De övergivna platsernas retorik

Gunnar Sandin

Jan Jörnmark har gjort sig ett namn genom att dokumentera övergivna platser. Gunnar Sandin funderar över Jörnmarks blick och undrar vad det är han egentligen vill säga med sina bilder. Och är platserna verkligen så övergivna som de framställs?

Under en konferens på temat visuell retorik som hölls i Venedig våren 2010 betonade den schweiziske konstvetaren och semiotikern Felix Thürlemann betydelsen av gruppering då vi tolkar bilder. Den traditionella ingången i bildanalys, det vill säga att söka det kommunikativa budskapet i den enskilda bildens delar och figurer – i sättet på vilket dessa komponenter är ordnade samt i symboliska tolkningar av detta bildinnehåll – ställdes här emot det faktum att bildmängder (till exempel ett antal målningar på en vägg eller fotografier i böcker och offentliga medier) utgör egna berättelser i sig. Bortom ett antal självklarheter – att en viss mängd speglar en produktionskapacitet, att en grupp bilder kan hållas samman av en text, eller att en serie verk blir del av ett konstnärligt oeuvre – pekade Thürlemann på det faktum att vilken samlad bildmängd som helst bär på ett budskap karakteriserat av medvetet och omedvetet etablerade relationer mellan bilderna. Den berättelse som uppstår mellan bilder i ett urval, och den kompositionella ordning som avgör förhållandet mellan bilderna, avslöjar alltid retoriken hos en individ, en institution, ett program, ett samhälle. För den som arbetar praktiskt med att göra utställningar eller samlingar är detta självklart: för att utställningen ska fungera bör man hitta en relationell princip, en syntax, mellan de deltagande verken. Den teoretiska bildanalysen (jämför ikonologin sedan Aby Warburg på 1910-talet och bildretoriken sedan Roland Barthes på 1960-talet) knyter bilder till andra bakomliggande bilder och texter, och skapar på så sätt kritiska eller öppnande perspektiv på bilders givna tolkningsramar. Thürlemanns bidrag till denna tradition belyser mellanbildlig retorik, och därmed även den akademiska forskningens egna insamlings- och sammanbindningsprinciper.

Jag kommer att tänka på Thürlemann då jag ser ett avsnitt av tv-programmet »K special» om en rad övergivna platser i Sverige; en resa via stillbilder och filmade inslag med fotografen och ekonomihistorikern Jan Jörnmark som guide. Programmet påminner om de fotobaserade böcker och webbsidor som Jörnmark producerat tidigare: rader av byggda miljöer som lämnats åt sitt öde, orörda under åratal, förfallna eller med ett slags bibehållen men stelnad fräschör, ibland i form av byggnader som uppförts men aldrig använts. Tillsammans skildrar de en räcka avbrutna verksamheter. Jörnmark förklarar övergivenheten som en konsekvens av en större ekonomisk förändring där nya globalt framgångsrika typer av företag och ny (digital) teknologi orsakat »historiens största värdeförstörelse» genom att göra produkter, miljöer och handlingsmönster konkurrensodugliga. Bilderna i Jörnmarks olika framställningar upprepar materiellt förfall i ett nostalgiskt återblickande. Miljöer belyses, vars utformning i vissa fall skulle kunnat rendera kulturmärkning, i andra fall är resultat av snabbt fabricerade byggnader utan närmare tanke än att lämpa sig för akut inhysning av en verksamhet. Det är platser man ofta inte ens har orkat eller haft råd att riva, de ekonomiska förutsättningar som reste dem finns nu någon annanstans. Så framställs av Jörnmark en historisk era som en räcka bilder av platser: lämnade, tömda och förlorade.

Jörnmark kallar sig själv ibland »urban explorer». Detta är vanligtvis en beteckning för ett delvis subversivt, delvis romantiskt, sätt att söka upp, vistas på, samt odla ett intresse för platser med en egen, oplanerat framväxt atmosfär. »Urban exploring» kan ses som ett slags underjordisk motsvarighet till den antikvariska världen, med ett intresse för bortglömda urbana fickor snarare än byggnadskulturella juveler. Medan »urban exploring» i gängse mening ofta inbegriper ett återkommande till, eller odling av egenheterna hos platserna, verkar emellertid Jörnmarks syfte snarare vara att i plats efter plats illustrera en och samma övergripande ekonomiska hypotes.

I bilderna är pågående mänsklig aktivitet märkligt frånvarande, och ibland undrar man vem och vad som döljs av denna tomhetsestetik. Spåren finns ju där: av upptäckare, av länsning, av förstörelse, av lek, av graffitins sätt att erövra rum, etcetera. Man undrar också vem som för närvarande samverkar i upprätthållandet av platserna: Vem är det, mera precist, som låter bli att riva? Vilka faktorer – personer, lagar, materia – samverkar här och varför? Och vilken betydelse har platserna idag för den näraliggande miljö som obönhörligt utesluts av kameravinkeln i Jörnmarks hand? Några få röster kommer till tals, men på ett begränsat vis. I boken Övergivna platser från 2007 skildrar Jörnmark i bild sockerbruket i Jordberga utanför Trelleborg med bilder av kontorsrum som lämnats hastigt, och produktionslokaler med enstaka delar av interiören kvar. Han berättar i text om hur de svenska sockerbruken upphört i samband med ingåendet i tvärnationella företagsbildningar och nedläggningsbelönande eu-politik. Två namngivna personer som arbetat där får i texten styrka det sorgliga i utvecklingen, men det sägs inget närmare om hur de upplever sina liv idag, eller om hur utvecklingen – det vill säga avvecklingen av en viss typ av produktionssamhälle – också kan ha möjliggjort mera positiva förändringar, till exempel av status-, klass-, och könsrollsmönster som, sett i backspegeln, knappast kan önskas tillbaka. I »K special»-avsnittet – där Jörnmark själv ofta figurerar i bilderna av de tomma platserna, som en fotograferande vandrare, ackompanjerad av stillsam och ödesmättad musik – finns ett enstaka inslag där Jörnmark samtalar med en boende, granne till ett övergivet bostadsområde i Grängesberg. Samtalet är ingen egentlig intervju, mera ett tillfälligt uppfångande av ett vittnesmål, och det avslutas genom att Jörnmark konstaterar att det måste ha varit mycket liv här förr. Det genomgående budskapet i Jörnmarks framställningar i olika bildmedia är att platserna inte längre är till för människor och aktiviteter utan snarare är döda konsekvenser av en ekonomisk utveckling. Detta gör att man saknar inblick i deras potential som pågående platsbildning, där politiska viljor, estetiska preferenser, ägandeförhållanden och vardaglig användning tillsammans med de materiella och landskapsmässiga förutsättningarna utgör platsernas framtid. Här spelar även själva tidsfaktorn en roll: Det ligger ju till exempel ofta i lokala exploatörers intresse att vissa platser förblir orörda tills förutsättningarna medger en särskild typ av nybyggnation. 

»Infill», »retrofitting» och »re-building» utgör några av de numera vanligt förkommande termer som beskriver den planeringstrend – förtätning – som går ut på att anpassa och designa arkitektur till städernas, inte minst stadskärnornas, redan existerande stadsmässighet. Ombyggnation är egentligen på det stora hela en större »industri» än nybyggnation, men på sistone har den fått en förnyad retorisk och ekonomisk betydelse som ett eget hållbarhetsidiom. Denna trend ses ofta som miljömässigt bärkraftig, både ur ekologiska och sociala perspektiv (staden får växa inuti sig själv med ett tätare umgänge mellan människor som följd, istället för att ödelägga åkrar och natur i stadens ytterkanter med nyexploateringar som skapar ödsliga förortsområden). Men det förekommer givetvis mer eller mindre känsliga – ibland rent samvetslösa – sätt att ta sig an till exempel centralt belägna obebyggda tomter, renoveringsfärdiga byggnader, eller lite större och glesare park- och rekreationsområden. Förtätningslämpliga tomter är ju nämligen redan platser med olika typer av bruksvärde, och de spelar ibland en mera sammankopplande roll än man kan ana, i de omgivande nätverk av människor, lagar och materia som vi kallar städer. 

En fråga som politiker och stadsbyggnadskontor idag bör beakta är hur redan existerande småskaliga men nödvändiga och potentiellt nyskapande aktiviteter i dessa områden kan påverka planeringen av städerna. Ett exempel på detta är hur en badplats etablerats – med myndigheternas stöd vad gäller utformning och säkerhet – i området Västra Hamnen i Malmö, sedan delar av stadens befolkning regelbundet börjat bada i de djup som erbjuds här, med dykning från de vågbrytande stenblocken. Badplatsområdet, som normalt skulle ses som impediment – obrukbar, oekonomisk mark – påverkar nu områdets utseende, liv och ekonomi, samt »blandar» stadsdelar på ett befolkningsmässigt och socialt intressant sätt. De planeringsinstrument som för närvarande finns för analys av existerande stadsliv är relativt outvecklade (man försöker till exempel mäta vistelse- och rörelsefrekvens statistiskt och man gör vissa försök att via enkäter skaffa sig kunskap om användningsbehov och önskningar). Kan man fånga upp dessa platsers sociala egenskaper och möjligheter och kombinera dem med städernas växtbehov så har man sannolikt mera hållbara sociala lösningar inom räckhåll.

Då Jörnmark i sin upprepningsretorik producerar bilder av tomma och förfallna miljöer, kan man undra om han inte samtidigt riskerar servera argument åt en normaliseringspolitik som läser varje tecken på tomhet, förfall och oordning som ett incitament för snar och enhetlig nybyggnation. Frågan som ytterst uppstår är: Hur ser Jörnmark sig själv – i sin mediala och retoriska roll – som samtida platsskapare?