Is he still here? Fallet Joaquin Phoenix

Jonas Homberg

När Joaquin Phoenix i direktsänd TV meddelade att han skulle pensionera sig från sin skådespelarkarriär för att bli rappare var det många som var skeptiska. Ett år senare kom filmen I’m still here som följt Phoenix från firad Hollywoodstjärna till utbuad rappare i Las Vegas. Den tjocke, knarkande Phoenix hade spelat en roll, i sitt eget namn. Så snart sanningen kommit ut föll trovärdigheten kring filmen. Är gränsen mellan fiktion och dokumentär så enkel?

Skådespelaren Joaquin Phoenix står på en parkeringsplats utanför en klubb i Santa Monica. Kvällen är mörk, men han är ändå iförd solglasögon. Han har just genomfört sitt första framträdande som rappare. Konserten blev ett fiasko. Hans frammumlade rim och fumliga utstrålning väckte inget gehör hos publiken. På parkeringen beklagar han sig inför en vän: »Publiken kände ingenting. De hade förutfattade meningar.» 

Filmen I’m still here berättar om hur Joaquin Phoenix, berömd för sina roller i Gladiator och Walk the line, beslutar sig för att ge upp sin karriär som skådespelare. Joaquin är trött på att låtsas vara andra. »Allt jag hittills har gjort som skådespelare har varit bedrägeri», säger han. Istället vill han kommunicera inifrån djupet av sig själv, och väljer hiphopen som uttrycksmedel. Det går inte så bra. 

Att en framgångsrik skådespelare valde att plötsligt avsluta sin karriär, just när han verkade vara på väg mot sitt verkligt stora genombrott som A-listeskådis, väckte stor medial uppmärksamhet. Tidningarna skrev, nyhetsuppläsarna pratade och pratshowvärden David Letterman bjöd in Phoenix till sitt program. Där satt han – skäggig, tjock och med svarta solglasögon – och mumlade förvirrat, oförmögen att svara ordentligt på frågorna. Samtalet, som en ironisk Letterman skoningslöst punkterar med att säga »Tack för att du inte har varit här ikväll», fortsatte att locka stora skaror webbvideotittare även bortom sändningstillfällets initiala mångmiljonpublik.

Snart efter att Phoenix tillkännagjort sitt karriärsskifte föddes misstankar. Var avhoppet verkligen på riktigt? Var det inte någon som sa något om en film? Är det hela ett stort spratt? Skeptikerna skulle få rätt. När I’m still here fick premiär på filmfestivalen i Venedig i somras avslöjade Joaquin Phoenix att han bara hade låtsats hela tiden. Det drogstinna och självupptaget depressiva rapparlivet var bara ett årslångt lajv. Han var inte galen ändå, och nu skulle han åter satsa på skådespeleriet. I’m still here är tänkt att säga något om verkligheten, men enligt filmskaparna är den inte verklig. 

På grund av filmens vetenskapliga rötter och filmbasens ontologiska relation till den avbildade verkligheten har många alltid sett filmen som ett i första hand realistiskt medium. Filmen »fångar naturen på bar gärning», som den tyske filmteoretikern Sigfried Kracauer uttryckte det. Parallellt med den optiska uppfinnarlustan i mitten av 1800-talet populariserades den positivistiska dikotomin mellan subjektivt och objektivt. Det objektiva stod för »fakta», medan det subjektiva associerades med en impressionistisk, opålitlig världsbild. Filmapparaturens maskinella seende kom att ses som objektivt, och antagandet att kameran inte ljuger har fortsatt att understödja realistiska representationspraktiker. Vi ser det på film, därför är det sant. 

Med tiden har det utvecklats filmstilar som anses ännu lite sannare än andra. Grynig Super 8 ses som verkligare än Technicolor, den skakiga handkameran uppfattas som verkligare än den välkoreograferade kranåkningen och svartvitt ses – paradoxalt nog – som verkligare än färg. Också den tradition som betecknas »dokumentär» har utvecklat sina egna koder, konventioner och berättargrepp. Långa tagningar, naturalistiskt ljud och ljus, en auktoritär berättare och autentiskt arkivmaterial gör att vi accepterar en film som en utsaga om verkligheten. 

Även om dokumentärens sanningsanspråk förvisso alltid har varit ifrågasatta, var kopplingen mellan kameraobjektivets maskinella seende och föreställningen om objektiva fakta länge stark. Under de senaste decennierna har dock postmodern relativism och digitaliseringens upplösning av den rent kemiska relationen mellan filmbild och verklighet inneburit en bildkulturell förtroendekris. 

Samtidigt kan inte filmskapare låta bli att jaga efter verkligheten. De filmar en politiker på ett fält och säger: det här är på riktigt. De ger en dv-kamera till en märklig kvinna i Malmö, låter henne filma sin vardag, och säger: det här är på riktigt. Och även om vi som ser filmerna är sofistikerade mediekonsumenter, bekanta med filmiska förförelsemetoder och de stora sanningarnas död, kan vi inte låta bli att ständigt ställa frågan: är det på riktigt?

I’m still here är ett tidstypiskt exempel på hur dokumentärens signalsystem används som en av flera beståndsdelar i ett ontologiskt pussel, där förförståelsen om olika medieformers förutsatta realismnivåer är oundgänglig för att skapa mening av bildflödet. Huvuddelen av filmen är slarvigt fotograferad med medioker färgåtergivning och oinspirerad kameraföring – vilket signalerar oprofessionell autenticitet, samtidigt som den flitigt använder sig av insamlade bilder från andra mediekällor, främst olika televisionsformat. Här uppstår en lite intressant invertering, där den informerade tittaren tolkar de bilder som »ser dokumentära ut» som fiktion, medan de mediebilder som tydligast är konstruerade som en del i underhållningsfabrikens glättigt semifiktiva skvallersystem blir till den dokumentära fond mot vilket det låtsasdokumentära tar spjärn. För samtidens mediekonsumenter, hårdtränade i att skapa mening av medie-ontologiska gissningar, innebär det inga problem att bringa ordning bland bildsammansättningar som dessa, och idag väljer också allt fler filmare att använda dokumentärens koder för att leka med våra föreställningar om filmisk sanning. 

Ibland är det uppenbart att det är en lek, som i alla de skräckfilmer som i The Blair Witch project kölvatten utnyttjar dokumentära markörer för att skicka en skön ilning av autenticitet längs våra villigt medgörliga ryggrader. Ibland är förhållandet mer komplext, som i den hemlighetsfulle gatukonstikonen Banksys film Exit through the gift shop, som presenteras som en pseudonymskapad dokumentär, men som sedan premiären förra vintern har fortsatt att gäcka publiken. Banksy berättar historien om den franske klädhandlaren Thierry Guetta, som på ett skruvat sätt levde livet i Los Angeles utan att någonsin lägga ifrån sig sin videokamera (han arkiverade banden i lådor som han aldrig öppnade), och via ett dokumentärfilmsprojekt om gatukonst själv förvandlades till en kommersiellt framgångsrik gatukonstnär. Berättelsen verkar nästan för bra för att vara sann, men i väntan på motstridiga uppgifter etiketteras filmen ännu som »dokumentär».

Också gällande Henry Joosts och Ariel Schulmans Catfish, som också premiärvisades förra vintern, har diskussionen kretsat kring sanningshalten i historien om den märkliga trebarnsmodern Angela som från sitt hem i Michigan, via Facebooks serverpark i Palo Alto, iscensatte ett digitalt lajv som fick en New York-baserad fotograf att bli förälskad i en kvinna som inte existerade annat än som Facebook-profil. Både Catfish och Exit through the gift shop är fascinerande historier på det otroligas gräns, och hur mycket vi än pratar om att gränsen mellan fiktion och verklighet ständigt är vag, odefinierbar eller till och med irrelevant, visar rubrikerna på filmsajten Imdb:s diskussionsforum tydligt hur djupt engagerad publiken är i sanningsanspråkens giltighet: »Don’t embarrass yourself by saying this is real...» »More PROOF. This story HAS to be real.» »You are the worst loser idiot if you won’t see the HOAX.» »The movie is real. Get over it.» 

I fallet I’m still here kompliceras frågan av att den verklighet som förfuskats i sig är impregnerad i fiktioner. Om den tjocke, skäggige Joaquin Phoenix är en fejk, innebär det att det välklädda, slätrakade varumärket Joaquin Phoenix som under filmens förtexter upprepar exakt samma replik om sina förberedelser inför Walk the line i tre olika pratshower, på något sätt skulle vara »äkta»? Självklart inte. Massan har aldrig känt Joaquin Phoenix som något annat än olika roller, där hans »Commodus» i Gladiator, hans »Joaquin Phoenix» på marknadsföringsturné för Walk the line och hans »Joaquin Phoenix» i I’m still here bör förstås som ganska jämställda inkarnationer.

Phoenix har sagt att han med I’m still here har velat ifrågasätta denna kändisindustri som använder varje relation och personlighetsdrag till att konstruera offentliga fiktioner och inte har plats för de riktiga människor som ska finnas där någonstans bakom speglarna. Men även om stjärnskådespelarens psykiska sammanbrott är såväl hyfsat trovärdigt som stundtals underhållande formulerar filmen ganska få insikter om hur identiteter konstrueras i en ytlig och hänsynslös drömfabrik. Det blir lite för mycket grabbigt ploj och ohöljd förtjusning över att de lyckas lura så många.

Filmens styrka ligger istället i hur underhållande den bibehåller energin i gränsen mellan in-lajv och off-lajv. Precis som i Sasha Baron Cohens många upptåg som Borat och Bruno uppstår en intressant dynamik i diskrepansen mellan Joaquin Phoenix överenskommelse med publiken och hans relationer till människorna han möter under filmens gång. Vi kan aldrig vara säkra på vilka som är införstådda i sprattet, vilka som är realistiskt förbehållsamma och vilka som uppriktigt troende buar åt rapparens underliga uppträdanden. Att Joaquin Phoenix, angelägen om fortsatta arbetstillfällen i Hollywood, efter premiärkvällen skyndade sig att »avslöja» I’m still here som fejk eliminerar inte dess dokumentära kvaliteter.

Gränsen mellan det dokumentära och det fiktiva går inte mellan filmgenrer, den skär genom varje film. Tydligast blir kanske den fiktiv-dokumentära samtidigheten i äldre filmer. Ett frånsprunget dussindrama från 30-talet som helt saknar intressant intrig och trovärdigt skådespeleri kan återuppstå som en kvalitativ dokumentär. Kamerans mekaniska öga ser också världen bakom skådespelarna. Även om Ingrid Bergmans rollfigur är påhittad och hennes klapprande skor är rekvisita, så fångar filmen de gatlyktor och lövverk hon promenerar under på bar gärning. Varje film är ofrånkomligen en dokumentär om sin egen inspelning.   

Så även om Joaquin Phoenixs rollfigur i I’m still here är påhittad och kokainet han snortar är rekvisita, är hans skäggväxt, viktuppgång och kokainrus i någon mån verkliga. Och när en häcklad och aggressiv exskådis under en fiaskoartad hiphopkonsert i Las Vegas slungar sig ner från scenen och börjar slåss med en man i publiken är hans armrörelse antagligen fiktiv. Men jag inbillar mig att hans knytnäve känns ganska verklig.