Manchester forts. Kommentar från Moa Tunström

Den här veckan gör min kollega Moa Tunström ett inlägg om upploppens politiska efterspel i Manchester. Tunström är kulturgeograf och arbetar vanligtvis på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, men är denna höst gästforskare i just Manchester. Och därför bad jag henne utveckla diskussionen från mitt tidigare inlägg om upplopp och gentrifiering. Hon disputerade 2009 med avhandlingen På spaning efter den goda staden: Om konstruktioner av ideal och problem i svenska stadsbyggnadsdiskussion. Det är en kritisk granskning av visionen om den traditionella staden, som är tät, har kvartersstruktur och gärna affärer i bottenvåningen av husen. När man tar utgångspunkt i innerstaden och talar om städer som ”mer eller mindre stadsmässiga” är risken att förorten hamnar i skymundan, menar Tunström. Avhandlingen finns att ladda ner  i PDF-form här.

Helena Holgersson

Efter gentrifiering följer... upplopp?

För två veckor sedan kom jag till Manchester för att under några månader vara gästforskare vid Manchester Architecture Research Centre (MARC) på University of Manchester. Eftersom jag i somras blev starkt berörd av rapporteringen kring de upplopp som skedde i brittiska städer hade jag funderat på hur jag eventuellt skulle se spår av detta. Hur skulle det kännas att vara här? Skulle upplopp kunna hända igen?

På två veckor hinner man naturligtvis inte få någon klar uppfattning, men de tydligaste spår jag sett är inte igenbommade affärer eller poliser på gatorna, utan kampanjen I <3 MCR (I love Manchester). Stadens marknadsföringsorgan använde uppenbarligen snabbt den stämning av sorg, solidaritet och upprördhet som rådde i staden dagarna efter upploppen till en kampanj inriktad på shopping och konsumtion för att ”ta tillbaka staden”. På WE <3 MCR-dagen fredagen den 26 augusti kunde till exempel många anställda, däribland de på universitetet, gå tidigare från jobbet för att delta i evenemang/shoppa/fika. Att kampanjen blivit en sådan facebook-succé bidrar till att den nästan får karaktären av en gräsrotskampanj, trots att den alltså är del av stadens strategiska marknadsföring. I tidningen The Manchester MULE refereras ett uttalande av chefen för stadens marknadsföring där hon säger att det inte handlar om vad staden ÄR utan vad den vill vara omtalad för. Det tycks alltså inte handla om hur den socioekonomiska situationen i staden som helhet ser ut, eller om hur det som hände i somras ska förstås, utan det handlar om att glömma det, shoppa och gå vidare. Och berätta om Manchester som en trevlig, levande stad där boende och företag lever och frodas.

Men, det är också möjligt att vända på resonemanget och se upploppen som konsekvenser av Manchesters tillväxtstrategi och just platsmarknadsföring. Man har redan sedan tidigare strategiskt förmedlat stadskärnan som ett varumärke – satsat på den genom strategisk planering, upprustning och gentrifiering – och därmed också gynnat de känslor av att inte känna sig synlig, hemma eller välkommen som kan ses som en anledning till att vissa sedan tycker sig ha rätt att slå sönder och plundra affärer. En upplevelse som kan ha lika mycket med symbolisk icke-tillhörighet som med reellt ekonomisk eller geografisk. Richard Goulding skriver i artikeln i 

Manchester MULE:

“The reality of Manchester is that the poverty from which many of the rioters were drawn is not that of the deprived, the socially excluded, or as some would have it the morally or mentally deficient. It is the necessary consequence of Manchester’s method of wealth creation and the brand image that furthers it. No matter how much we protest our love for our city, if the hidden tensions produced by the sale of this brand continue to be ignored then it is inevitable our attention will only be regained by the wail of sirens, the stench of fire and the sound of shattered glass.”

Ett begrepp som på olika sätt förföljt mig under den här hösten är postpolitik. Lever vi i en postpolitisk tid? Det menar bland andra den politiska filosofen Chantal Mouffe och den (Manchesterbaserade) geografen Erik Swyngedouw. Det postpolitiska tillståndet karakteriseras bland annat av att viktiga samhällsfrågors politiska dimension osynliggörs och frågor avpolitiseras. Ett exempel: miljöfrågornas rättvisedimensioner får ofta stå tillbaka för talet om hållbar utveckling, något som ”vi” alla kan enas om som något eftersträvansvärt. Det framstår då som att vi står inför val mellan rätt och fel snarare än inför politiska ställningstaganden. Vem kan vara motståndare till en hållbar utveckling?  Eller till en levande stadskärna? Mouffe menar att en stor risk under detta tillstånd är att det politiska tar sig i uttryck i form av antagonism – t ex upplopp – istället för att det öppet får ta plats i samhällsdebatten. I <3 MCR-kampanjen skulle kunna ses som ett exempel på en sådan här avpolitisering. ”Vi” tar tillbaka ”vår” stad. Det finns ett ”vi”, och det är inte ”dom” – dom plundrade och förstörde. I<3 MCR-kampanjen framstår vid första anblicken som opolitisk, men är i själva verket mycket politisk i hur den framställer ”vi-et” som talar och blir talade till, och hur den konstruerar detta vi som konsumenter i första hand. Det postpolitiska ska alltså inte förstås som att frågor inte är politiska, utan snarare tvärtom.

Jag har fått sagt till mig att Manchester är en geografiskt centraliserad stad, med till exempel bristande förbindelser ”på tvären”. Det kommer ta mig mer än två veckor att verkligen se hur det känns och tar sig i uttryck, men på kartan, och under min bussresa från där jag bor till universitetets campus kan man få en aning. Likt i min hemstad Stockholm leder stora vägar in mot centrum, där all kollektivtrafik (f ö en avreglerad sådan) också leder in alla som ska arbeta, studera, shoppa. Det är centrum som är staden. Det är där attraktionerna finns, i form av konsumtionsvaror, nöjen och väl utformade platser. Samtidigt tänker jag på hur uppdelningen centrum och periferi i många städer idag är föråldrad och ofta närapå upplöst. Den kan inte förklara allt längre, det finns inte en förort av en viss sort och en innerstad av en viss sort. Människorna rör sig mellan dessa poler dagligen, och de är både resursstarka och resurssvaga. I periferin finns de som inte har möjlighet att ta plats i staden, men också de som valt att vara där för att där finns billig mark eller billiga bostäder.  I centrum finns inte bara resursstarka boende utan också de som arbetar med att städa och serva där. Eller de som inte ens har ett eget hem att vistas i, eller pengar att konsumera för. Centrum är också deras, fastän de sällan syns eller hörs. Och periferin gör sig synlig i centrum, i form av protestaktioner, ockupationer och kanske också, upplopp och plundring.

Moa Tunström