om Där jag kommer från - kriget mot förorten

Mattias Hagberg

Bonniers 2010

Mot slutet av sin bok Där jag kommer från sitter Per Wirtén på en bänk vid Gullmarsplan och blickar ut över Stockholm. Han har precis avslutat sin vandring genom Stockholm söder om Söder och nu sitter han och ser på stenstaden innanför tullarna. Han känner ilska, en sorts undertryckt irritation tar sig in i texten. 

Där, innanför tullarna, finns en annan värld, en annan plats, andra människor. Han skriver att hans slås av hur annorlunda innerstadens människor ser ut jämfört med dem han möter i Huddinge, Hagsätra och Skärholmen. Han skriver att de klär sig annorlunda, att de rör sig annorlunda, att han ibland tror att det är inbillning, men att han vet vilken skillnad inkomstgapet gör. Ingen annanstans i landet har gentrifieringen gått så långt. 

Och där, på bänken vid Gullmarsplan, landar han i en sorts slutsats: 

Stockholms innerstad – gammelstaden – har blivit en egen ö. Helt annorlunda än resten av Storstockholm och övriga landet. Man kan se samma mönster i andra storstäder. [---] Gammelstaden är på väg att förvandlas till ett slags theme-park, en sofistikerad smakmedveten nöjeszon där arkitektur, shopping, restauranger, barer, klubbar, konstgallerier, teatrar och museer bidrar till den lockande auran – platsen för rikedom, kändiskultur och underhållning.

Per Wirtén avslutar med att konstatera att »gammelstaden» har blivit ett gated community – med osynliga grindar. Och jag slår igen boken och vet att jag håller med. Precis så kan de senaste årens urbana utveckling sammanfattas; som ett väldigt grindsamhälle, som en kraftfull och obehaglig process som driver stad efter stad mot ökad ojämlikhet, mot segregation, våld och maktlöshet. Samtidigt känner jag något annat. Jag tvekar inför hans avslutande kommentarer. På något sätt känns de problematiska. Men jag vet ännu inte riktigt varför. 

Där jag kommer från är bokstavligen en vandring genom den moderna svenska urbaniteten. Per Wirtén tar läsaren ge-nom Stockholms södra förorter – från Kungens kurva, via Skärholmen, Glömsta, Flemingsberg, Stuvsta, Rågsved och Örby till Gullmarsplan – samtidigt som han avtäcker lager efter lager av förortsgeografi. 

Det är som vanligt hos Per Wirtén; kunnigt, välskrivet och intressant, ungefär som att vara på promenad med en bildad vän som kan förklara hur skeenden, miljöer och idéer hänger ihop – och som dessutom är bra på att berätta. Den här gången är hans ärende tydligt uttalat och han driver det hårt genom hela boken. Han vill upprätta förorten, hela den arkipelag av höghus, radhus, villor, köpcentra, lager, kontor, skolor, dagis, sjukhus, hela den infrastruktur av motorvägar, cykelbanor och tunnelbanor, som tillsammans utgör det som brukar sammanfattas i ordet sprawl. 

Den utsmetade, sprawlade, staden är Per Wirténs hem. Det är här, i denna svårdefinierade miljö, som han känner sig trygg. Jag förstår honom. På många sätt delar jag hans erfarenhet. Precis som Per Wirtén bor jag i ett radhus i utkanten av staden, även om min stad inte är Stockholm utan Göteborg. Jag känner igen mig när han beskriver förorten som en miljö som inte finns, som inte räknas; varken stad eller land, varken nära eller långt borta, varken fult eller vackert, varken spännande eller tråkigt – bara ett sätt att bo. Det intressanta är att en majoritet av alla svenskar bor i sådana här miljöer. Förorten är det mest typiska, det mest vardagliga, man kan föreställa sig. Trots det är den allt som oftast förklarad som ett ingenting – något ointressant, eller på sin höjd något som går att förlöjliga eller demonisera. Tänk bara på teveserier som Svenska hjärtan eller Hammarkullen. 

Som bäst är Per Wirtén när han berättar historien om hur förorten kom att bli Förorten. Hur det gick till när journalister och intellektuella steg för steg byggde bilden av den löjliga eller farliga förorten, hela tiden på tvärs med den bild som många som bodde i förorten hade av sin vardag. Det hela påminde om när de stora kolonialmakterna definierade hela kontinenter som historielösa och närmast obebodda, konstaterar Per Wirtén. Med andra ord, förorten har blivit vad orienten en gång var – något exotiskt, något bortom elitens radar. Medan många debattörer, skribenter och politiker menar att innerstaden bär på framtiden, på det moderna, menar Per Wirtén att det är precis tvärtom. Det är den sprawlade förorten som är sant modern, eller rättare sagt postmodern. Medan innerstaden fortfarande signalerar tydliga hierarkier och tydliga maktcentra bjuder förorten på något oöverskådligt, något som är omöjligt att definiera. Här hittar man inga klara maktcentra, inga tydliga ansamlingar av kapital. 

Per Wirtén menar att den sprawlade staden korresponderar med den postmoderna människan, en människa utan tydlig identitet: 

Ibland föreställer jag mig att jag inte bara är en förortsbo utan även att min personlighet förvandlats till en förort. Människor har ibland föreställt sig som kartor. För Daniel Defoe var människan, i början av 1700-talet, en ö i ett stort hav. För 1900-talets intellektuella var människan en tät stadskärna med de gator, butiker och caféer som Charles Baudelaire, Walter Benjamin och andra författare beskrev och undersökte. För mig ser människans inre – mitt inre – ut som flygfotografiernas kartbilder av de utsprawlade förorternas arkipelager. 

Den utsprawlade staden – megastädernas myller i Syd, de amerikanska villastädernas labyrinter och Europas urbana korridorer – är de platser där nya föreställningar om människan framträder: den utsprawlade människan.

Det är en sympatisk bild av den postmoderna förortsstaden och den postmoderna människan som Per Wirtén målar, en stad och en människa ständigt öppen för intryck och förändring. 

I ett avsnitt lyfter han fram den amerikanske arkitekten Frank Lloyd Wrights dröm om en hel stad, ett helt samhälle, byggt efter denna princip – det vill säga ett helt samhälle utan varken centrum eller periferi. I april 1935 presenterade Frank Lloyd Wright sin utopi under namnet Broadacre City. Han ville göra upp med den gamla täta staden och istället bygga en enorm, utsprawlad villastad. Spridda mellan villorna låg skolor, sjukhus, fabriker, kontorshus, åkrar, parker, sjöar, skogsbälten och affärer. Allt bands samman av motorleder. Broadacre City var en bilstad. 

Ingenstans i den väldiga modellen kunde man se något centrum eller några förtätningar – allt var utspritt – och så skulle det vara. Stadsplanering var att gestalta ett samhällsideal, menade Wright. Makten behövde inte längre koncentreras till några få storbolag, finansfamiljer eller stadskvarter, nu fanns äntligen de tekniska möjligheterna att sprida den. Det gamla behovet av centrum, en maktens mittpunkt, kallade han den monarkiska principen. Stadskärnorna var upprepningar av en ordning där världen cirklade runt ett slott. Nu kunde man med hjälp av modern teknik äntligen decentralisera och sprida maktens former.

I dag associeras förorten i alla dess former med likriktning, inskränkthet och tristess, medan innerstaden, stenstaden, förknippas med mångfald, kreativitet och öppenhet. Men är det verkligen så, undrar Per Wirtén. Är inte detta egentligen en falsk bild av verkligheten? Är det inte förorten, med sin mångfald av boendeformer och sitt överflöd på utrymme som skapar plats för individualitet och rörlighet? Det var precis så Frank Lloyd Wright resonerade. Först i den utsprawlade staden kunde individerna få den rymd som de behövde för att förverkliga sig själva. Tänker man efter inser man snabbt att detta är en sann bild; medan dagens innerstäder likformas i hastigt tempo, lever mångfalden i förorten. Eller med Per Wirténs ord: »Den utsprawlade staden är ett vilt collage av olikheter, skarvar och kontraster.» 

Uppenbarligen är det här en bild av staden som skrämmer, precis som bilden av den postmoderna människan utan en fast identitet skrämmer. Kanske är det därför de resursstarka, de i centrum, i stenstaden, i innerstaden, så gärna hänger fast vid gamla bilder av det urbana. De vill inte se den svåröverskådliga, motsägelsefulla och postmoderna stad som växer fram. Istället håller de krampaktigt fast vid gamla föreställningar om innerstaden som världens kreativa centrum, som en plats för mångfald och tolerans. De har, som Per Wirtén skriver, till och med gett sig själva ett nytt namn: den kreativa klassen, som om kreativitet inte frodas i förorten. 

Som intressantast är Per Wirtén när han diskuterar kopplingen mellan den postmoderna staden och den postmoderna människan: 

Människans och stadens geografier ritas om, maktens symboler och hårda realiteter får nya former. Både staden och människan verkar sprawlas ut. Bilar och röster strömmar rakt genom mig. Kan jag längre med bestämdhet säga att det finns ett äkta ’jag’?

Förorten blir existentiell, Per Wirténs språk poetiskt. Det är som om orden inte riktigt räcker till för att beskriva denna nya geografi och denna nya människa. Kanske, tänker jag, måste vi uppfinna nya ord och nya begrepp för att ens kunna tala om allt detta. En sak är i alla fall säker: det är dags att spränga »innerstadens» fördomsfulla föreställningar om »förorten», helt enkelt för att de inte har något med verkligheten att göra. 

Och så sitter Per Wirtén där på bänken vid Gullmarsplan och blickar ut över Stockholm innanför tullarna och känner irritation över hur människorna där inne demoniserar och förlöjligar hans förortsland. Och jag förstår honom, jag håller med honom, men känner samtidigt att han någonstans längs vägen drivit sin tes ett snäpp för långt. Han upphäver inte dikotomin mellan inre och yttre, centrum och periferi, innerstad och förort, han förstärker den bara. Till slut blir det lite mycket vi mot dom. Nästan som om han vill säga att verklighetens folk i förorten är trötta på eliten i centrum. Det är synd, för Där jag kommer från är på många sätt en skarp uppgörelse med gamla föreställningar om just centrum och periferi, ett stillsamt manifest för den utsprawlade staden och den utsprawlade människan.