igen, den tycks så snubblande nära. Jag återkommer allt oftare till frågan var författaren själv har sina sympatier, helt enkelt för att jag undrar över dess ärende.

Det är uppenbart att den kvinnliga huvudpersonen kan reta upp folk även utanför fiktionen. Anna Amneus kallar henne i Dala-Demokraten (2011-03-25) för en »lika barnslig som oförsonlig narcissist», och grälar vidare: »Huvudpersonen vill bli författare men skriver inte, vill leva med Boris men bryter kontakten med honom. Hennes oförmåga att faktiskt kriga för det hon vill ha är provocerande». Ja, något ideal för de nya moderaternas arbetslinje är hon inte. Inte heller för den rådande norm som utgår ifrån att alla vet vad de vill och därför bara behöver fundera ut exakt hur de ska realisera sina mål.

Om Cecilia Davidsson sympatiserar med den namnlösa »hon», kan man läsa romanen som en liten motståndsrörelse. Det fina med den är i så fall att den är så nyanserad att det på intet sätt är lätt eller självklart att ta parti. Det huvudpersonen står för, i sin veliga och ibland ganska otrevliga gestalt, är trots allt viljan att leva ett liv som håller en viss moralisk standard. En standard som kolliderar med gängse förväntningar på produktivitet och socialt gångbart bejakande av kvinnoförnedrande skämt, villadrömmar och söndagsstekar.

Den i mitt tycke mest intressanta frågan, som egentligen uppstår bara om man hyser något som helst intresse för den, är huvudpersonens vånda över att Boris inte bara äter kött utan också finner det okontroversiellt att ägna sig åt storviltsjakt för sitt höga nöjes skull. Jag som själv avstår från kött sen många år har mer än en gång frågat mig vilken vikt mitt ställningstagande har. Hur långt vågar jag låta det inkräkta på mina relationer? Jag ser gång efter annan dokumentära bilder på ett lidande inom djurindustrin som får håren att resa sig på huvudet. Sen sitter jag för minst tionde julafton i rad och klappar dämpande min man på benet under bordet, när han muckar högst ogemytliga gräl med sina föräldrar om julskinkans väg till matbordet. Men om jag hade fått barn med en fransman eller en engelsman, och om han med självklarhet i handlaget hade gett dem smisk som tillrättavisning? Aldrig hade jag tigit då.

»Kan man ligga med en högerman», funderar Martina i Gun-Britt Sundströms Maken, och kommer fram till att svaret måste bli nej. Det var kanske lättare förr. Nu finns nya moderaterna och rödgröna röror, och fler levande varelser än människor på den ideologiska kartan. Hur långt kan man kompromissa för kärleks skull när det handlar om vad man djupast tror är rätt?

Det finns ett före Boris och ett efter. Efter Boris har hon avslöjats som en feg och falsk människa. Före Boris trodde hon vissa saker om sig själv. Nu tror hon precis vad som helst.

Cecilia Davidsson moraliserar inte. Hon håller upp en spegel, där vi finner mycket som liknar oss. De moraliska problemen hos gestalter och relationer ligger helt i betraktarens ögon. Att önska sig något annat vore att önska en annan roman, eller en annan författare. Men jag noterar ändå hur svårt det verkar vara att uppställa vissa typer av problem på allvar, och några av de problemen står i centrum i Det man har och det man drömmer om. Lättheten i framställningen gör dock att man kan låta dem förbli välskriven underhållning i hängmattan.