om Den skakande kvinnan - eller En historia om mina nerver av Siri Hustvedt

Norstedts  2010

I somras läste jag Freuds fallstudier. Studien om Dora fascinerade mig mest. Både på grund av Dora själv och på grund av Freuds främlingskap inför henne. Dora är sjutton, från en välbärgad familj. Hon är depressiv, trotsig och hotar att ta sitt liv, dessutom har hon drabbats av kvävningskänslor och svårigheter att tala. Med tidens terminologi betecknades Doras tillstånd som hysteriskt. I Freuds anteckningar från samtalen med Dora framstår hon för mig som självständig och egensinnig i en komplicerad och kvävande familjemiljö. Dora berättar för Freud om att hon misstänker att hennes far har en affär med hustrun i en vänfamilj och att fadern försöker »skänka» Dora till maken i den andra familjen som ett sätt att »betala» för att han får tillgång till den andre mannens hustru. Dora är en pant i ett spel hon själv inte har inrättat, allt hon kan göra är att protestera. Dora säger att mannen i den andra familjen har gjort närmanden mot henne, närmanden som äcklat henne och som hon kraftigt avvisat. Mannen i den andra familjen säger att Dora bara inbillat sig. Ord står mot ord. I sin analys av Dora intresserar sig Freud främst för två drömmar Dora berättar om, drömmar som Freud ser som uttryck för Doras förträngda sexuella begär. 

Jag minns min starka känsla när jag läser hur Freud beskriver Dora: Han ser henne inte. Freud misstror henne till och med när hon berättar om hur hon upplever sin situation och han påtvingar henne en sexualiserande tolkning av sitt inre. Dora avbryter behandlingen i förtid och det är uppenbart varför: Det finns en brist på respekt inför Doras person som jag inte uppfattar i Freuds beskrivningar och analyser i fallstudierna om Råttmannen, Vargmannen och lille Hans. Freuds studie av Dora sätter fingret på det etiska dilemma som följer med fallstudien som genre: Den skrivande (och behandlande) är i en absolut maktposition gentemot sitt objekt. Patienten kan inte motsätta sig de etiketter som klistras på henne och risken är att beskrivningen blir ett övergrepp.

Siri Hustvedts Den skakande kvinnan är ett slags fallstudie, en fallstudie där betraktare och objekt sammanfaller. Utgångspunkten för boken är följande: Två år efter hans bortgång ska Siri Hustvedt hålla ett tal till minnet av sin far, professor Olaf Hustvedt. Talet hålls framför ett träd som planterats till hans minne på campus vid det college där fadern varit verksam. Hustvedt är inte särskilt nervös, hon är en van talare. När hon börjar sitt anförande drabbas hon av skakningar – hela hennes kropp skakar, eller rättare sagt – hennes kropp nedanför hakan genomfars av ristningar. Hennes röst och huvud påverkas inte och hon kan hålla sitt tal och skakningarna ger med sig efter en stund.

Om skakningarna varit en engångshändelse hade de nog varit snabbt glömda – men de dyker upp vid flera tillfällen när Hustvedt ska framträda i offentliga sammanhang, hålla föreläsningar, bli intervjuad eller göra uppläsningar. Skakningarna har en slumpmässig karaktär, de kommer inte varje gång hon ska framträda, men ibland. Det blir tydligt att det som drabbar Hustvedt är något allvarligare och mer svårartat än de darrningar som beror på scenskräck. Skakningarna ger alltid med sig en stund in i anförandet och hon har hela tiden kontroll över sin röst. Det som drabbat Hustvedt är naturligtvis obehagligt. Samtidigt väcker det hennes nyfikenhet. Hon vill veta vad det är som drabbat henne – Hustvedt blir sitt eget studieobjekt. 

Historien om Hustvedts nerver börjar dock tidigare än skakningarna. Sedan barndomen lider hon av migrän och under ett år på åttiotalet blommade hennes återkommande huvudvärk ut i en sammanhängande period av svåra smärtor som till sist gjorde att hon lades in på sjukhus. Läkarna hon mötte stod frågande inför hennes tillstånd – medicinerna hon prövade gav bara tillfällig lindring. Det var först när hon behandlades av en behavioristiskt inriktad psykolog som lärde Hustvedt att använda sig av en metod vilken kallas »biofeedback» (och kan jämföras med meditation och verkar ha stora likheter med det vi idag kallar för mindfulness idag) som hon gradvis fick bukt med huvudvärken. Hustvedt beskriver hur biofeedbacks- övningarna blivit en del av hennes vardag, att huvudvärken ibland kommer men att hon vet att den försvinner. Huvudvärken har blivit en integrerad del av henne själv, den är inte längre främmande och därför inte farlig. En psykobiologisk förändring har inträtt, tankarna har förändrat kroppen som i sin tur förändrar tankarna. Med skakningarna är det annorlunda. De ger Hustvedt en känsla av att vara kluven i en talande, resonerade del (huvudet) som kan analysera situationen och prata vidare och så en annan, den skakande – en andra Siri, som för den talande och tänkande huvud- Siri framstår som en främling. 

Hustvedt skriver träffande att den kroppsliga sjukdomen brukar ses som en inkräktare, medan den psykiska sjukdomen betraktas som en del av individen: »Varje sjukdom har ett inslag av något främmande, en känsla av invasion och kontrollförlust som tydligt kommer till uttryck i språket vi använder för att beskriva den. Ingen säger »Jag är cancer» eller ens »Jag är cancersjuk», trots att det faktiskt inte föreligger något utifrån kommande angrepp av virus eller bakterier, istället är det ju kroppens egna celler som har löpt amok. Vi säger att vi har cancer. Med neurologiska och psykiatriska sjukdomar är det emellertid annorlunda, eftersom de ofta angriper själva källan till det som vi föreställer oss vara vårt jag. Han är epileptiker låter inte konstigt. På psykiatriska avdelningar säger patienterna »Jag är bipolär» eller »Jag är schizofren». Sjukdomen och jaget är helt identifierade med varandra i dessa meningar. »Den skakande kvinnan kändes som jag och samtidigt inte som jag. Från hakan och uppåt var jag mitt vanliga jag. Från halsen och neråt var jag en skälvande främling.»

Men hur ska Hustvedts mystiska sjukdom betraktas – som fysisk eller psykisk? Det beror på vem man frågar. En neurolog skulle söka sjukdomens orsak i hennes hjärnvävnader, en psykoanalytiker i hennes omedvetna. Hustvedt går igenom en rad olika möjliga förklaringar till sitt tillstånd. Är det möjligen en form av epilepsi som drabbat henne? Nej, hennes symptom stämmer inte, visserligen skakar hon likt en epileptiker, men ingen kan tala sig igenom ett epileptiskt anfall, vilket Hustvedt gör. Är det en hjärnskada? Hustvedt genomgår en magnetröntgen som inte visar några förändringar eller ovanligheter i hennes hjärna. Hon provar olika mediciner, en epilepsimedicin som inte ger önskad effekt och en betablockerare som fungerar bättre men ändå inte helt tillfredställande. Och är det alls medicinen i sig som ger utslag – Hustvedt ställer sig frågan om det kan röra sig om en ren placeboeffekt.

Efter att ha hört en föreläsning av en psykiatriker som arbetar med patienter som drabbats av symptom som liknar Hustvedts funderar hon över om det hon drabbats av kan vara en form av hysteri – eller konversionssyndrom som tillståndet betecknas i den nutida diagnoskriteriesamlingen DSM-VI, där det sorteras under kategorin »somatoforma syndrom». De viktigaste diagnoskriterierna för konversionssyndrom är minst ett symtom eller funktionsbortfall som rör viljestyrda motoriska eller sensoriska funktioner och som efter adekvat utredning inte kan förklaras av somatisk sjukdom eller skada och som heller inte är framkallade med vilje, vilka alla stämmer in på Hustvedt. Psykiatrikern hon diskuterar denna möjlighet med säger att konversionssyndrom troligen inte är Hustvedts korrekta diagnos, psykiatrikerns erfarenhet är att konversionssyndrom enbart drabbar betydligt yngre patienter. Hustvedt söker svar hos Freud, som menade att de kroppsliga störningar han såg hos sina hysteriska patienter var symboliska lösningar av inre konflikter som omedvetet givits en fysisk form. Är det Hustvedt upplever en senkommen reaktion på hennes fars död? Eller finns det andra olösta spänningar i hennes inre som frammanar skakningarna, någon osägbar, djupt känd erfarenhet som manifesterar sig somatiskt? 

Den skakande kvinnan drivs som sagt av en väldig nyfikenhet, en utforskningslust. Inte bara på Hustvedts egna specifika tillstånd, utan även på psyket och hjärnan i allmänhet. Hustvedt skriver: »Sökandet efter min sjukdom visar sig bli ett äventyr in i erfarenhetens och varseblivningens historia.» Särskilt intresserar hon sig för hur relationen mellan kropp och psyke formulerats historiskt och teoretiskt.

Det jag har beskrivit ovan, Hustvedts egen historia, är en mindre del av boken. Större delen av Den skakande kvinnan består av återgivningar av andra texter, av fallbeskrivningar – Charcots berömda hysterikor såväl som den ryske neurologen A R Lurias studier av hjärnskadepatienter. Här finns tankar om hur språket strukturerar vårt tänkande och möjliggör abstraktioner, samt beskrivningar och reflexioner om elever på den skrivarkurs Hustvedt hållit på en sluten avdelning på ett psykiatriskt sjukhus, illustrerande litterära exempel hämtade från bland andra Borges och Henry James – mängder av idéer och upptäckter och fall och hugskott som Hustvedt integrerar i sitt vindlande resonemang. En blurb på bokens baksida är skriven av Oliver Sacks, en författare och professor i neurologi och psykiatri, känd för sina häpnadsväckande populärvetenskapliga fallbeskrivningar av hjärnskadepatienter – vilket inte är förvånande, Den skakande kvinnan visar tydligt släktskap med Sacks böcker. Texten rör sig elegant fram genom ett vitt landskap, översatt till en fint flytande svenska av Ulla Roseen. Den är inspirerande och tankeväckande, men jag uppfattar att ett drag av kluvenhet förblir i texten. Det slående med Den skakande kvinnan är att den är så väldigt mycket huvud när den handlar om något (eller snarare Någon – Den skakande) som är bortom intellektet. Det är märkligt hur denna bok, trots att den avhandlar så personliga ting, på många vis blir Hustvedts ytligaste.

Känslan av att vara kluven, att en människa kan vara två (även om man inför både andra och sig själv ger ett helt intryck) är något som sysselsatt Hustvedt tidigare, liksom hysterins historia och modern psykiatri. Särskilt i hennes två senaste böcker, Sorgesång, där huvudpersonen är en ensam psykoanalytiker och Vad jag älskade där karaktären Violet skriver en avhandling om Charcot och de hysteriska kvinnorna på hans La Salpêtrière i Paris. I Vad jag älskade integreras också på ett vackert sätt den samtida psykoanalytikern Otto Kernbergs teorier om personlighetsorganisation och personlighetsstörningar. Den litterära gestaltningen av såväl teoribildningar som patologi är så mycket starkare och mer fullödiga i Vad jag älskade än i Den skakande kvinnan som allt för ofta blir en katalog av – visserligen var och en i sig spännande – fakta och fallbeskrivningar sammanhållna av resonemanget kring uppdelningen kropp / psyke där Hustvedts sökande efter svar kring sitt eget medicinska tillstånd allt mer hamnar i bakgrunden. Ungefär mitt i boken kommer jag på mig själv med att undra var Hustvedt själv har tagit vägen. Jag tänker på gestaltningen av pojken Mark i Vad jag älskade och hur Hustvedt sakta avtäcker honom så att läsaren förstår att hela hans personlighet blivit ett slags mask och låter det förkrympta, kärlekslösa och narcissistiskt manipulativa där bakom skymta fram. Det är ett både intelligent och känsligt porträtt inspirerat av Otto Kernbergs tankar (utan att läsaren behöver vara bekant med dessa för att förstå Marks karaktär). Den skakande kvinnan är som sagt en huvudets bok. Hustvedts fallstudie av sig själv kan undvika det etiska dilemma som jag tycker Freuds Dora exemplifierar. Men kvar finns en känsla av distans, av att allt inte blir sagt, utan döljs bakom väggen av spännande fakta och fascinerande läsefrukter – något förblir lika främmande som Dora förblir främmande för Freud. En klyvnad uppstår i texten, en olycklig spegling av den klyvnad Hustvedt erfar när hennes kropp börjar skaka. Kanske kan man betrakta den som en illustration av det svåra i att försöka berätta om sig själv, att tala tydligt om det som ligger nära – att det kan vara enklare att skapa innerlighet när man låter tanken vandra genom fiktionen och inte tyngs av den vetenskapligt syftande textens redovisningstvång? 

Den sista meningen i Den skakande kvinnan lyder: »Jag är den skakande kvinnan.» En förändring har inträtt och klyvnaden upphört, kropp och själ har blivit till ett. Hustvedt har kommit överens med den skakande och har lärt sig leva med henne, precis som hon genom biofeedbacken lärde sig leva med sin huvudvärk, gjort den till en del av sig själv. Den främmande har integrerats. Men hur blev det så? Det skulle jag gärna ha velat veta mer om. Genom det intellektuella arbetet och sökandet efter svar? Genom vanan? Av någon helt annan anledning? Boken slutar i detta konstaterande utan att jag förstår hur det gått till att komma dit. Och vad skulle den skakande kvinnan säga om saken? Om hon nu haft en röst att tala med.