Tillbaka

Var börjar texten?

Var börjar texten?

Martin Engberg

De första impulserna till det här numret uppstod efter valet 2010. Det hade inte bara varit en ovanligt ideologifattig debatt. Det kändes som om den också dränerat vissa ord på sitt innehåll. »Odemokratiska krafter gör något med vårt språk», som Mara Lee skrev i sin nyårsdikt, publicerad i Aftonbladet 1 januari 2011. Vi var några stycken som hörde henne läsa dikten redan i oktober 2010, på Göteborgs Poesifestival, och just då och där kändes det som den första goda nyheten efter att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Ja, det är väl i strikt mening inte en nyhet att någon läser en dikt som både formulerar vad många känner vid en viss given tidpunkt, men det kändes lite som att det borde ha varit det. Efter att det politiska språket fått breda ut sitt vakuum i offentligheten, och ord som »ansvar», liksom tidigare »frihet», tömts på »all politisk sprängkraft» (för att åter citera Mara Lees dikt) förstod jag att jag inte var ensam om att känna ett behov av att få återta delar av språket. 

Den första tanken var därför att det här numret skulle få temat Litteratur & Politik, för att antyda att det finns andra språk än det som spred död under valet, mängder av språk, motstridiga, kantiga och mjuka. Språk som också talar i mun på varandra, med och mot varandra, men som trots det inte förminskar världen till att handla om Rut, Rot och Skatt, i en rädsla för att Budskapet (och därmed väljarna) ska gå förlorat om något sägs på ett sätt som inte är formulerat i linje med reklamspråkets slagfärdighet. Men för att citera en annan författare, Birgitta Trotzig, ur den intervju Agneta Pleijel gjorde med henne 1982, och som vi publicerar på nytt i detta nummer: »Jag vet aldrig var jag ska hamna när jag sätter igång med en bok. Och jag vet nästan ingenting om vad det egentligen är som äger rum under skrivarbetet.» Något liknande skulle kunna sägas om att göra tidskrift: en process tar sin början, och när numret ska gå i tryck är det ett helt annat nummer än det drömda.  

När vi bad Ann-Marie Ljungberg, Steve Sem-Sandberg och Sara Stridsberg medverka i ett samtal om romanskrivande, var tanken att just ställa frågor som rörde litteraturens förhållande till politiken. Det var en tanke som vi sedan övergav när vi kände att frågorna i sig hotade att reducera samtalet till samma smala språktunnlar som vi ville se vidgade (min första impuls här var att skriva spränga men det ordet har, till skillnad från »ansvar», fått en förnyad, och hotfull laddning, efter terrordåden i Norge). Istället bestämde vi att frågorna i första hand skulle utgå från skrivandet i sig, och deras egna författarskap. Resultatet blev ett vindlande samtal som kretsar runt skrivande praktik, men som hela tiden också vidrör andra aspekter av livet, såsom livserfarenheter, etik, ensamhet, föräldraskap och ja, politik, men hela tiden utifrån romanskrivandets längtan efter en komplex verklighetsbeskrivning. 

Behovet av att skrivandet ska verka på många olika nivåer diskuteras också i intervjun med Leslie Kaplan, som säger: »Jag tror språket är dialog». När språket reduceras till enfald och klichéer dör det, tänker jag, liksom en del av vår verklighet. 

Ytterligare ett samtal om skapandet i detta nummer är den intervju med Birgitta Trotzig som jag nämnde tidigare. Birgitta Trotzig avled tidigare i år. Hennes böcker har blivit lästa och älskade av många, och i det här samtalet får vi en ovanligt djuplodande inblick i ett säreget författarskap. Också i detta samtal tecknas en växelverkan mellan liv och dikt, där det ena inte går att skilja från det andra. Också i detta samtal diskuteras språk, erfarenheter, det liv vi lever och politik. En del av det som sägs känns mer tidlöst än annat. Stundom avtecknar sig vår samtid mot de 30 år som passerat sedan intervjun gjordes, medan det i andra stycken har en förnyad aktualitet, och då tänker jag i första hand på Trotzigs beskrivning av sin tro.

I den andra delen av detta nummer är det ett annat sorts skapande som står i fokus. Det av massans blick, och vår syn på massan. Stefan Jonsson skriver om hur fotografiet blev maktkampens nya form under mellankrigstiden. Tom Holert menar i sitt videoverk, Carrying Pictures, att demonstranter som håller upp fotografier inordnar sig, och därmed bekräftar den västerländska bilden av »den andre». Power Ekroth polemiserar i sin tur mot Holerts verk, utifrån den senaste tidens utveckling i Egypten. 

Det här är alltså inte det från början tänkta numret, men det ligger också i skapandets natur att det inte går att förutse slutresultatet. Ändå sluts cirkeln. Det här numret är i högsta grad ett svar på det behov som det uppstod ur. Språket måste ständigt skapas på nytt. 

 

Martin Engberg 

Augusti 2011