Captain Howdy

Erik Bünger

Senor, senor, let’s disconnect these cables,

overturn these tables.

This place don’t make sense to me no more.

Can you tell me what we’re waiting for you, senor?

Bob Dylan, Senor (Tales of Yankee Power)

I början av förra året begav sig en grupp amerikanska forskare till Paris. I ett arkiv på vetenskapsakademien lyckades de gräva fram en samling svarta pappersrullar – alla täckta av ett jämnt mönster av vita linjer – som lämnats där etthundrafyrtioåtta år tidigare av den franske uppfinnaren Edouard Léon Scott de Martinville. Under många års tid hade Martinville arbetat på sitt stora livsprojekt; en apparat som skulle ge honom förmågan att för första gången grafiskt visualisera ljud. Fonoautografen, som han kallade den, bestod av en tunna kopplad till ett stift riktat mot en papperscylinder som hade svärtats av röken från en oljelampa.  Man snurrade cylindern med en handvev samtidigt som man gav ifrån sig ett ljud in i tunnan och vibrationerna förvandlades av stiftet till vita krumelurer på papperet. Martinville tog aldrig det tankemässiga språng som Thomas Edison skulle ta sjutton år senare när han kom på den till synes enkla idén att vända på processen och ge ljudet liv igen. Men de amerikanska forskarna, som efter ett och ett halvt sekel återfunnit Martinvilles bortglömda papperscylindrar, lät skanna in en bild av en av dessa rullar, tog med sig denna bild tillbaka till sin studio i Berkeley i Kalifornien och fick en virtuell skivspelarnål att spela upp de vita krumelurerna. Ut kom rösten av en liten flicka.

Au clair de la lune

Pierrot répondit

Genom lager av knaster hörs hennes späda röst sjunga en rad ur den franska vaggvisan Au clair de la lune. Denna röst är sjutton år äldre än Edisons första inspelning av den mänskliga rösten och det är svårt att inte höra den klagande, olycksbådande intonationen i hennes sång. När forskarna lyckades pressa ut hennes röst ur en bit papper blir det till ett slags övergrepp. Det vi hör är en röst som det aldrig var meningen att någon skulle lyssna till igen.

Det finns en märklig korrespondens mellan inspelningsteknologins utveckling och andeutdrivningens historia. I båda fallen ligger fokus på rösten – och inte vilken röst som helst utan ofta rör det sig om rösten hos en ung, oskuldsfull flicka. I femton- och sextonhundratalets Europa drev man ut demonens röst ur en liten flickas skakande kropp. Den röst som väste och spottade ur hennes strupe gavs olika namn beroende på vilken religiös fraktion man tillhörde; andeutdrivarna tilltalade den som Satan medan deras belackare fördömde deras hokuspokus och hävdade att det var andebesvärjarens egen röst som tvingat sig in i flickan. Lodowick Muggleton, grundaren av Muggletonianismen, gick så långt att han förklarade djävulen som helt imaginär och slog fast att det var själva inbillningen om djävulen som utgjorde djävulen. Enligt Muggletonianismen skapade Guds röst inte världen ur intet utan från någon slags urmateria. Djävulen däremot, är den som introducerar den falska idén om skapelse ex nihilo i världen och som därmed skapar sig själv på kuppen. Muggleton verkar inte ha märkt hur han lyckades bita sig själv i svansen; i sina försök att driva ut djävulen ur världen återintroducerar han den och tilldelar den en imaginär kropp av icke-varande. Pierre Klossowski skriver: »Demonens ande måste låna en annan kropp än sin egen, eftersom den förnekar allt varande; då den själv är ren negation, behöver den en annan existens för att kunna utföra sin negation. Den kan göra detta endast i förhållande till varelser som, utan att besitta verkligt varande, erhållit varande.  Anden försöker slå sig i lag med sådana varelser för att uppleva sin egen motsägelse, sin egen existens i icke-existens [...] Demonen är i allt väsentligt en simulator.»1

Filmen Exorcisten från 1973 utspelar sig i det sena nittonhundratalets Amerika och handlar om en liten flicka, Regan, som blivit besatt. Läkare, psykologer och hypnotisörer kämpar alla för att med vetenskapens hjälp locka fram demonens röst ur Regan och få den att namnge sig själv. Efter en lång rad misslyckade försök råder de till slut flickans mamma att ta till det enda knep som fortfarande står till buds; att rådfråga en präst. Modern vänder sig till Father Karras som följer med henne hem för att undersöka dottern. När han rör sig uppför trappan till flickans rum sker någonting märkligt; man hör Regans skrik men hennes röst verkar inte komma från sovrummet där hon ligger fastspänd, utan genomströmmar hela byggnaden. Rösten har förlorat sitt fasta ankare i rummet, svällt upp och blivit stor som ett hus. När Father Karras öppnar dörren till flickans rum följer en dialog mellan honom och flickan:

Father karras: I’m a friend of your mother. I’d like to help you.

Regan: You might loosen the straps uh?

Father karras: I’m afraid you might hurt yourself Regan.

Regan: I’m not Regan.

Father Karras tar med sig en bandspelare för att kunna spela in flickans röst och använda denna inspelning som bevis, för att kunna få tillåtelse från Vatikanen att utföra en exorcism. Vi ser tydligt hur han trycker på »record» på bandspelaren, men jag tror att den efterföljande scenen blir mer förståelig ifall man tänker sig att han istället trycker på »play». Så att det som följer inte är en inspelning utan en uppspelning. Han kastar vigvatten på flickan och hon vrider sig och kvider av smärta. En mängd märkliga röster väller ut ur hennes mun och plötsligt låter det som när man spelar fram och tillbaka på en bandspelare eller vrider mellan olika stationer på en radio. Rösten spänner sig, växer och går plötsligt av! Det låter som om bandet gick av på en rullbandspelare. Senare avslöjas det att det vigvatten som prästen kastat på flickan bara är vanligt kranvatten, vilket betyder att demonen bara simulerat smärtan. Jag tror man kan se Exorcisten som en enda lång metafilm om simulation. Om simulationen hos inspelningsteknologi (flickans mor är skådespelare och spelar huvudrollen i en film inuti filmen) – och mer specifikt om simulationen hos den inspelade rösten.

Men vems röst är det egentligen vi hör? Ja, flickan säger själv att det är Captain Howdy som talar inifrån henne. Ett iskallt, kritvitt ansikte med gulnade tänder och röda ögon som bara dyker upp i vissa versioner av filmen och då bara i en eller två bildrutor som blixtrar förbi. Meningen är att man bara ska uppleva honom subliminalt. Warner Brothers stoppade också in Captain Howdys ansikte i andra filmer som de producerade vid samma tid, så när man såg Exorcisten och detta ansikte fladdrade förbi, skulle det trigga ett undermedvetet minne av någonting man redan hade sett. Tjugofem år senare dyker samma ansikte upp i ännu en film. I David Lynchs Lost higway befinner sig huvudpersonen på en fest när en leende man med kritvitt ansikte och svart hår i mittbena kommer gående mot honom. Plötsligt krymper ljudet; musik och sorl försvinner, deras två röster får båda det svischande spökljudet man kan höra i hårt komprimerade mp3-filer:

Captain howdy: We’ve met before, haven’t we?

Fred: I don’t think so. Where was it you think we’ve met?

Captain howdy: At your house. Don’t you remember?

Fred: No, no I don’t. Are you sure?

Captain howdy: Of course.  As a matter of fact, I’m there right now.

Fred: What do you mean? You’re where right now?

Captain howdy: At your house.

Fred: That’s fucking crazy man.

Captain howdy: Call me. Dial your number. Go ahead.

Captain Howdy ger Fred sin mobiltelefon. Fred ringer upp sitt eget hemnummer.

Captain howdys röst i telefonen: I told you I was here.

Fred: How did you do that?

Captain howdy: Ask me.

Fred: How did you get inside my house?

Captain howdys röst i telefonen: You invited me. It is not my custom to go where I’m not wanted.

Fred: Who are you?

Och vem är denne Captain Howdy? Han säger själv att han är den som aldrig går dit han inte först blivit inbjuden. Tänk dig honom som den du lämnar efter dig inuti telefonen när du lagt på luren. Du säger i din telefonsvarare: »Jag är inte här just nu», och ifall du inte är där, vem är det då som svarar? Kanske har du upplevt det märkliga i att ringa upp en avliden person och sätta igång deras telefonsvarare. Hur sorgligt och hur avskyvärt det känns att någonting av personen fortfarande lever kvar inuti luren.

Vi möter Captain Howdy en tredje gång i Stanley Kubricks film 2001 – Ett rymdäventyr. Denna gång i skepnad av den artificiella intelligensen HAL 9000 som liksom Regans röst är en abnormt uppförstorad röst som verkar komma från överallt och ingenstans på samma gång. HAL hemsöker hela rymdskeppet Discovery One med sin stämma men det enda synliga tecknet på hans närvaro är ett lysande, rött kameraöga stirrande från varenda vägg i skeppet. Likt den onde magikern Saurons öga är detta ett locklöst, allseende öga som aldrig sover. Det verkar rymma ett oändligt, omättligt inre – fyllt av all mänsklig kunskap men fortfarande ständigt hungrande efter mer. I en tv-intervju som görs från jorden via videolänk tillfrågas en av astronauterna på skeppet om han tror att HAL besitter äkta, mänskliga känslor. Astronauten svarar: »Ja han agerar ju som om han hade äkta känslor. Han är så klart programmerad på det sättet för att det ska bli lättare för oss att tala med honom. Men huruvida han har eller inte har verkliga känslor tror jag inte att någon av oss någonsin kommer kunna svara på.» Ett svar som verkar eka av Arthus C Clarkes berömda tredje lag: »All tillräckligt avancerad teknologi är omöjlig att särskilja från magi.» Men det är något med HAL:s röst som inte stämmer. Den framkallar samma olustkänslor som vi får när vi lyssnar till inspelningar av vår egen röst. Den har samma högfrekventa spändhet och utstrålar samma kombination av livsgnista och livlöshet. »Livet som fortsätter bebo och emanera från rösten är ett fientligt liv; som verkar försöka strypa den egna, älskade rösten genom sin defekta imitation av den.», skriver Steven Connor om sin egen inspelade röst.2 Efter att HAL i rädsla för att bli avstängd har lyckats göra sig av med nästintill hela den mänskliga besättningen på Discovery One, beger sig den siste överlevande astronauten in i HAL:s minnescentra och plockar ut modul efter modul ur hans system. HAL genomgår en successiv regression samtidigt som han bönar och ber om att inte bli utraderad. »Jag är rädd, Dave, mitt medvetande försvinner.» Det är svårt att inte gripas av en slags äckelblandad sympati för HAL som framstår som både robotlik och oerhört känslig på samma gång. När han stämmer upp i sin svanesång Daisy Bell och successivt sjunker ner i registren innan han dör (som en analogt inspelad röst från en svunnen tid av skiv- och bandspelare snarare än en digital röst) uppstår märkligt nog stor tragik. Det låter som en sång om saknad; inte saknaden efter en älskad utan saknaden efter att inte kunna sakna; att bara kunna simulera längtan.

Daisy, Daisy,

give me your answer do

I’m half crazy

all for the love of you

HAL:s sång utgör ett eko av tonerna från ibm 704 som 1962 blev den första datorn som brast ut i sång. Sången den sjöng var också den gången just Daisy Bell. Bell som i Graham Bell, uppfinnaren av telefonen. Bells far hade tidigt, som en del i sönernas utbildning, satt dem i arbete med att försöka konstruera en pneumatisk apparat som skulle kunna ge ifrån sig tal. Efter mycken möda lyckades de båda bröderna få sin apparat att pressa fram ordet »pappa».

Bröderna Bells apparat var utformad efter en modell av en tidigare apparat, Euphonia, byggd av en viss Professor Faber från Wien. Euphonia bestod av ett talande huvud vars talorgan utgjordes av olika bälgar, rör, skruvar och gummiband och alltihop kontrollerades av en klaviatur. Det talande huvudet var uppspänt mitt ibland all mekanik, vilken professorn inte gjort någonting för att dölja. 1846 visade Professor Faber upp sin apparat på Egyptian Hall i London. Teaterinnehavaren John Hollingshead ger en målande ögonvittnesskildring:

Professorn var inte speciellt ren och hans hår och skägg närde ett sorgligt behov av en barberares sax. Jag tvivlar inte på att han sov i samma rum som sin skapelse – sitt vetenskapliga Frankenstein-monster – och jag förnam den tysta uppenbarelsen av en idé om att ödet hade bestämt att de två skulle leva och dö tillsammans[ ] En klaviatur, tangerad av professorn, framkallade ord som, långsamma, med den hesa rösten hos ett lik, kom från munnen på en figur, som från djupet av en grav. Det krävdes inte mycket inbillning för att få de mycket fåtaliga besökarna att uppleva att figuren utgjorde en fjättrad människa – eller halvmänniska – tvingad att långsamt tala medan han torterades av osedda makter utanför.³

Även om hela mekaniken är fri för insyn dröjer sig ändå – precis som i fallet med HAL– misstanken kvar om att det trots allt ryms autentiskt liv inuti apparaten. Och liksom hos den sjungande flickan från Martinvilles fonograf är det friktionen mellan materia och ande som får rösten att kvida så det skär sig i öronen. »Det finns någonting där som föregår inskärpandet av röst som reser sig mot det. När materian tvingas tala lider den. [...] Vi hör rösten av dess motstånd mot röst.»4 skriver Steven Connor. Vad liv som än fanns i Euphonia överlevde det hursomhelst inte sin skapare. Rasande över det futtiga gensvar han fick efter alla år av arbete slog professor Faber tillslut sönder sin maskin.

Det verkar finnas en inre logik i sådana här historier som gör att de alltid slutar med att skaparen måste eliminera sin skapelse. Det berättas inte om huruvida Edouard Leon Scott de Martinville slutligen slog sönder sin fonoautograf. Kanske gjorde han det i besvikelse över att Edison stulit hans idé, utvecklat den och blivit det nittonde århundradets mest berömda uppfinnare.  Vad som däremot berättas är att Martinville såg på Edisons fonograf som en styggelse; ett missbruk av de idéer som han själv hade varit först med att utveckla. Det var aldrig meningen att maskinen skulle börja tala. Kanske borde han ha bränt upp sina papperscylindrar också. Men hur skulle han ha kunnat ana att dessa rullar, hundratjugonio år efter hans egen död, plötsligt skulle börja leva sitt eget liv och brista ut i sång.

Noter

1. Klossowski, Pierre (1963) Un si Funeste Désir. Paris: Gallimard.

2. Connor, Steven (2000) Dumbstruck: A Cultural History of Ventriloquism. Oxford: Oxford University Press.

3. Hollingshead, John (1895) My liftime. London: S. Low, Marston

4. Connor, Steven (2000) Dumbstruck: A Cultural History of Ventriloquism. Oxford: Oxford University Press.