Med boken i örat

När jag blundar blir bilderna starkare. Det är den första upptäckten. Den andra är den paradoxala frihet som uppstår när man själv inte kan avgöra lästakten. Att jag inte enkelt kan bläddra fram och tillbaka gör att jag tvingas släppa taget, låta orden strömma i den takt det tar att uttala dem, höra dem, och låta dem sjunka in. Först därefter kommer den banala insikten att man kan göra andra saker samtidigt. Ta en promenad, åka kollektivtrafik, sitta och snurra iPodens sladd runt pekfingret. Eller bara ligga och blunda.

2

Ljudboken har tagit marknaden med storm. Efter flera år av kraftig expansion nåddes en kulmen redan 2006. Hela 264 nya titlar utkom, jämfört med 190 föregående år, och totalt såldes under året 967000 ljudböcker i Sverige. Enligt Svensk Bokhandel ökade värdet på försäljningen av ljudböckerna med 19 procent, till 185 miljoner kronor, vilket motsvarar 8 procent av förlagens sammanlagda intäkter.1 Frammarschen kröntes måhända av att ljudboken samma år även utsågs till årets julklapp, en ära den delar med produkter som wokpannan, bakmaskinen och pokersetet.

3

Tills nyligen har jag tillhört dem som avfärdat ljudboken som ett alternativ till den trycka boken, som något för människor som åker bil hela dagarna, som har besvär med ögonen, eller som lider av dyslexi. Visserligen har jag varit nyfiken på formatet, med dess implikationer för allt från folkbildningen till den framtida, digitaliserade bokmarknaden. Men jag har aldrig sett det som något jag själv skulle ta mig för att lyssna på. Tills nu.

4

För den som aldrig tidigare stiftat bekantskap med ljudboken består den fortfarande oftast av en kvadratisk låda som mäter cirka 13 x 13 cm, med ett djup på ett par, tre centimeter. Lådan, som inte sällan efterliknar omslaget på en tryckt bok, rymmer vanligen mellan ett halvt och ett helt dussin cd-skivor, men det finns också lådor som innehåller fler än ett tjog. Den totala spellängden på skivorna kan sträcka sig från några få timmar till ett drygt dygn, och inte sällan är de enskilda skivorna uppdelade i ljudspår på omkring fem minuter. För enkel bläddring fram och tillbaka på skivan, får man förmoda.

Priset på en cd-bok av detta slag ligger i affären vanligen omkring 300–400 kr, även om man hos nätbokhandlarna ibland kan hitta dem för mindre än halva priset. Av några slumpvis valda titlar drar jag slutsatsen att en sida i en tryckt bok ofta motsvarar ungefär två minuters lyssningstid, men också att man för en ljudbok till normalpris får betala allt mellan tio och drygt fyrtio kronor per timme.

Ljudböcker finns förstås också på biblioteken, men eftersom de blivit så populära finns det risk för att skivorna man får med sig hem är repiga. Vissa uppvisar rentav omisskännliga tecken på att ha tuggats av hundar eller småbarn.

5

Många gör misstaget att blanda ihop ljudböcker med talböcker. Ljudböcker är kommersiella produkter medan talböcker läses in för synskadade och andra med läshandikapp enligt 17 § upphovsrättslagen. Till skillnad från ljudböckerna läses de inte in av kända skådespelare eller av författarna själva, och de innehåller vanligen ytterst lite dramatisering. Dels för att tydligheten är det viktigaste, dels för att ge utrymme för lyssnaren att själv göra sin egen tolkning.

Talböckerna produceras av Tal- och punktskriftsbiblioteket (tpb), en statlig myndighet, och ges ofta ut i formatet daisy, vilket innebär att de är digitalt sökbara och bara kan spelas upp på särskild utrustning. Antalet inspelade titlar överstiger antalet ljudböcker med råge. Den senaste statistiken jag hittar tyder på fler än 66 000 talböcker.2 Exakta siffror på antalet ljudböcker på marknaden saknas, men borde inte överstiga ett par tusen.

6

Utbudet av ljudböcker ökar med flera hundra nya titlar årligen. Ser man sig om i bokhandeln är det uppenbart att ljudboksmarknaden domineras av bästsäljare, deckare och barn- och ungdomslitteratur, trots att man också hittar en del facklitteratur, samtida svensk kvalitetslitteratur och ett försvarligt antal klassiker.

Vad som främst saknas är den smala samtidslitteraturen, och mycket av den översatta litteratur som inte räknas till populärlitteraturen. Jag ser mig om efter den samtida poesin, men även om jag letar efter Augustnominerade giganter som Bruno K Öijer och Katarina Frostenson hittar jag inget, vilket kan tyckas märkligt med tanke på att poesi ofta gör sig mycket bra i högläsning. Antagligen är marknaden för liten.

7

Redan efter några dagar upptäcker jag att minnet av en ljudbok skiljer sig från minnet av en tryckt bok. Ljudboken dröjer kvar som en vag slinga, en lång och abstrakt räcka språkljud och pauser snarare än ord. De bilder som berättelsen frammanat tycks dessutom ha satt sig i en annan del av medvetandet. Samtidigt som ljudböckerna har skapat klarare bilder – kanske en effekt av deras långsamhet, där varje ord har möjlighet att sakta sjunka in i medvetandet – blir deras struktur och uppbyggnad svårare att fånga. Hågkomsten av den upplevda ljudboken blir en gäckande skugga, ett hastigt bleknande minne.

8

I ett bredare perspektiv kan ljudboken ses som ett medium med en kraftfull demokratisk potential. Det råder ingen tvekan om att det för de flesta torde vara lättare att lyssna på en ljudbok än att läsa en tryckt bok, och att ljudboken har en förmåga att göra litteraturen tillgänglig på nya sätt och för nya målgrupper. Förutom att den kan avlyssnas i situationer där den tryckta boken kommer till korta blir den också en närmast avdramatiserad variant av den, något som man på ett mer eller mindre vanvördigt sätt kan ta till sig samtidigt som man gör annat.3 Promenerar, tränar, kör bil och sköter om sitt hem.

9

Till ljudbokens nackdel hör att både den och uppspelningsutrustningen är dyr. En ljudbok kostar ofta betydligt mer än en inbunden bok, och ofta mångdubbelt mer än en pocketbok. Utbudet är inte heller lika stort, i synnerhet inte om man inte är beredd att lyssna på något av de stora världsspråken. Rent praktiskt måste uppspelningsutrustningen laddas med jämna mellanrum, och hela den tidsödande proceduren att göra mp3-filer av cd-skivor kräver förstås tillgång till en dator – att lyssna direkt från cd-skivorna låter sig antagligen bara göras i soffan eller i bilen.

Andra uppenbara nackdelar är att det inte är helt lätt att stanna upp och fundera på enskilda formuleringar eller tankegångar – inte sällan har uppläsaren redan hastat vidare när man fumlat fram iPoden och når pausknappen. Man kan inte anteckna och stryka under, eller ens citera stycken utan vissa ansträngningar. Inte heller är det lätt att skumläsa eller hoppa fram och tillbaka i texten utan att bli desorienterad. Det ständiga bombardemanget av nya ljudintryck begränsar dessutom utrymmet för egna associationer. Eller som Catharina Ek har formulerat det i en rykande färsk magisteruppsats i förlagsvetenskap:

Egna associationer får ett strypt spelrum vid konsumerandet av ljudböcker – de hinner inte bildas eftersom ljudet kontinuerligt strömmar ut i rummet. Intrycken följer således ett linjärt förlopp vid »läsandet» av en ljudbok, ljudbilderna staplas kontinuerligt på varandra i »chocker». Mot detta går att utläsa ett mer asymmetriskt intrycksflöde för läsare av tryckta böcker, eftersom dessa läsares associationer inte är lika bundna till tid och rum, utan ostörda kan bryta in och utvecklas närhelst de dyker upp. Denna fokuserade läsning står mot den distraherade »läsningen» av ljudböcker. Den traditionella bokläsaren kliver aktivt in i romanen med ett slags tolkningsföreträde, medan ljudbokens sensationer kommer utifrån, skapade av kontinuerligt ljud.4

Den enskilt största nackdelen för de som också läser tryckta böcker ligger emellertid i läshastig heten. Även om denna vid vanlig bokläsning varierar avsevärt från en läsare till en annan, för att inte tala om mellan olika genrer, beroende på läsarens humör och syftet med läsningen, är det sällan läsningen tar samma tid i anspråk som med en ljudbok. Det går helt enkelt inte att komma förbi det faktum att denna är begränsad till det mänskliga talets hastighet, till den tid det tar att artikulera ljuden i mun, svalg och mellan stämbanden.

En annan möjlig nackdel, som man inte hör så mycket om, är den status som formatet förknippas med. Eftersom ljudboken tidigt verkar ha slagit an främst bland grupper som inte enkelt förmår tillgodogöra sig den tryckta litteraturen associeras den fortfarande med funktionshindrade, personer med lässvårigheter och med lågstatusyrken, kanske främst yrkeschaufförer. På så vis påminner den lite om pocketformatet, som tidvis betraktats som en fattigmansversion av den riktiga boken, som om hårdpärmar och trådbindning också smittade av sig på bokens innehåll.

När jag berättar för folk att jag börjat bekanta mig med ljudböcker blir de ofta lite fascinerade på ett akademiskt plan. Samtidigt känner sig många tvungna att markera avstånd från fenomenet genom att hävda att de läser på ett sätt som ljudböcker inte kan fånga – med en otrolig hastighet, med snabba bläddringar fram och tillbaka, eller liknande. Det är som om det fanns en viss rädsla för fenomenet, eller en känsla av att ljudbokslyssnare fuskar. Plötsligt kan alla läsa litteratur, oavsett om de orkar följa orden med blicken eller inte.

10

Med ljudboken förstärks läckaget mellan fiktion och verklighet, som om ett tunt membran av bilder och röster lade sig över vardagen. Platser och situationer blir – mycket mer påtagligt än när man läser en tryckt bok – intimt sammanflätade med enskilda passager i den litterära texten. Vid mina dagliga promenader runt en liten skogssjö förknippar jag ofrånkomligen särskilt dramatiska scener med vissa sträckor, så att jag, när jag veckor senare passerar samma ställe, tycker mig återuppleva ett eko av dessa, oavsett om jag då lyssnar på musik, en annan ljudbok, eller bara på det rytmiska knarrandet av nysnö under skosulorna.

I ett kåseri i Dagens Nyheter berättar Carin Ståhlberg om en liknande upplevelse. Hon är ute på en power walk i gryningen när hon upptäcker hur den gastkramande berättelsen, Mary Shelleys Frankenstein, uppläst av ingen mindre än den åldrade Christopher Lee, lägger sig som ett allt överskuggande raster på tillvaron:

Monstret väser och råmar i mina öron. Jag går allt fortare. På S:t Eriksgatan börjar han mörda. Med en skrämd flackande blick och med skräckens svettpärlor i pannan hastar jag vidare.

Jag går förbi doftande bagerier, tunnelbanenedgångarnas råa källarlukter slår emot mig och ur ett tvättstugefönster slingrar sig doften av renhet ut. Inget bekommer mig utom Monstrets öde.

På Fleminggatan är han förskjuten, utmobbad och stryker omkring otymplig och skugglik, men livsfarlig.

Utmattad av skräck stapplar jag hem.5

11

Sveriges största ljudboksförlag heter Bonnier Audio. Förlaget grundades redan 1986, men fick sitt nuvarande namn först 1999, när Bonnierkoncernen gick in och köpte 70 procent av aktierna i vad som då kallades srf Iris Kassettbok ab (och ägdes av Synskadades Riksförbund). Enligt hemsidan utger förlaget omkring 80 nya titlar per år, och dessa hämtas från utgivningen inom Bonnierförlagen, det vill säga förutom Albert Bonniers också förlag som Wahlström & Widstrand och Forum.6 Ska man tro Svensk Bokhandel skålades det i champagne på förlaget så sent som i januari förra året, när det stod klart att eu-kommissionen inte skulle sätta käppar i hjulen för den internationellt sett låga svenska momsen på ljudböcker.7

Jag ringer upp Magnus Nytell och Birgitta Nilson, vd respektive förläggare på Bonnier Audio, och ställer några frågor. Inte minst är jag nyfiken på hur urvalet av böcker och marknadsföringen går till, men också varför ljudböckerna är så dyra.

Enligt Birgitta Nilson koncentrerar sig Bonnier Audio på »de stora böckerna» – romaner, deckare, facklitteratur, historia och böcker om personlig utveckling. En viss bedömning görs av den enskilda bokens lämplighet för högläsning, men ibland blir man tvungna att lägga med en trycksak i boxen, till exempel recept, ordlistor eller annat som kan vara svårt att förmedla i en ljudbok. Det händer också att man stuvar om i texten för att den ska bli lättare att läsa upp, men då alltid i samarbete med författaren.

Oftast ger man ut ljudböckerna samtidigt som de tryckta, och marknadsföringen är i princip alltid synkroniserad. Det är inte så mycket en specifik produkt man säljer, som en berättelse, ett verk, som sedan utkommer i flera format. En för ljudboken särskild typ av marknadsföring är dock Lyssnarklubben, som visserligen ägs av Bonnier Audio, men som är en bokklubb för alla förlagens ljudböcker, med koncept som månadens ljudbok, medlemstidning och omfattande backlist. Förutom Lyssnarklubben satsar Bonnier Audio också på olika serier, till exempel Klassiska kvinnor och Klassiska män, med kanoniserade klassiker av författare som Virginia Woolf, Ernest Hemingway, Moa Martinson och William Golding.

När det gäller de höga priserna pekar Magnus Nytell på de stora produktionskostnaderna. En inläsare kostar cirka 50 000–60 000 kr, studion cirka 50 000 kr och trycket cirka 20 000–30 000 kr, beroende på ljudbokens längd. Totalkostnaden uppgår således ofta till mellan 120 000 och 140 000 kr för en normal ljudbok. Eftersom den genomsnittliga försäljningen enligt Nytell ligger på omkring 3000 exemplar per titel (och med små returer) skulle detta innebära att det enskilda exemplaret av en typisk ljudbok, som i affären betingar ett pris på 300–400 kr, kostar drygt 40 kr att producera. Det torde vara högt jämfört med de flesta tryckta böcker.

12

Bonnier Audio må vara störst, men det saknas inte andra viktiga aktörer på marknaden. Några av dessa är Norstedts Audio, Piratförlaget Audio, StorySide (ägt av Natur och Kultur), Gammafon (ägt av Rabénförlagen, vilka ingår i Norstedts förlagsgrupp), Earbooks, Bra böcker och B Wahlströms. Ett litet förlag som sticker ut är Hans Alfredsons (med fleras) Svenska Ljud Classica, som specialiserat sig på klassiker. I sortimentet ingår hittills bland annat verk av C J L Almqvist, Tage Danielsson,

H P Lovecraft och Voltaire. På hemsidan marknadsför man sig genom att spela på folks bildningskomplex: »Handen på hjärtat, har vi inte alla refererat till något odödligt mästerverk som vi inte har koll på? Tänkte väl det… Men det kan snart vara avhjälpt med Voltaire i liftkön, Kafka på tåget eller Cervantes hemma i soffan. Svenska Ljud Classica erbjuder en ny väg till den odödliga litteraturen.»8

13

Ibland blir avsaknaden av den tryckta bokens visuella markörer särskilt påtaglig. Vid långa replikskiften kan det efter ett tag vara svårt att hänga med i vem som säger vad, särskilt om uppläsaren envisas med att begränsa sig till ett och samma tonfall. I andra fall kan det vara oklart när ett citat eller en replik tar slut och när berättaren tar vid. Och när man inte enkelt kan bläddra tillbaka och friska upp minnet kan också ett stort persongalleri bli problematiskt att hålla reda på.

Det är uppenbart att de flesta av våra moderna romaner inte är skrivna för att läsas upp. Samtidigt är det tveksamt om förläggarna borde peta i texterna och lägga in redundanser och förtydliganden. Kanske riskerar man då att öppna dammluckorna till en flodvåg av godtycklig redigering, som sveper bort all estetisk komplikation.

14

Långa meningar med många bisatser kan vara särskilt problematiska. Rätt betonade kan de slinka ned smärtfritt, till och med vara njutbara. Fel betonade kan det krävas att man med tummen klickar och snurrar sig förtvivlad i tafatta försök att dechiffrera de grammatiska vändningarna.

Lika svårt är det med faktatäta eller särskilt metaforrika passager, där man vid en snabb uppläsning lätt börjar tvivla på att man verkligen hörde allt viktigt. Man snurrar tillbaka. Lyssnar igen. Men blir fortfarande inte kvitt känslan av att något gått förlorat i den omständliga processen från författarens tanke till iPodens elektroniska ljudfiler.

15

Sedan 2006 tycks ljudbokens frammarsch ha mattats av eller rentav stagnerat. Räknat i antal volymer minskade försäljningen redan under 2007 – med 28 000 färre exemplar sålda – men samtidigt ökade den totala försäljningen räknat i reda pengar, om än endast med knappt sex procent. Antalet nya titlar ökade dock med hela 169 stycken, till sammanlagt 433 nya titlar. Detta innebär att försäljningen för varje titel i genomsnitt sjunker, och att konkurrensen mellan förlagen hårdnar. Resultatet har blivit att det redan satsas mer på bästsäljare än på smalare litteratur och klassiker. Undantaget är ljudböckerna för barn, där det tycks löna sig att ge ut klassiker, kanske för att föräldrarna köper det som de själva läst som unga och kan tänka sig att lyssna på i bilen.9

Några av de stora förlagen håller också på att dra ned på sin utgivning – förra året utgav till exempel Bonnier Audio ungefär hundra nya titlar, medan det i år antagligen kommer att stanna vid ett sjuttiotal.

16

Efter många försök får jag tag på Gittan Ahonen, produktionsansvarig för ljudböcker på marknadens näst största ljudboksförlag, Norstedts Audio. Hon sitter i bilen på väg hem en sen fredagseftermiddag i mars.

Norstedts Audio bildades i sin nuvarande form först 2006, när Norstedts köpte upp det då största fristående ljudboksförlaget Talande böcker, grundat 1999. Under 2008 gav förlaget ut 28 nya ljudböcker, och som det ser ut just nu kommer antalet att bli något färre under 2009. Den totala biten av kakan är alltså mindre än hälften av Bonnier Audios, men så ger man bara ut ljudböcker från några av förlagen inom Norstedts förlagsgrupp, numera främst Norstedts och Prisma.

I likhet med Bonnier Audio erkänner Gittan Ahonen att vad de ger ut som ljudbok är de mest kommersiella böckerna, de som förväntas bli försäljningsframgångar, till exempel deckare. Hur gärna de än skulle vilja ge ut smalare litteratur är det sällan lönsamt, men de vinnlägger sig samtidigt om att ge ut några av sina författare som de verkligen brinner för, till exempel Agneta Pleijel.

När det gäller de enskilda verkens lämplighet har man liksom Bonnier Audio upptäckt att faktatitlar kan vara svåra att spela in som ljudböcker, och att man ibland måste lägga med foldrar i cd-lådorna. Romaner gör sig dock i regel bra, och numera gör man aldrig några strykningar eller ändringar i texterna.

På Norstedts Audio pendlar upplagorna mycket. De har tidigare ofta legat omkring 5000 exemplar, men med ganska stora returer. För att verksamheten ska gå runt kan de bara ge ut böcker som de räknar med kommer att sälja i fler än 3000 ex. Vissa titlar, som Åke Edwardsons deckare, säljer förstås i betydligt större upplagor. I Svensk Bokhandel läser jag också att Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes, utgiven på Norstedts Audio, sålt i hela 70 900 exemplar som cd-bok, och med

2600 lagliga nedladdningar. Men då anförs boken som ett exempel på en verklig storsäljare.10

17

Jag försöker mig på en ny vana, och börjar ta med mig en ljudbok in till stan. Att lyssna i offentligheten, i trängseln i tunnelbanan eller på gatan, har dock sina egenheter. Närsomhelst kan berättelsen ta en tur in i sängkammaren, och uppläsaren börja suggerera fram en erotisk stämning. Eller sänka rösten och börja beskriva ett dåd så bestialiskt att man börjar grimasera betänkligt. Då gäller det att försöka hålla masken. Låtsas se ut som om man lyssnar på Elvis Costello.

18

På sin hemsida antyder Bonnier Audio att ljudbokslyssnare är upptagna människor: »Vi har böckerna för den moderna människan. Vi ger dig tid att ta del av den bästa litteraturen samtidigt som du får tid över till annat.» Det antyds också när och hur man ska lyssna på ljudböcker: »Tråkiga rutinsysslor förvandlas till lustfyllda arbetsuppgifter med en bra bok i öronen».11

Så vilka är det som lyssnar på ljudböcker? Magnus Nytell på Bonnier Audio hävdar att målgruppen i princip är densamma som för de tryckta böckerna, med samma bildningsgrad och läsvanor. Å andra sidan är det en något högre andel män, vilket kan ha att göra med att ljudböckerna involverar teknik. Birgitta Nilson på samma förlag menar att det finns kunder inom alla kategorier, både de som läser mycket, men som vill ha ännu fler lästillfällen, och de som vanligtvis aldrig läser, till exempel långtradarchaufförer ute på långa resor i Europa. Hon berättar också att många yngre lyssnar på ljudböcker, eftersom de då kan använda tiden på ett bra sätt. Gittan Ahonen på Norstedts Audio instämmer och säger att det är en klyscha som verkar stämma att många bilförare lyssnar på ljudböcker. Åtminstone säljer de mycket på bensinmackarna.

Ljudboken har av allt att döma funnit nya målgrupper vid sidan av dem som också läser tryckta böcker. Förutom yrkeschaufförer verkar detta gälla män överlag. Enligt Svensk Bokhandel har distributionskanalerna ökat kraftigt, och ljudboken säljs numera också i bensinmackar, vid färjeterminaler, i leksaksaffärer och i teknikbutiker.12 Som ett billigare alternativ finns också fackligt organiserade vägkrogsbibliotek för lastbilschaufförer och restaurangpersonal, vilka sägs ha varit framgångsrika i att nå människor som inte vanligen läser så mycket.13

19

Mycket snart upptäcker jag att språkliga klichéer och platta uttryck blir betydligt mer störande i en ljudbok än i en tryckt bok. Högläsningen avslöjar ofrånkomligen många estetiska tillkortakommanden. Särskilt irriterande blir långa uppräkningar av ovidkommande detaljer, det Gabriella Håkansson i en sågning av en aktuell norsk roman kallade »busslasterna av textuellt dödkött».14

20

I en ljudbok ändrar också skildringar av sex och våld karaktär. Scener som i en tryckt bok i bästa fall framkallar någon form av pirrning, rysning eller nyfikenhet blir i uppläst form ofta påfrestande och pinsamma uppvisningar i effektsökeri. Man rycks ur fiktionen och börjar fundera på om författaren har en pervers eller morbid läggning. Varför vill de annars i detalj beskriva alla sår som ett våldsoffer tillfogats, eller hur huvudpersonernas könsorgan ser ut?

21

En ljudbok är en uppläst version, ett framförande eller en tolkning av en tryckt bok, och det sägs att uppläsaren ofta är helt avgörande för om folk köper en viss ljudbok eller inte.15 På omslagen anges de oftast med nästan lika stor text som författarna, och inte sällan finns där också ett förtroendeingivande fotografi.

En ljudbok är en uppläst version, ett framförande eller en tolkning av en tryckt bok. Tidigt inser jag inte bara att en bra ljudbok är helt avhängig en skicklig uppläsare, utan också att graden av dramatisering varierar enormt. Medan vissa förmedlar texten relativt neutralt finns det andra som förvandlar en bok till en radiodramatisering utförd av en person, i ett dussin röstlägen.

Längst i detta avseende går kanske Ernst-Hugo Järegård i sin inlevelsefulla uppläsning av H P Lovecrafts Skräckens labyrinter, en bandupptagning från 1987 som nyligen givits ut som ljudbok av Svenska Ljud Classica. Han uppvisar sådan intensitet – sådana röstförvrängningar, ljudeffekter, skrik, skratt, väsningar, viskningar, suckar, frustanden och pustanden – att det kunde ha blivit manierat på gränsen till parodiskt om det inte varit för att Järegård tagit uppgiften på ett uppfordrande, ja närmast demoniskt allvar. Hos Järegård kan man också, eftersom han stundom prasslar med manuset och inte drar sig för uppenbara improvisationer, också bitvis skymta något som många andra uppläsare kanske skulle dra sig för: bilderna av gravskändningar och allt som oftast onämnbara fasor dubbelexponeras med uppläsningssituationen, så att man lika ofta som nattsvarta gravkammare och mossbelupna, övergivna herrgårdar tycker sig se Ernst-Hugo väsa och dregla i en mörk och kvav studio, med ett skrynkligt manus i ett krampaktigt grepp i sina stora, svettiga nävar.

22

Jag frågar förläggarna hur de väljer sina uppläsare. Vilka författare är det som själva får läsa upp sin bok? Och hur ser man på dialekter, på graden av dramatisering och på uppläsarnas kön?

Birgitta Nilson på Bonnier Audio menar att uppläsarna väljs utifrån manus, och att redan valet av uppläsare blir ett val av vilken tolkning man vill ha. Det gäller att hitta rätt uttolkare av texten och man föredrar också att arbeta med skådespelare. Författare tillfrågas om att läsa upp sin egen text endast när det känns spännande, och om de tror att det kan tillföra något.

Till skillnad från Bonniers verkar man på Norstedts Audio inte ha någon klar prioritering mellan skådespelare och författare. Gittan Ahonen berättar att de gärna anlitar författare om de läser bra, och att deras författare ofta har självinsikt nog att veta om så är fallet. Oftast vet de nästan direkt vilka som passar. Man får också gott om respons från lyssnarna, och tror sig veta vilka röster som fungerar och är omtyckta.

En viss skillnad mellan förlagen finns också i synen på dialekter. Birgitta Nilson på Bonniers lyfter fram förlagets finlandssvenska uppläsare, till exempel Stina Rautelin i en kommande Tove Jansson-uppläsning, och tycker att dialekter ofta kan passa vid landsbygdsskildringar. På Norstedts vill man oftast ha så lite dialekt som möjligt, och tycker att lyssnaren själv ska få fylla i med sin fantasi.

På bägge förlagen anser man att graden av dramatisering helt beror på den enskilda texten och dess genre. Medan vissa texter lämpar sig för det lågmälda och lugnare finns det andra som gärna kan få dramatiseras något. Ett exempel som Gittan Ahonen nämner är Rachel Mohlins uppläsningar av Marian Keyes chick lit-böcker, som ofta har karaktärer som utmärker sig.

Vad gäller valet av kön på uppläsaren påpekar både Gittan Ahonen och Birgitta Nilson att det har att göra med berättarrösten, perspektivet och huvudpersonens kön snarare än författarens. Bengt Ohlssons Hennes mjukaste röst är till exempel uppläst av Pernilla August, och Thomas Kangers Gränslandet av Anna-Maria Käll, då huvudpersonerna i bägge böckerna är kvinnor. När det gäller facktitlarna berättar Gittan Ahonen att facklitteraturen oftast har manliga uppläsare, men att det beror på att böckerna, om maffia och liknande, ofta har en manlig målgrupp.

23

En sen eftermiddag på tunnelbanan, när jag lyssnar på hur Reine Brynolfsson lägger ut den snåriga texten om den stundande rättegången mot Lisbeth Salander, får jag syn på Leif Pagrotsky längre bort i vagnen. Det slår mig att han tillhör en tredje kategori uppläsare. Förutom skådespelarna och författarna finns det ett fåtal kändisar som läst in ljudböcker. I hans fall Karin Boyes Kallocain, vilket många tyckte var ironiskt med tanke på hans karriärval.

24

En ljudbok har ofta en spellängd på mellan tio och tjugo timmar. Själva inspelningen görs dock knappast i en tagning, utan kan ta upp till ett par veckor eller längre. Hur lång tid det tar beror på en rad faktorer, inte minst bokens längd och svårighetsgrad och antalet fel och omtagningar. Medan Bonnier Audio räknar med att en uppläsare kan läsa tre till fyra timmar utan att trötta ut sin röst läser man på Norstedts Audio endast tre timmar om dagen, antingen förmiddag eller eftermiddag (till skillnad från de andra ljudboksförlagen har Norstedts också egna inspelningsstudior på Riddarholmen). I normalfallet, till exempel en vanlig svensk deckare, räknar man med att en uppläsare hinner med 40 sidor på dessa tre timmar. Ett undantag är Herman Lindqvist, som åker upp från Paris och läser in sina böcker i ett svep, i dagslånga inspelningar.

25

Insikten kommer plötsligt, lika komisk som skrämmande. Jag har hört mer av Reine Brynolfssons röst de senaste veckorna än min sambos. Över 40 timmar, en hel arbetsvecka, av en och samma knarriga stämma. Direkt genom hörpluggarna mot mina trumhinnor. Jag har hört varje andetag, och registrerat exakt när han tagit pauser, när tonläget ändrats från en mening till en annan.

Hur påverkar ljudböckerna vår relation till offentliga personer? Kommer jag någonsin kunna se och höra Brynolfsson igen utan att tänka på alla de gånger han viskat berättelser i mina öron, i skogen och på tunnelbanan?

26

Med en ljudbok är man fullständigt utlämnad till en uppläsares språkliga manér och nycker. Mest störande är inte, som man kanske kunde tro, en bred dialekt eller omedvetna, kluckande gutturala missljud. Få saker kan skära en sådan reva i fiktionen som ett uppenbart feluttalat ord. I ljud bokens rike är korrekt accent, intonation och satsmelodi kung.

Under lyssnandet på Stieg Larssons Millenniumtrilogi reagerade jag flera gånger på Reine Brynolfssons svårigheter med att uttala några av de vanligaste finska efternamnen, och i Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia var det inte endast några konstigt uttalade ord som störde, utan lika ofta det oavlåtliga prasslandet med papper och författarens smackande, suckande och fnysande. Man fick nästan intrycket att Vallgren var uttråkad. På den sista skivan lät han dessutom trött, förkyld, eller rentav bakfull.

Att det inte bara är jag som reagerar på dessa störande inslag framgår av de många artiklar och notiser som behandlat ämnet. Senast i raden är Ingegärd Waaranperä, som i en kort notis i Dagens Nyheter i början av året efterlyste korrekturlyssnare. Anledningen var att hon bland annat vid lyssnandet på Niklas Ekdals konspirationsthriller I döden dina män hakat upp sig på uppläsarens uttal av »Poltava». Aningen beskäftigt skisserar hon de tänkta arbetsuppgifterna:

En korrekturlyssnare skulle också kunna fungera som en regissör och påpeka mer generella egenheter hos hög läsaren som kan störa lyssnaren. Tomas Bolme kunde få en pekpinne för att han gestaltar allt med samma slags fryntliga självironi, till förfång för spänning och dramatik i Leif G W Persson-böckerna, även om en positiv effekt blir att han också tar livet av författarens egen cynism.

Katarina Ewerlöf skulle kunna uppmärksammas på sin ovana att betona hjälpverben och stycka upp långa meningar med egna ditsatta komman och punkter, manér som gör att allt låter som skrivet av samma person. Inte minst Åsa Larssons »Till dess din vrede upphör» plattas till av den behandlingen.16

Waaranperäs notis är dock knappast den första i ämnet. Redan hösten 2004, i en språkspalt i Svenska Dagbladet, efterfrågade Viveka Adelswärd korrekturlyssnare. Hon hade lyssnat på Dan Browns Da Vinci-koden under sina skogspromenader och särskilt stört sig på uttalet »korggossar»: »Om och om igen frammanade han synen av små gossar i korgar. Mina associationer gick helt felaktigt till Moses. Författaren syftade givetvis på korgossar och inget annat.»17 Adelswärd skriver det inte rakt ut, men uppläsaren torde vara skådespelaren Jan Waldekranz, som förutom en lång rad deckare av Jo Nesbø också läst in just I döden dina män.

Vad kritikerna uppenbarligen missat är att alla ljudboksförlag redan håller sig med korrekturlyssnare. Hos både Bonnier Audio och Norstedts Audio är man medvetna om hur mycket mer påtagliga korrekturfel blir i ljudböcker, varför de kontrolleras i flera omgångar. Alla fel som upptäcks spelas in på nytt. Det kan röra sig om konstigt uttal, fel betoningar eller missade ord, men också pappersprassel eller annat som stör. Gittan Ahonen berättar att man på Norstedts Audio korrekturlyssnar både i realtid och med hjälp av externa korrekturlyssnare, och att man alltid redan i förväg har bokat in en korrekturdag för omtagningar. Blir det ändå fel får man snart reda på det, då många av lyssnarna hör av sig med kommentarer.

27

En lördagmorgon läser jag i Dagens Nyheter att det ska instiftas ett nytt ljudbokspris som man hoppas ska bli »ljudbokens Augustpris». Syftet lär vara att höja författarnas och inläsarnas status, men man anar att det handlar om att bryta ned det sista motståndet mot ljudboken som ett rumsrent alternativ till den tryckta boken.

Bakom priset ligger Irisgruppen, en samling bolag ägda av Synskadades Riksförbund som arbetar med hjälpmedel för funktionshindrade. De har ofta beskrivits som pionjärer inom ljudboksbranschen och är delägare i Bonnier Audio (de äger 30 procent). Ändå vill man tro att det kommer att bli ett neutralt pris.18

28

Trots att det fortfarande dominerar ljudboksavdelningarna på både biblioteken och i boklådorna verkar cd-formatet på sikt vara dömt att gå under. Jämfört med mp3-filer är cd-skivor dyra och opraktiska, och man kan fråga sig om det ur miljösynpunkt är försvarbart att köpa ibland så många som ett tjog skivor när man bara kommer att lyssna på dem en enda gång (eller bara använda dem för att mata in i datorn). I mp3-format kan ljudbokens filer dessutom enkelt följa kapitelindelningen snarare än de ofta godtyckliga ramar som sätts av en cd-skivas spellängd. När cd-skivorna helt försvinner från hyllorna är osäkert, men enligt branschbedömare kan det ta mer än ett decennium.19

Frågan är dock hur mp3-filerna ska distribueras. Ljudböcker i mp3-format stod redan våren 2008 för 20–30 procent av Adlibris ljudboksförsäljning, och mycket talar för att framtiden ligger i laglig nedladdning via nätet.20 Det finns redan en uppsjö andra sajter där detta låter sig göras, och ofta med priser långt under cd-böckernas.

Ändå försöker bokhandeln vara med i leken. Under 2008 testade ett drygt dussin butiker inom Bokia, Akademibokhandeln och Åhléns att ha nedladdningsstationer för mp3-böcker. Tanken var att kunderna i dessa så kallade Audioboxar direkt kunde ladda ner en bok i sin mp3-spelare, mobiltelefon, eller ett usb-minne.21 Piratförlaget, Storyside och Earbooks enades också nyligen om ett nytt digitalt format, Book2go, som fungerar i alla typer av mediespelare. Ljudboken säljs i form av ett minneskort med adapter och usb-kontakt, allt förpackat så att det ska se ut som en traditionell bok i codexformat. Sedan tidigare finns också en mp3-spelare förladdad med en ljudbok i samma format, men denna har inte blivit någon större succé, antagligen på grund av det höga priset (oftast över 500 kr).22

Som ett mellansteg innan nätet tar över helt som distributionskanal finns redan försök att sälja ljudböcker på mp3-skivor. Ett problem med nedladdningsbara mp3-filer är nämligen att det inte alltid är lätt att få utländska förlag att gå med på att distribuera översatta titlar via nätet. Man är helt enkelt rädda för pirater.

29

Enligt en rapport från Svenska Förläggare föreningen finns redan de flesta svenska ljudböcker tillgängliga på vad som beskrivs som »en av världens största upphovsrättsliga brottsplatser», The Pirate Bay. Redan i förordet spekuleras det om att den minskade tillväxten för ljudboksförsäljningen under 2007 kan ha haft med fildelningen att göra.23

I den undersökning som rapporten bygger på framkom att det på The Pirate Bay under våren 2008 som mest kunde hittas nästan 5500 olika ljudbokstorrenter (inklusive dubbleringar av samma verk) varav drygt 1700 var svenska ljudböcker (de unika svenska ljudbokstitlarna var åtminstone 500 stycken). Det totala antalet pågående nedladdningar uppgick som mest till nästan 1900. Vilka som var de mest populära verken framgår dessvärre inte, men i januari 2008 fanns hela 17 av de 20 mest sålda svenska cd-böckerna att ladda ned illegalt.

De siffror som presenteras i rapporten tyder på att den illegala nedladdningen borde vara ett reellt problem för förlagen, och att problemet dessutom lär växa ju fler titlar som läggs upp.

När jag frågar förläggarna bekräftas denna bild. På både Bonniers och Norstedts ser man piratkopieringen som ett hot. Magnus Nytell menar att förlaget skulle tredubbla sin försäljning av ljudböcker om allt som tankades hem istället köptes på laglig väg. Gittan Ahonen är mer realistisk, och menar att piratkopieringen visserligen är ett problem, men att det är omöjligt att säga hur många av dem som laddar ned ljudböcker illegalt som faktiskt också lyssnar på dem, och skulle vara beredda att betala för dem.

Jag blir nyfiken och går in på The Pirate Bay för att försöka få en bild av vilka ljudböcker det är som snurrar i piraternas hårddiskar över hela världen. Genom att undersöka vilka torrenter under kategorin ljudböcker som har flest distributörer kan jag se vilka ljudböcker det är som delas ut mest just denna eftermiddag (den 9 mars 2009). Högst upp på en sökning kommer Frank Luntz Words That Work: It’s Not What You Say, It’s What People Hear och Larry Kings How To Talk To Anyone, Anytime, Anywhere: The Secrets of Good Conversation. Bägge förefaller vara någon form av populariserade retorikhandböcker. På träfflistan finns också språkkurser i spanska, franska och engelska, men även en rad självhjälpsböcker som bland annat genom självhypnos utlovar bättre självförtroende, minne och självbehärskning samt förbättrad arbetskapacitet. Högst upp bland skönlitterära titlar hittar jag George Orwells Nineteen Eighty-Four, men också ett paket med alla Harry Potter-böckerna upplästa av Stephen Fry.

I en andra sökning, på flest reciprokörer (det vill säga pågående nedladdningar), får jag fram ungefär vad jag hade väntat mig. Högst upp tronar det ovan nämnda Harry Potter-paketet, tätt följt av ett paket med elva böcker av fantasyförfattaren Robert Jordan. Långt efter dessa kommer sedan några språkkurser, men också paket med David Eddings, Terry Pratchett och Terry Goodkind, följda i hasorna av Isaac Asimov, Stephen King och Stephenie Meyer. Fantasy, skräck och lite klassisk science fiction. Min gissning är att de flesta av dessa pirater är relativt köpsvaga tonåringar.

Plötsligt slås jag av sammanträffandet att The Pirate Bay delar förkortning med Tal- och punktskriftsbiblioteket. En listigare essäist kunde kanske ha gjort en poäng av detta. Antingen en som utmålade sajten som ett tillhåll för analfabeter. Eller en som försvarade den som en av världens främsta kulturspridare.

Jag försöker låta bli.

30

Kanske säger stickprovet på The Pirate Bay något väsentligt om hur ljudböcker kommer att användas framöver. Kanske ligger framtiden inte i att folk lyssnar på skönlitteratur när de utför hemarbete eller tar promenader. Kanske ligger den i vidareutbildning och självhjälp, att man lär sig prata, stresshantera och prestera på väg till och från jobbet, och att man optimerar sin tid i bilen, på tunnelbanan eller tåget till att nöta in glosor och fraser som kan vara nyttiga att ha på nästa konferens, säljmöte eller löneförhandling.

Eller kanske är ljudboken trots allt ett sätt för skönlitteraturen att hitta hem till sitt ursprung, till den talade texten, till värmen i en mänsklig röst som både tröstar och skräms. Kanske är den tryckta litteraturen en lång parentes i litteraturens utveckling, en ranglig krycka som vi lutat oss mot i väntan på en lösning som kan ge oss samma intima litteraturupplevelse som i berättandets födelse, i både vår privata och kollektiva barndom. Nu kan vi alla ha en elektronisk rapsod i fickan, en som dessutom behärskar repertoaren hos en halv parnass. Och med en knapptryckning kan vi få elektroniska pulser att förvandlas till ord, berättelser och bilder under våra trumhinnor, där vi står och trängs i tunnelbanan och blaserat ignorerar storstadens flimmer.

31

Med promenaderna runt sjön har mina upplevelser av ljudböcker avsatt djupa spår i min inre karta av terrängen. Jag upptäcker att jag utforskar nya stigar för att undvika att scener, dialoger eller formuleringar hopas på varandra. Stigen runt sjön har redan förvandlats till en palimpsest där den ena erfarenheten kolliderar med det tynande spåret av en annan, och i mitt inre har rundan blivit till en fullspäckad berg-och-dalbana av sinnestillstånd, bilder och insikter, ett sammelsurium av röster som suggererar fram motsägelsefulla stämningar.

En eftermiddag, mitt i Ernst-Hugo Järegårds enmansdramatisering av »Färg bortom tid och rum», har jag vikit av stigen i snön för att lätta på trycket bakom en gran uppe på ett litet krön. När jag beslutar mig för att trampa upp ett nytt spår nedför backen upptäcker jag att träden plötsligt upphör, att det bakom granarna breder ut sig en stor, vit tomhet. En snötäckt glänta utan minsta fotspår. Jag låter blicken svepa över denna orörda, färglösa yta och inser snart att jag inte på flera minuter registrerat ett ord av vad Järegård väst och viskat fram.

Först efter viss tvekan spolar jag tillbaka några minuter. Avvaktar. Men tar sedan några raska, bestämda steg ut i den jungfruliga nysnön, sam tidigt som ett förhäxande ljussken i regnbågens alla färger slår ut från den förgiftade brunnen i en adjektivsjuk, död författares förvridna fantasi.■

1 Urban Lindstedt, »Rekordår för svensk skönlitteratur», Svensk Bokhandel, <http://www.svb.se>, publicerad 12 juni 2007, och korrigeringar i Sus Andersson, »Färre klassiker och fler bästsäljare», Svensk Bokhandel 2008:4 (sid 14–18), sid 18. I stort sett all statistik över den svenska bokmarknaden i denna essä härrör från Svenska Förläggareföreningen, varför den endast täcker dess medlemsförlag.

2. <http://tpb.se> [mars 2009].

3. Jfr Catharina Ek, »Litteraturen i den digitala reproduktionsåldern. En undersökning om ljudbokens tillgänglighet», magisteruppsats i förlagsvetenskap, Stockholms universitet, vt09.

4. Ibid., sid 14 f.

5  Carin Ståhlberg, »Monstret väser och råmar», Dagens Nyheter den 24 februari 2009.

6 <http://www.bonnieraudio.se/shop/viewAbout.do> [mars 2009].

7 Sus Andersson, »Färre klassiker och fler bästsäljare», Svensk Bokhandel 2008:4 (sid 14–18), sid 16.

8. <http://www.svenska ljudclassica.se> [mars 2009].

9. Se Bransch stati stik 2007, Svenska Förläggare föreningen, sid 2, 13, Bokmarknaden 2008, Rapport från Svenska Förläggareföreningen, SvF, 2008, sid 11 f, 17 f., Sus Andersson, »Färre klassiker och fler bästsäljare» och »Klassiker funkar fortfarande för barn», Svensk Bokhandel 2008:4, sid 14–18 resp. sid 19.

10.  Sus Andersson, »Fä rre klassiker och fler bästsäljare», Svensk Bokhandel 2008:4 (s. 14–18), s. 18.

11. <http://ba.vitaminit.se/jsp/eshop/toListen.jsp> [mars 2009].

12. Lasse Winkler, »Ljud boken ökar stort på macken», Svensk Bokhandel 2008:4, sid 20–21.

13.  Se till exempel Annica Andersson & Annika Hjertström, »’Det kanske är lite meningen att man ska vidga sina vyer’. En undersökning om yrkesförares inställning till läsning och användande av vägkrogsbibliotek», Magisteruppsats i Biblioteks- och Informationsvetenskap vid Biblioteks- och Informationsvetenskap/Bibliotekshögskolan, 2006:80.

14. Gabriella Håkansson, »Misslyckad ’Da Vinci-kod’. En outhärdligt lång och tråkig roman», Dagens Nyheter den 23 februari 2009.

15. Jfr Johan Svedjedal, »Boken som örongodis», Dagens Nyheter den 2 februari 2006.

16  Ingegärd Waaranperä, »Sökes: korrekturlyssnare», Dagens Nyheter den 11 januari 2009.

17. Viveka Adelswärd, »Små gossar i korgar stör Da Vinci-koden», Svenska Dagbladet den 3 oktober 2004. Ordet »korrekturlyssnare» fann också sin väg till Språktidningens sidor med läsarnas språkliga spaningar, även om det dröjde till februarinumret 2009 innan någon snappade upp Adelswärds drygt fyra år gamla artikel (se »Korrekturlyssnare sökes!», Språktidningen 2009:1, sid 91). Några sökningar i databaser ger dock vid handen att Zac O’Yeah redan för ett drygt decennium sedan använde ordet i en lång artikel om tal- och kassettböcker (se Zac O’Yeah, »Böcker för läsande öron», Göteborgs-Posten den 8 december 1997).

18. Fredrik Söderling, »De ska utse bästa ljudboken», Dagens Nyheter den 14 mars 2009.

19. Kristin Cooper, »Bok handeln testar nedladdning», Svensk Bokhandel 2008:4, sid 20.

20. Ibid.

21. Ibid.

22. Lars Schmidt, »Förlag enas om format för ljudbok», Svensk Bokhandel 2009:1, sid 7. Se även <http://www.book2go.se> [mars 2009].

23.Ljudböcker och e-böcker på The Pirate Bay. En kartläggning av illegal fildelning, Rapport från Svenska Förläggareföreningen, SvF, 2008, sid 3.