om Livdikt av Johan Jönson

Bonniers 2010

Kring millennieskiftet slog jag upp Näst sista våldet – stycken ur anställningen, Jönsons debut från någon gång på nittiotalet, på Stadsbiblioteket: Hadesbilder från ett arbetarklassliv, iskalla tidiga morgnar, stressen som ligger »som en nervgas» över ansiktet, psykvårdens lysrörsupplysta korridorer, tvångsmedicineringarna, det egna blandmissbruket. Det var en dikt som gav prov på stor poetisk begåvning, närmast tranströmerskt intuitiv, om än formad av andra erfarenheter – halvsextrafiken som ringlade sig framåt i aggressiv promenadtakt, som ett radband av röda lyktor i avgasdimman... denna sida hos Jönson var förstås klarare synlig då, i avstampet, före de våldsamma försök att slå sönder författarsubjektet, i en centrifugal virvel av hämndfantasier mot klassfiender och redovisningar av det moderna begärets trasiga pornografi, som senare kom att bli ett av Jönsons signum, men som i och med Efter Arbetsschema och Livdikt på nytt förefaller vara om inte underkastade så i alla fall satta i dynamiskt samspel med en poetik där Jönson likt en sentida Stig Sjödin, eller kanske som sig själv som debutant, konkretiserar kapitalismens omänskliga ordning inte bara i sönderhuggen text, utan också i intimt privata eller iscensatt intimt privata bilder och minnen.

Jag minns att jag läste den första boken från pärm till pärm, sittande i en fåtölj där mellan poesihyllorna, och att det var som en spark mot revbenen, som om också läsandet var en kroppslig erfarenhet: blind, kletig, panikartad. Tung, metallisk snö utanför biblioteksfönstren.

Jönson har som sagt sedan dess sökt och i någon mån kanske funnit en flyktlinje längs avantgardistiska experiment, deleuziansk nomadteori, och liknande, men jag läser fortfarande Jönson framförallt som en skildrare och en förmedlare av en erfarenhet, en erfarenhet som allt mer osynliggörs, läggs på språklösa axlar, invandrade axlar: erfarenheten av underordning, av maktlöshet, av längtan bort och efter ett värdigt liv; klasshatets erfarenhet. Om det går att skriva följande utan att kokettera med sin egen bakgrund vill jag föreslå att vissa delar av det litterära etablissemangets oförmåga att relatera till den erfarenhet som Jönsons författarskap kretsar kring kan förklara varför man ibland tolkar honom alltför mycket som kaosets och galenskapens poet: minns en del recensioner av hans böcker under nollnolltalet som enbart var förvirrande och mystifierande, och som läste honom som en »psykopatisk» diktare och liknande. Som om det var en slump att en röst ur arbetarklassen var besatt av våld, tortyr, hämnd, kroppsliga begär: som om det är en slump att arbetarklassen fantiserar om makt.

Livdikt är skriven nästan två decennier efter debuten, på andra sidan en eller annan form av litterär apoteos, och är ett nytt utkast till en postmodern eller post-postmodern arbetarlitteratur och ett försök att förstå erfarenheten av att tillhöra en global arbetarklass, och i denna erfarenhet finna – vad? En utväg? Kanske, men märkligt nog, i dessa tider, i så fall en kollektiv sådan; Livdikt ger liksom Efter arbetsschema uttryck för en dyster och envis klassolidaritet.

Klass, klass, klass. Poeten Fredrik Nyberg säger i ett helt annat sammanhang, i en diskussion om Sonnevis Oceanen som finns återgiven i Lyrikvännen, att Sonnevis tegelsten för honom framstår som en dikt som »offrar sig själv», som »offrar sig för livet», och den formuleringen återkommer när jag läser Livdikt. Med sina långa pladdriga partier, sitt underbart antiklimaktiska slut där författarrösten reduceras till en skalbagge, och med sina gränslösa obsceniteter driver Livdikt till sin spets en poetik som punktvis har brutit fram i form och programmatiska yttranden genom hela Jönsons författarskap: att den politiska litteraturens enda möjliga tyngd i dag, fångad och innesluten som den alltid är i det den kritiserar och talar om, är en tyngd som liknar den fasansfulla tyngden hos aska: litteraturen måste numera börja med att avslöja och gestalta sin egen oförmåga att förändra livets grundläggande politiska villkor, och inte vika för att se att orden bara ersätter det nödvändiga våldet och att de med sin ensamhet närmast är antitetiska till den nödvändiga organisationen... orden är bara trötthet, vanmakt, fantasi, placebo. Det är en insikt som Jönson ofta har gett uttryck för i sina böcker, och just i sin envishet att stanna kvar i mörkret, i hatet, i vanmakten, i att vara det fula och inte ens i sin form framhålla litteraturen som meningsskapande, offrar sig Livdikt för livet, skulle man kunna säga. Livdikt är litteratur som absolut inte vill göra sig själv till en utväg, till ett instrumentet för katharsis eller för den klassresa som, med tanke på Jönsons talang, kanske skulle vara möjlig i utbyte mot – vad? 

Klass, återigen – i hjärtat av den komplicerade strukturen av fotnoter och parallella textsjok som svarar mot vår tidsålders hypertextualitet och nätverksmakt strålar ännu detta ord, flimrande som en av skärmarna som återkommer hos Jönson som bilder för alienation, isolation, omänsklighet. Klass.

På spårvagnen in till city en höst för några år sen när jag var fångad i en sorg som bröt upp bröstkorgen – mina privata små bekymmer – läste jag Restaktivitet, som föregick Efter Arbetsschema och som var en pågående träning i talandets njutning och en stamning och en manipulerad och opålitlig inspelning av en intervju med en folkmördare, bland mycket annat – den slutgiltiga uppgörelsen med diktandets och den privata röstens narcissism som paradoxalt nog möjliggjorde Efter arbetsschemas mer privata tilltal – man bodde på Hisingen på den tiden och såg upp från boksidorna och in det skarpa solskenet över hamnen och brons vajrar rasslade förbi, och kranarna, torrdockorna – den science-fictiondystopi som manades fram i boken var naturligtvis redan sedan länge aktualiserad och existerade där ute – här inne, i mig, i alla, överallt.

Livdikt. En sorglig bok, begravningen av en dikt som har varit, med jönsonska eller apokalyptiska termer, »levande död» i decennier. En mycket uppgiven bok, vars väldiga energi ligger i dess uppgivenhet, dess vanmakt: Livdikt är det »bestrålade damm» som Jönson i många år tycks ha drömt om att frammana, och beskrivit, i olika visioner. Läs exempelvis den voyeuristiska röst som i Restaktivitet bevittnar en tibetansk begravning, då en kropp styckas upp till gamföda, bränns, och mals till ett grått pulver sida vid sida med Livdikts märkligt ömsinta och stillsamma vardagsscener: nattningen av barnen, ett glas vin på balkongen i solnedgången... i Efter arbetsschema skriver Jönson att han skulle behöva gå igenom en offentlig sorgeritual där arbetarklassen fick gråta i månader, i år, och man kan kanske se Livdikt som ett iscensättande av denna kollektiva sorgeritual. Om Jönsons tidigare böcker har präglats av förakt och hat – utåtriktat och internaliserat – präglas Livdikt av en förlamande sorg över sin egen oförmåga och över sin upphovsmans livsvillkor och livsvillkoren hos den klass han, kanske vi, tillhör. Sorgen möjliggörs i och med Livdikts poetiska seppuku – jag tror att det är rimligt att tala i dessa termer med tanke på att Jönsons hela författarskap är genomsprängt av självmordsfantasier, kamikazepiloter och drömmar om det egna utslocknandets whiteout – som lyckas driva bokens narcissism mot en omöjlig nollpunkt och låta sorgen bryta fram i all sin paralyserande kraft, renad från ressentiment och självförminskande – för övrigt är det en mycket imponerande bedrift att se detta ske med ett ting som till själva sin funktion är ett inre som ska fläkas ut och betittas som ett yttre.

Klass, sorg: hela tiden medan jag läser Livdikt vill jag säga till Jönson, jag svär att jag vill säga, för jag får en jävla svart isklump i halsen: skriv en deckare och fly från detta, slipp den värld du beskriver, eller skriv åtminstone inte att du tycker Göran Greider är en fantastisk poet, för de kommer pissa på dig för det. Jag kommer – inte oproblematiskt förstås, men jag kommer att tänka på Kristian Lundberg som skrev sin svit om poliser i Malmö innan han ändå, uppenbarligen, sögs ner i de ursprungets svarta virvlar som han beskriver i Yarden... 

Livdikt vägrar förstås ta ens ett skalbaggssteg i förskönande riktning, denna bok som avvisar offerrollen och istället offrar sig själv för ett kollektiv som inte längre finns och som kanske aldrig fanns, en bok skriven för ingen, eller för en arbetarklass som inte kommer läsa den och en medelklass som kommer brottas med den och trots dess många försvar och skal kommer utvinna en eller annan masochistisk njutning ur den, som när vita lyssnar på Public Enemy. 

För att tala med Negri, en av den Jönsonska litteraturens många samtalspartners, eller kanske hellre för att sno en av hans parafraser på Marx och få den att betyda något annat, just här: »Ett monster vandrar genom Europa.»

I mångfalden av konflikter som jag som läsare av Livdikt upplever, spårar jag en djup alienation som genomströmmar hela boken, hela Jönsons författarskap: i zappandet mellan privata begär och minnen och de på gränsen till parodiskt snåriga referenserna till de Landa, Agamben, Deleuze, naturligtvis, Hardt och Negri, och andra, framträder bland mycket annat en litterär gestaltning av förfrämligandet, detta grundläggande kapitalistiska livsvillkor: korsreferenserna mellan de egna dagarna som jobbsökare, berusad vän, åldrande arbetare, runkande idiot, och de väldiga tankesystem som försöker fånga förtryckets mekanismer och visa på utvägar ur strukturerna, avslöjar abstraktionens fundamentala främlingskap inför det förvirrade, faktiska, levda livet, liksom motståndsideologiernas babblande oförmåga att egentligen åstadkomma någon annan förändring än just den, kanske, antagligen, livsviktiga skiftning i ljuset som i bortdöende stroboskopblixtar visar upp kroppen, begäret och vardagen såsom varande fullständigt inneslutna av främmande och »levande döda» instrument för förtryckande maktutövning, från vilka vi bara kan befria oss med »ett oerhört, otänkbart våld», som Jönson skriver redan i debuten: ett dystert konstaterande som har fortsatt eka genom hans skrivande. Att vi kan bli fria.