Kontroll, makt, motstånd

Maria Lantz

Att bli dokumenterad är att bli underkastad maktens kontroll. Men att äga dokument är också ett privilegium. För i dagens globaliserade värld är den som saknar dokument osynlig, illegal och rättslös. Konstnären Maria Lantz berättar historien om hur invånarna i slumsamhället Dharavi i Mumbai tillsammans med svenska konstnärer dokumenterade sin tillvaro och därigenom vann politisk legitimitet.

Dokument har utvecklats genom årtusenden. Bokföring av skördarnas avkastning vid Eufrat och Tigris brukar ges som exempel och skriftspråkets utveckling härstammar kanske från de sumeriska räknenissarnas tidiga dokumenterande i dessa trakter. Sätten att hjälpa tanken och minnet på traven har skiftat genom historien och upphör inte att utvecklas. Människor har framställt bilder på huden, på en vägg eller på en väv och man har ritat kartor över stjärnhimlar, världsordningar, och över sin egen resväg. Syftet har varit detsamma då som nu: Att finna sin plats i världen och att märka den för att minnas. När fotografiet uppfanns 1839 började ännu en era i dokumenterandets historia. Fotografiet var ett resultat av fantasi och vetenskap, men också svaret på kollektiva behov, vilket historien om Bertonnilaget – identifieringssystemet inom den moderna kriminologin – berättar.

 

Det börjar i mars 1879. Att den 26-årige Alphonse Bertillon denna dag för första gången sätter sin fot på polisprefekturen i Paris beror helt och hållet på att hans far tröttnat på sonens utsvävande liv och ordnat ett arbete åt honom som kontorist hos polisen. Möjligen, tänkte sig den ansedde fadern, statistikern Louis-Alphonse Bertillon, kunde åsynen av individer från samhällets botten få familjens svarta får att komma till insikt om sitt i grunden privilegierade liv. Och då skärpa till sig.

 

Unge Alphonse hade misslyckats med sina studier i England och bodde åter i hemstaden Paris där tillströmningen av folk på flykt från landsbygdens jordbrukskris präglade miljön. Mantalsskrivningen och den sociala kontrollen av parisarna var kaotisk på grund av att alla register hade bränts under Pariskommunen 1871. De dokument som så väl behövdes för att legitimera och bevisa vem som var vem i den växande metropolen hade förstörts. Att demonstranterna hade gett sig på just registren var ingen slump. Om juridikens lagar är de murar som bygger samhällets strukturer, så vilar den exekutiva makten ytterst på de dokument som legitimerar såväl beslut som den enskildes identitet. Arkiv och register sågs av demonstranterna som arsenaler för maktens vapen och ammunition – utan arkiv ingen stat. 

 

Nu kunde således vem som helst äldre än 22 år anta vilken identitet som helst. Större delen av alla födelseattester utfärdade före 1859 hade gått förlorade i branden. Men det var inte enbart de uppbrunna arkiven som gjorde Paris till en kaotisk stad. Kriget mot Preussen och hungersnöd hade satt flyktingar i rörelse och staden växte. Anonymiteten i Paris var således inte bara en känsla, för övrigt en känsla intimt förknippad med den moderna staden, utan också en besvärande realitet för alla myndigheter. Inte minst för polisen. Ständigt tycktes man ligga steget efter brottslingarna. I tidens anda blev till råga på eländet också allt fler klassade som brottsliga: lösdrivare, anarkister, prostituerade, revolutionärer. I princip alla inom trasproletariatet var potentiellt kriminella, ett socialt hot. Men hur skulle man veta vilka som verkligen tillhörde tjuvarnas och bedragarnas skara? Hur skulle man känna igen den som hade haft fingrarna i någon annans ficka, varit inblandad i subversiv verksamhet, var eftersökt anarkist eller rentav hade haft blod på händerna?

 

Debatten om kriminalitetens väsen, dess orsaker och utövare, var under 1800-talet en internationellt präglad diskussion. Var den missanpassade en patient eller en ond fiende, av omständigheter präglad eller genetiskt predestinerad? Miljö eller arv? Det argumenterades utifrån alla de discipliner som kunde appliceras på den kriminelle. Han blev en arena för de nya vetenskaperna – läkarvetenskapen, de tidiga sociologerna, etnologerna, matematiker, statistiker och biologer. Då som nu var det återfallsförbrytarna som stod i fokus för intresset. Den notoriska brottslingen – vem var han?

 

Hos Parispolisen hade man inte tid att fundera över varför tjuven blivit återfallsförbrytare. Man hade fullt upp med att bevisa att han var det. Gång på gång visste man att man haft tjuven inne på förhör förut, men varje gång anförde skurken ett nytt namn och hans eller hennes riktiga identitet var omöjlig att bevisa. Alphonse Bertillons nya arbete hos Parispolisen var därför lika långtråkigt som frustrerande. Bertillon fyllde i kolumner med signalement, alla godtyckliga och vaga, omöjliga att i slutändan anföra i rätten. Efter åtta månader stod han inte ut. Men Bertillon hade fått en idé, och istället för att lämna polisen skrev han en rapport till sin chef, prefekten Louis Andrieaux. Bertillons idé var att skapa ett kriminologiskt dokument genom en matematisk sannolikhetskalkyl. Metoden gick ut på att mäta varje individ på elva olika ställen på kroppen; total längd, längd mellan armarna, huvudets och handens och örats längd och så vidare. Med elva mått skulle sannolikheten att två personer fick samma resultat vara en på fyra miljoner. 

 

Prefekten fann resonemanget obegripligt. Kanske på grund av att det kom från en ung medarbetare, förvisso son och bror till kända statistiker, men kanske också just därför. Vad hade sådana övningar på häktet att göra? Här sysslade man inte med statistik utan med verkligheten. Bertillon fick en uppsträckning och metoden prövades inte ens. Men ett par år senare efterträddes den pensionerade Andrieaux av en Monsieur Camecasse. Denne visade intresse för Bertillons idéer, som nu förfinats än mer. Med tillägg av två fotografiska bilder, en frontalbild och en från sidan, alltid tagna med samma objektiv på samma avstånd, med samma ljusförhållanden och med ett mätsystem som bakgrund kunde man visuellt och i efterhand avläsa och mäta de individuella särdragen i detalj. Liknande bilder hade prövats i USA (av Allan Pinkerton), men utan någon standardisering. De kunde därför enbart användas i samband med efterlysningar, inte som identifikation av en okänd. Även i Frankrike fanns bilder av kriminella. Men så länge bilderna inte var tagna under samma förhållanden samt kategoriserade var de i stort sett värdelösa.

 

Ett vederhäftigt dokument måste alltså skapas utifrån vissa standardiseringar. 1882, under Camecasses ledning, fick den nu 28-årige Bertillon en egen avdelning till sitt förfogande. Under tre månader fotograferade man systematiskt alla personer som arresterades. Den förste recidivisten upptäcktes i februari 1883. En Monsieur Dupont tycktes bekant, och efter att ha konsulterat arkivet som nu bestod av 81 nogsamt organiserade lådor fann man bilden av en Monsieur Martin som tre månader tidigare gripits för stöld av två tomflaskor. Då Dupont, som först nekade till anklagelserna om tidigare gripande, konfronterades med sin bild erkände han omedelbart. Och han tillade utan omsvep att hans egentliga namn var ett tredje »om man nu inte redan hade listat ut det». 

 

Porträttet av den häktade förbrytaren är ett underligt fotografiskt objekt. Ett dokument som skapas av företrädare för samhällets våldsmonopol och som är just en akt av våld. Till skillnad från de borgerliga porträtt som på sena 1800-talet var så populära och togs i studiomiljö där fotografen tillsammans med sin modell skapade en bild, är ett mug shot fotograferat under tvång. Ordet mug shot kommer för övrigt från engelsk slang för grimas. Genom att grimasera (to mug) skulle man försöka förvränga sitt anlete. Det fotografiska porträttet som hitintills hyllat det som kameran avbildat – porträttet som en borgerlig ceremoniell idé om ett upphöjt jag – fick nu en omkastad effekt. Porträttet av förbrytaren har också en ceremoniell funktion, men istället som stigmatisering. Det sätt på vilket den tilltvingande fotograferingsakten sker är i sig repressivt, ett straff. Fotografiet kunde – tydligen – både vara hedrande och förnedrande.

 

Vidare är förbrytarfotografiet ett bevis som bygger på igenkänning istället för argumentation. Fotografiet är ett »tyst vittne», ett vittne som inte kan förhöras och inte heller motbevisas. Detta gör att fotografiet kom att bli en helt ny kategori bevis. Indexikaliteten, ett tecken som orsakats av sin referents verkan likt fotspåret i sanden som »pekar på» den fot som gjort avtrycket, lyfts rakt in i rättssalen. Visserligen hade man sedan fotografins födelse använt foton i rättssammanhang. Fotografier av brottsplatser var tidigt i bruk vid rättegångar, men inte som bevis för identifikation utan som »minnesbilder». Den förskjutningen – att bilden blir ett ovedersägligt bevis och på så vis ett dokument som associeras med juridisk sanning är det nya.

 

Bertillons metod med mätningar av kroppen och fotografier av ansiktet kom att få det vedertagna namnet Bertillonage. Till skillnad från kriminologin som vid denna tid intresserade sig för det generella hos brottslingar byggde Bertillonaget på att den individuella brottslingen kunde beskrivas. Foucault beskriver i Övervakning och straff hur misstänkta, presumtiva återfallsförbrytare just före Bertillonagets införande brännmärktes vid utskrivningen från fängelset med ett R för Recidivist. Om samma person åter infångades utmättes direkt det dubbla straffet för brottet. Här, menar Foucault, individualiseras straffet. Istället för att relateras till brottet ställs bestraffningen i relation till brottslingens tidigare handlande. Denna historiska återblick i brottslingens liv förstärks ytterligare i och med polisregistrens allt mer sofistikerade akter som så småningom kompletterades med information om tatueringar, ärr och andra kroppsliga skador samt med plats för fingeravtryck. (Att varje fingeravtryck var unikt var något som missionsläkaren Henry Faulds upptäckte först i slutet på 1870-talet, då han i Japan hittade en gammal lerkruka med avtryck från fingrar.) 

Hur kunde man då överhuvudtaget navigera i detta material, sorterat i lådor? Sökkriterierna var i första sökningen tre för respektive kön: över medellängd, kring medellängd och under medellängd. Därefter följde en rad underavdelningar. Under tio års tid, mellan 1883 och 1893, hade man kommit upp i den maximala volymen. Bland de 100 000 bilderna av manliga fångar och 20 000 kvinnliga, hade Bertillon »ofelbart kunnat binda 4564 av dessa till tidigare brott».

 

Ryktet om Bertillonagets förträfflighet spreds kring förra sekelskiftet från stad till stad i Europa och USA. I Paris upprättade Bertillon vid 1800-talets slut en egen »akademi» där bertillonage-metoden lärdes ut till polischefer och rättsläkare över hela Europa. Också från Sverige. Och även om sökvägarna idag är annorlunda, informationen mer diversifierad och bilderna i färg, så är det i princip Bertillons metod som ännu i vårt århundrade fyller polisens arkiv – om än i digital form och i databaser. 

 

Historien om Bertillon och hans systematisering är ett av många exempel på dokumentets betydelse för samhället och maktapparaten. Vidare kan man konstatera att dokumentet tycks allt viktigare ju mer urbaniserade och globaliserade vi blir. I staden – och världen – är vi anonyma inför varandra, och för att kunna styrka vår identitet som medborgare, hemmahörande på en viss adress, är vi därför beroende av identitetshandlingar. Idag är våra pass fyllda med information. Fotografi, fingeravtryck, längdmått och andra uppgifter fyller de nya passen som idag innehåller datachips med i princip samma information som Bertillonaget. 

 

Att bli kontrollerad, fotograferad och att få sina rörelsemönster och kontakter dokumenterade brukar man tala om i förhållande till diktaturer och terroristhot. Men vi befinner oss i ett globalt nätverk av oupphörlig kartläggning där vi ständigt lämnar spår efter oss i form av bankomatuttag, mobiltelefonsamtal, internetanvändning och kontokortsköp. Övervakningskameror registrerar offentliga platser och det står klart att hela samhällsordningen bygger på att vi identifierar och tillåter att våra handlingar dokumenteras. Och vi gör det gärna. För vad är Facebook och andra sociala medier om inte apparater för just sådan kartläggning? För att åter anknyta till Foucault: Vi njuter av att övervaka oss själva. Världen har blivit likt ett gigantiskt Panopticon där vi ständigt måste vara beredda på att bli sedda – och vi gillar det.

 

Att vägra det dokumenterande spelet är i princip omöjligt. Även om man inte deltar i Flickr- eller Facebook-kulturer är varje medborgare hänvisad till att lämna ut information om sig själv. Utan en dokumenterad identitet kan vi inte hävda våra rättigheter gentemot staten. Vi kan inte teckna kontrakt, har ingen rätt till utbildning eller vård, kan inte köpa ett hus, inte anmäla brott eller ta ett banklån. Först med en fastslagen och accepterad identitet blir vi medborgare. Med Deleuze och Guattaris begrepp befinner vi oss i och med dokumenten i statsapparatens räfflade rum. Och genom det dagliga livet producerar vi och återupprättar denna struktur genom nya dokument såsom betyg, avtal, kvitton, biljetter, bankkonton – dokument som i sin tur återbekräftar våra rörelser och handlingar även utan sociala medier. Dokumenten formaliserar livet. 

 

Men visst finns det de som lever bortom det formella. Svartjobbare, kriminella, illegala flyktingar, statslösa minoriteter och subversiva verksamheter måste snirkla sig runt i det räfflade systemets kontroller genom falska dokument och tillfälliga adresser. I urbaniseringens tid är det också de informella bosättningarna som i världens städer växer allra snabbast. Favelas, shanty-towns, slumområden eller geccekoundos – den informella staden är den formella stadens mörka spegelbild. I den formella staden planlägger staten ett område, bygger infrastruktur och delar upp marken, skriver kontrakt, ger tillstånd för en enskild att bygga ett hus – allt reglerat i dokument. Men i den informella staden sker allt bakvänt. Man bygger ett hus, söker tillstånd hos »markägaren» (den som mutat in området), skriver kontrakt (oftast med en beskyddare eller mellanhand), ordnar infrastruktur. Världens slumområden är många gånger imponerande välorganiserade – ett slags »nomadiska» städer bortom statens dokument och kontroll. 

 

När jag och tio andra konstnärer startade projektet »Dharavi: Documenting Informalities» tillsammans med de boende i slumstadsdelen Dharavi i Bombay, ökänd som Asiens största slum med sina 800 000 invånare (inspelningsplatsen för Slum Dog Millionaire), var idén att skapa en krönika över denna »stad i staden». 

 

Ett dokument över det informella är ett slags kontradiktion, kanske också en provokation, men framför allt en aktivistisk idé. Deleuze skulle möjligen ha kallat det för en krigsmaskin som vill nå in i tvångets räfflade rum. I samtal med en gräsrotsorganisation på plats var det hur som helst hoppet om en bättre tillvaro, erkännande och legitimering av området som var målet. 

Skulle en sådan krönika kunna bidra till detta och på så vis förändra livet för de boende till det bättre? Skulle dokumentationen kunna formalisera det informella?

 

Som invånare utan papper på sin rätt att bo där man gör kan man när som helst bli avhyst från såväl bostad som arbete utan ersättning. Detta var också vad som höll på att ske med hela Dharavi-området, en plats som under hundra år skapats med utfyllnad av sopor från Bombay i vad som tidigare var ett träsk. Nu har marken blivit värdefull och tanken på att förlägga ett finanscenter här var väl genomarbetad och förankrad av makthavarna i Maharastraprovinsen. 

 

När vi började arbetet med boken inventerade vi alla möjliga former av dokument som vi kunde anspela på: Kartor, historiska källor (urkunder, ofta från engelsmännens uppmätningar), gamla fotografier och nya, till dessa la vi e-postbrev, intervjuer, uppmätningar av byggnader, statistik, personliga observationer – och så vidare. Man kan säga att vi tog oss an den koloniala rollen och spelade på denna – man lyssnar fortfarande mer på en västerländsk akademiker än på en indisk sluminvånare eller en fattig aktivist. Vi tillbringade tre veckor på plats och arbetade med olika delar av Dharavi där vi fungerade som »praktikanter» hos familjer, i föreningar och på arbetsplatser. Vi åkte hem med allt material och började sammanställa. Arbetet tog mer än ett år. 2008 blev boken klar och levererades till NGO:n SPARC i Bombay och till Slum Dwellers Federation i Dharavi. Då hade situationen utvecklats till ett oroande läge: Hela Dharavi hade utannonserats internationellt och budgivningen pågick. Med hjälp av SPARC skickades den 300 sidor tjocka och vackert, coffee table-aktigt formgivna boken ut till alla inblandade i affären. Hundratals böcker damp ner på skrivborden hos politiker, på arkitektkontor, hos journalister och tjänstemän. Så plötsligt, 2009, kom ett nytt beslut undertecknat Mr Guantam Chatterchee, chef för departementet Housing and Planning i Bombay: utförsäljningen var stoppad. 

 

Vid vårt besök i november 2009 berättade Guantam Chatterchee att han länge velat stoppa processen med utförsäljningen av Dharavi, men inte vågat. Frågan var politiskt känslig och svår. Så kom boken. Den »fick honom att minnas vad han glömt att han visste – och den gav honom argument för att fatta sitt beslut» som han själv uttryckte det. Strategin som initierats av sluminvånarna själva hade lyckats. Vår encyklopedi över Dharavi, ett konstnärligt verk i allians med de informella, papperslösa invånarna räddade 800 000 människors hem från rivning. De boende i Dharavi – om några – visste vilken otrolig kraft dokumentet besitter och hittade ett sätt att spela med det.

 

Det var inte första gången de boende i Dharavi prövade dokumenterandets princip. Sedan ett antal år tillbaka har de ritat kartor över sitt område, numrerat sina hus och utfört egna, interna folkräkningar. Med detta som underlag har man bildat föreningar för allt möjligt: sparande av pengar i gemensamma kassor, fördelande av resurser gällande reparationer och byggande av toaletter, utbildande av egna poliser som kunnat ingripa vid mindre brott, för att nämna några exempel. Ett annat sätt att stärka sina identiteter och sin rätt till platsen var projektet med att skicka vykort till de adresser man skapat åt sig. Familjerna på Puna Walla och andra på »namngivna» gränder med nummer målade på väggarna, skickade vykort till grannar och vänner i trakten. Genom sinnrika system som involverade övertalande av posttjänstemän, brevbärare och mellanhänder kom till slut ett och annat vykort fram till Puna Walla och adresser runt om i Dharavi. Med poststämpeln på frimärket och vykortet i handen kunde man »bevisa» sin adress. 

 

Idag pågår nya projekt i andra delar av Bombay med uppmätningar med hjälp av gps-redskap som de fattiga kan låna av varandra. Man kan direkt rita in sin egen bostad på Google Earth och på så vis kartlägga slumområden på egen hand och registrera detta hos en oberoende organisation. Innan myndigheterna gör sin kartläggning av illegala hus för att skicka dit grävmaskinerna finns personerna registrerade – av sig själva. 

 

Vart leder då allt detta dokumenterande vidare till? Att ha namngivit och beskrivit sin plats i staden är en möjlig väg att börja förhandla om sin rätt som medborgare. Detta gäller framförallt i ett demokratiskt land som Indien, men boende i världens städer har även börjat organisera sig globalt och utbyter erfarenheter och metoder. Slum Dwellers International heter en av dessa internationella organisationer som knyter fattiga i länder som Malawi, Filippinerna, Brasilien, Moçambique, Sydafrika, Zimbabwe och Kenya till varandra. Det är inte revolution man söker, utan förhandling. Genom att uppfinna win-win-situationer erbjuder man något i utbyte mot att få stanna på en plats. »Vi lovar att sluta bränna våra sopor om vi får sophämtning. Men kör ni bort oss tappar medelklassen sin billiga arbetskraft,» för att ta ett enkelt exempel. Denna typ av tilltal fungerar – oberoende av politiskt system. 

 

I Dharavi är frågan om vad som nu kommer att hända i nästa steg. Visst är glädjen stor över att området räddats undan rivning och konfiskerande. Men hur ska områdets legalisering gå till i praktiken? Precis som i alla storstäder är marken värdefull också för dem som vid en eventuell fördelning av marken blir vinnare. Är det den som kan hävda att den varit längst på platsen som ska få äganderätt till plätten som huset är byggt på? Den personen kan i så fall kapitalisera på sin vinstlott över en natt. Eller ska marken ägas gemensamt av dem som råkar vara på plats just nu? Men många hyr i andra och tredje hand och den som byggt huset kan ha flyttat vidare. Skall ursprungsinvesteraren bli lottlös? Kanske är det istället staden som ska äga marken. De boende kan då ha nyttjanderätten under en tid. Men hur ska man skriva sådana avtal? Vem ansvarar för vatten, avlopp, infrastruktur? 

 

Historien om det informella Dharavi visar på frågeställningar som i grunden handlar om alla städer. Vems är staden och för vem ska den vara? Vem har ansvar och vem ska betala för det gemensamma? Just nu ser vi i Dharavi en skapelse som finns, men som inte är reglerad. En opolerad skatt, precis som Gamla Stan i Stockholm en gång. Eller den likartade stadsdelen Vilan i Kristianstad, som revs istället för att rustas upp. När det informella ska formaliseras blottas frågor om maktens och juridikens intressen, någras girighet, känslan för rättvisa hos enskilda individer och platsens unika kultur som inte kan mätas eller riktigt dokumenteras ens av kameror eller i form av intervjuer.

 

Vad både Bertillon och projektet i Dharavi lär oss är att den enskilda individens anonymitet i en urban miljö är beroende av en dokumenterad identitet. Själva dokumentet är ett objekt som blandar naturvetenskaplig precision – mätningar eller tidsangivelser – med berättande i form av bilder eller andra indexikala tecken, så som namnunderskrifter. Att något eller någon finns till, fanns vid en viss tidpunkt är vad dokumentet påstår. På så vis är dokument sina olika former alltid redskap för makt. Dokumentet ger legitimitet och är nyckeln till de medborgerliga rättigheterna, och till skyldigheterna. Först med dokumentet i sin hand kan man börja förhandla. 

Hur man lyckas är en helt annan fråga.

 

 

Källor

 

Bertillon, Alphonse: Självporträtt (foto). Tack till prof. Fredric Bedoire för förmedling.

Deleuze, Gilles & Guattari, Felix: »Ett samtal om Tusen platåer» och »1227 – Traktat om nomadologin: krigsmaskinen», i Nomadologin, Skriftserien Kairos 4, Kungl. Konsthögskolan & Raster Förlag, Stockholm, 1998. 

Fioretos, Aris: »Fantombilden», i Ord&Bild, nr 1 1996.

Foucault, Michel: Övervakning och straff: fängelsets födelse, Arkiv, Lund, 1987.

Frizot, Michael (red): The New History of Photography, Könemann, Köln, 1998.

Lantz, Maria: »Bertillon», i Motiv nr 10 2008.

Lantz, Maria & Habib Engqvist, Jonatan (red): Dharavi: Documenting Informalities, Kungl. Konsthögskolan, 2006.

Sekula, Allan: »Kroppen och arkivet», i Index, nr 1-2 1995. 

Slum- and Schack Dwellers International 

 www.sdinet.org