Digitalisering utan tillgänglighet

Lars Ilshammar

Med digital teknik kan stora och svårtillgängliga arkiv öppnas för alla. Men svenska minnes-institutioner är rädda. Rädda för upphovsrätten och rädda för att släppa greppet om »sitt» material. Men rädsla är inget argument när allmänheten enkelt kan få tillgång till arkiv som faktiskt tillhör oss alla. Därför är det dags att göra motstånd mot informations-protektionismen. Det menar historikern Lars Ilshammar. 

 

Det finns en utbredd sjuka bland svenska minnesinstitutioner när det gäller förhållandet till det digitala. Den kan sammanfattas med ordet uppgivenhet.

Man väntar på någon annan. Man listar svårigheter. Man letar år efter år efter den perfekta tekniska lösningen. Eller startar små isolerade projekt utan sammanhang och utan någon övergripande idé om vilket material som är mest angeläget att bevara.

Så uppstår en arkipelag av slumpvis utspridda digitala öar i den analoga oceanen. De stora pengarna – resurser saknas trots allt inte – lägger man inte sällan på att helt i onödan utveckla egna programvaror eller på att köpa in dyr hårdvara.

Det digitaliseras trots detta en del. Men tillgängligheten till det digitaliserade materialet är inte alltid den bästa, to say the least. Om vi tar ett exempel inifrån självaste KB; Kulturarw3, det pionjärprojekt för att samla in webbmaterial som har drivits ända sedan 1996. Hittills har denna fantastiska forskningsresurs i praktiken varit omöjlig att använda. Man får nämligen bara titta på det insamlade materialet i KB:s lokaler, och det går inte att söka i flera dokument samtidigt. Något som är fullkomligt självklart på den riktiga webben blir omöjligt hos Kungl. Biblioteket.

I praktiken har forskare och studenter tvingats bygga upp egna arkiv, alternativt förlita sig på det för svenskt material långt ifrån heltäckande Internet Archive. Vilket inte i första hand är nationalbibliotekets fel. Inte heller ligger problemet på den tekniska sidan. Orsaken är främst absurda konsekvenser av integritets- och upphovsrättslagstiftning. Det bästa har tillåtits att bli det godas fiende.

Rädsla och osäkerhet ackompanjerar minnesinstitutionernas intåg i den digitala världen. Upphovsrätt är en snårig gren av juridiken och det krävs ofta specialkunskaper för att avgöra vad vi får respektive inte får göra, specialkunskaper som vi inte har och inte heller har resurser att skaffa oss i en ständigt krympande ekonomisk verklighet. Alltså avstår vi i många fall från att publicera vårt material på nätet, avstår från att lägga ut våra databaser, avstår från att berätta om vad vi har i våra samlingar. Någon, någonstans där ute i den farofyllda omvärlden skulle ju kunna komma och kräva oss på pengar.

Vi har låtit oss skrämmas av upphovsrättsorganisationernas ofta ganska militanta språkbruk till att göra så lite som möjligt för så få som möjligt. Även när det gäller uppenbart hemlöst material så tror vi att skadeståndskraven ska drabba oss.

Vi klämmer också på materialet av andra skäl, ibland inget bättre än att vi känner en diffus rädsla för vad som skulle kunna hända om vi släppte taget och lät text och bilder få flöda fritt. Nätets oändlighet och den oändliga kopierbarheten som är en av den digitala domänens mest kreativa egenskaper skrämmer och hotar vår gamla månghundraåriga självbild. Vi är vårt material, och vad blir vi om materialet ger sig iväg på egen hand utanför vår kontroll? Så istället för att låsa upp så låser vi in. Vilket leder till frågan: vem äger egentligen arkivmaterialet? För vems skull ska det bevaras och organiseras? När nya tekniska hjälpmedel – sökverktyg, databaser, arkivredovisningssystemen – utvecklas så görs det av vem, för vem? Ja, i alla fall knappast med användaren i fokus. 

Ibland, då budgeten är särskilt snål kommer vi i det snäva egenintressets namn på att vi kan skapa ny upphovsrätt till gammalt material även när de ursprungliga rättigheterna egentligen har gått ut för länge sedan. Så vi stoppar materialet i skannern eller tar fram digitalkameral, och Shazam! – ett nytt original med ny upphovsrätt som vi kan tjäna pengar på har trollats fram.

När våra besökare sedan vill ha en digital kopia på kartan från 1600-talet ramlar det ner en kreditkortsruta i deras webbläsare. Om en avskannad eller avfotograferad originalbild kan betraktas som ett nytt verk med verkshöjd, vad är då nästa steg? Att den vanliga gamla koperingsapparaten också kan framställa nya original åt oss? Här väntar oändliga kreativa möjligheter. 

Vi lever i informationsprotektionismens tid. En rad starka särintressen samverkar i produktifieringen av kunskap: myndigheter med sparbeting och näringslivskomplex samt upphovsrättsägare (genpatent, mjukvarupatent med mera) som vill utöka upphovsrättsskyddet till nya medier. Allt som går att förse med upphovsrätt, patent, och så vidare, kommer att förses med sådana rättigheter. Om ingen börjar bjuda ett mera organiserat motstånd.

Idag diskuteras behovet av en modern digitaliseringsstrategi. Kulturdepartementet arbetar med frågan, oklart i vilken takt och med vilken ambitionsnivå. Jag tycker att det tillfället verkar utmärkt för att lyfta diskussionen till att inte bara eller i första hand handla om att välja rätt metod för att bevara och tillgängliggöra enskilda materialkategorier, utan om att bygga en hållbar infrastruktur för att systematiskt kunna lyfta kulturarvet in i den digitala domänen.Det rör sig alltså såväl om att digitalisera analogt material som annars hotas av förgängelse som att finna pragmatiska former för att inkludera det i vår nutid helt dominerande »digitalt födda» materialet. 

Digitalisering i sig är, paradoxalt nog, inte ens den mest centrala frågan att formulera en sådan strategi eller minnespolitik kring. Åtminstone inte om vi med digitalisering menar den rent tekniska överföringen av kulturarvsmaterial från analog till digital form. Vad som däremot framstår som helt centralt är bra kataloger, metadata och sökverktyg. Utan sådana redskap blir det digitaliserade materialet oåtkomligt eller i bästa fall utryckt ur sitt sammanhang som några smakprov från en i övrigt osynlig och okänd anrättning. 

Att tillgängliggöra vårt kulturarv digitalt kräver högkvalitativa, uppdaterade och användaranpassade databaser, men det kräver alltså också reformer på upphovsrättens område. Det är till exempel uppenbart orimligt att arkiv och museer ska kunna hävda egen upphovsrätt till skannade eller avfotograferade kopior av kartoriginal från 1600-talet. Det är lika orimligt att Sveriges Radio och Sveriges Television förfogar över enorma programarkiv, betalda med licensmedel, som inte kan göras tillgängliga av upphovsrättsskäl. All denna musik, alla dessa bilder, all humor, alla lögner, alla kloka ord, alla dramatiska och vardagliga ögonblick; är det inte detta som är vår gemensamma historia? Varför ska vi då nöja oss med att ha tillgång till bara den allra senaste månadens program? I vems intresse ska åtta decenniers programproduktion i allmänhetens tjänst gömmas och hemlighållas?

I Danmark har en lösning förhandlats fram under regeringens förmedling, som öppnar Danmarks Radios arkiv för allmänheten. Det skulle gå i Sverige också, om viljan finns. 

En utgångspunkt för nödvändiga reformer bör vara att kulturarvsmaterial som en gång har finansierats med skattepengar ska fortsätta att vara fritt tillgängligt också i digital skepnad. Vidare är det nu hög tid att finna en lösning på det utbredda problemet med okända upphovsrättsägare och föräldralöst material, i praktiken en förutsättning för att minnesinstitutionerna på allvar ska våga öppna sina samlingar på nätet. Annars är risken överhängande att en omöjlighetsprincip tar överhanden. Flertalet arkiv, bibliotek och museer känner sig idag hotade av upphovsrättens allt tuffare bevakare och klämmer på sitt material, rädda för att något hemskt kan hända om de släpper kontrollen. Denna rädsla behöver stillas om vi menar allvar med paroller som att kulturarvet ska digitaliseras och tillgängliggöras i nya former. Men då krävs aktiva insatser på det politiska planet. Inget tyder på att institutionerna har kapacitet att klara uppgiften själva. 

Den nya upphovsrättsutredningen adresserar några av dessa problem i sitt delbetänkande. Man säger sig både vilja förbättra tillgängliggörandet av de enorma samlingarna hos bibliotek och arkiv genom »förenklade processer för rättighetsklarering» och införa avtalslicenser som skulle underlätta för radio och tv att återanvända sina programarkiv. Det innebär åtminstone några steg i rätt riktning.

»Vi vill få upp samlingarna på bildskärmen. Vi föreställer oss allting kommer att vara digitaliserat med tiden och måste kunna visas för den intresserade allmänheten», sade utredaren Jan Rosén vid en pressträff när betänkandet presenterades. Vad som blir av förslagen när de har manglats genom remissmaskineriet återstår att se. Man ska kanske inte hoppas för mycket. Utredningen har redan fått mothugg från mäktiga och röststarka upphovsrättsorganisationer.

Istället för att ägna år åt att diskutera juridiska spetsfundigheter kan man också börja i den praktiska änden; med att digitalisera och tillgängliggöra det äldsta och därmed redan fria materialet. Då får användarna åtminstone en halvfull skattkista att ösa ur till att börja med. Finns det ingenting på kistbotten är risken stor att de vänder sig till andra, sämre men tillgängligare, källor.

Detta var bara några beståndsdelar ur vad som skulle kunna sammanfogas till en mera heltäckande minnespolitik. Vad en sådan politik bör utgå ifrån är: Insikten om att insamlande, bevarandet och tillgängliggörande av vårt gemensamma minne är en del av samhällets demokratiska infrastruktur. Att detta berör både offentliga och enskilda minnesinstitutioner inom ABM-sektorn, privata aktörer och individer. Och att politiken måste vara sektorsövergripande: alltså omfattar kultur, utbildning, juridik och näringspolitik.

 Man kan också sammanfatta läget så här: I det digitala samhället utgår många lättsinnigt från att all världens information nu finns samlad på nätet. Samtidigt är vårt gemensamma minne hotat på ett annat och mera djupgående sätt än tidigare. Hotet består dels i minnesinstitutionernas bristande resurser, dels i den digitala långtidslagringens olösta problematik, men också i upphovsrättens radikala utvidgning och i nya typer av källmaterial som riskerar att aldrig skapas. För att möta denna komplexa hotbild bör samhället utveckla en genomtänkt minnespolitik.

Får jag förresten påminna om att 2010 har utsetts till tillgänglighetens år.