Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112
om Snöstormen av Vladimir Sorokin | Ord&Bild

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112
Tillbaka

om Snöstormen av Vladimir Sorokin

om Snöstormen av Vladimir Sorokin

Alan Asaid

Snöstormen

Vladimir Sorokin

 

Norstedts (2013)

Översättning: Ben Hellman

 

 

Distriktsläkaren Platon Iljitj Garin – »en
lång och kraftigt byggd fyrtiotvåårig karl med långsmalt ansikte, stor näsa, välrakad haka och en ständig uppsyn av koncentrerat missnöje» – har uppenbarligen bråttom. I en fjärran, skäligen konturlös bygd vid namn Dolgoje (toponymen är nästan löjligt vanlig 
i Ryssland) härjar en outgrundlig smitta, som inte bara sägs komma från Bolivia utan även alstra zombier. En särdeles hindersam snöstorm obstruerar den hastande doktorns färd med det påstått nödiga och tydligen emotsedda vaccin han har i sin ägo. Han bjuds bistånd av den Sanchomässige brödkusken Kozma, med smeknamnet Harkel (Perchusja), som förfogar över en »självgångare», en fiffig släde driven av femtio rapphönsstora »småhästar», idogt pinnande på ett rullband. Under den följande irrfärden stannar de till på några märkliga platser, däribland hemma hos en mycket liten mjölnare och dennes normalstora hustru, grann i sitt hull, varvid det äts, dricks, tittas på ett slags hologramradio och utövas sänghalmsmotion. Man gör även halt hos en drogidkande församling, »vitaminderna», där det sker redlöst rus och avancerade hallucinationer för hela slanten. Färden fortsätter, till synes ändlös, utsiktslös, trasslig och skev, i våldets och grubblets tecken, i sträng kyla och yrande, villande snö.

        Snöstormsdiktning är något av en paradgren och inte så lite ett dille inom den klassiska ryska litteraturen. I stort sett alla betydande ryska författare har provat på det. Aleksandr Pusjkin presterade några av de mest berömda aktstyckena, förutom i sin poesi även i novellen »Skjutsföreståndaren» och i kortromanen Kaptenens dotter. Bland övriga bör särskilt nämnas Lev Tolstoj, som genom ett par kortare texter – »Herre och dräng» från 1895 samt den tidiga, typiskt betitlade berättelsen »Snöstormen» (Metel’) från 1856 – har tjänat mall, såväl till stoff som stil, åt Vladimir Sorokins senaste kortroman (povest’).

        Men Sorokin vore inte Sorokin om han inte gjorde en helt egen, högst kompetent (till)spetsad, mustig, styvt stiliserad och å sitt sätt fager kompott av det hela. Därtill är förstås Tolstoj inte den ende författaren som Sorokin brygger på. I en monografi från i fjol – Natalja Andrejevas och Jekaterina Bibergans Igry i teksty Vladimira Sorokina (Vladimir Sorokins lekar och texter, 2012) – en av flera sentida frukter av den alltmer substantiella Sorokinforskningen, ägnas ett kapitel åt
en närläsning av Snöstormen. Man spårar 
där bland annat olika slags befryndning – somligt mer siktbart än annat – med ett drygt dussin klassiska författare och texter, från Pusjkin, Lermontov, Gogol, Turgenjev och Dostojevskij till Tjechov, Bunin, Platonov, Aleksej Tolstoj (science fictionromanen Giperboloid inzjenera Garina, Ingenjör 
Garins hyperboloid, från 1927), och rentav Solzjenitsyn.

        Snöstormen är resultatet av en gammal föresats hos författaren. I en intervju i samband med den ryska publiceringen för tre år sedan sa Sorokin bland annat följande:

Jag måste erkänna att jag, vad formen beträffar, har velat skriva en klassisk rysk berättelse. Det var den uppgift som jag ställde inför mig själv. Måhända är den utopisk, måhända postmodernistisk, men det är något som jag länge velat göra. Jag har egentligen närmat mig den här texten under lång tid [...]. Att skriva en, i stort sett hopplös, berättelse om en väg om vintern. En sorts winterreise.

Det är nu inte första gången Sorokin anlitar en klassisk gjutform. Men där det tidigare har lett till ett slags dekonstruerande, estetiskt stridslystna pastischer – till exempel i några av de briljanta novellerna från sent 1970-tal/ tidigt 1980-tal eller i den mäktiga romanen Roman (1994) – rör det sig här om en text som närmast kunde benämnas en hängiven litterär hantverkares kärleksförklaring till (en av de mest praktiserade varieteterna av) den klassiska ryska 1800-talsberättelsen.

        Snöstormen kan betraktas som en fristående del i den dystopiska rundmålning med uttalat speglande bäring på samtidens ryska samhälle som inleddes 2006 med I det heliga Rysslands tjänst (av de översättningar jag sett är det endast den svenska som – på rätt så kuriöst vis – frångår originaltiteln, Den’ opritjnika, vilket direktöversatt blir Opritjnikens dag eller En opritjniks dag). Sacharnyj Kreml’ (Socker-Kreml) från 2008, som försmåtts i den svenska utgivningen, utgör en omedelbar, om än mer episodiskt konstruerad fortsättning på I det heliga Rysslands tjänst. Snöstormen utspelar 
sig av allt att döma i samma fiktiva rymd, tecknad som ett framtida (sent 2020-tal), närmast feodalt Ryssland, där det mesta 
är igenkännligt från läsarens samtid och
 från historien, men där mycket likväl syns skiftat och förvänt. Den lätt maskerade samtidskritiken från de föregående böckerna är här emellertid endast antydd, medelbar, och avser inte så mycket maktens män 
och kuggar, som de vidare existentiella mekanismer som styr och ställer i jordelivet. Som litterärt kitt lämpar sig snöstormen, givet traditionen, mycket väl för den författare som trår akten att skriva det ryska. Vad detta nu innebär. Hur ska/bör/kan man häri förstå »S-/snöstormen»? Enligt Sorokin själv rör det sig om ett tämligen vitt famnande väsen; det är »både ett subjekt och ett objekt»:

Både en gestalt och en scen. Både en hjälte och en dekoration – en fondkuliss mot vilken handlingen utspelar sig. Det är en naturkraft som fastställer människors liv, och deras öden. Vad jag ville mest av allt var att skriva något som snarare än att handla om ett statsskick skulle handla om en naturkraft. Av det som människor här har berott, ännu beror och alltid kommer att bero. Det är den ryska geografin. Det är Rysslands omfång, storleken på dess fält, till största delen obebodda. Det är människors övergivenhet på dessa vidder. Och den viktigaste rollfigur, som denna vidd föder – det är Snöstormen. Allt som försiggår runtomkring – det kunde lika gärna ha utspelat sig under 1800-talet eller 1900-talet, jag valde att skildra 2000-talet...

        Att Sorokin härvidlag sysslat med något mycket ryskt framgår om inte annat
av det mottagande verket rönt. Här några karaktäristiska glosor ur tre svenska recensioner: »välskriven, obehaglig och mycket rysk» (Svenska Dagbladet), »en modernt mångtydig men ändå klassiskt rysk roman» (Dagens Nyheter), »en väldigt rysk bok» (Expressen, med rubriken »En rent
 rysk roman»).Vad detta »ryska» egentligen
 är eller hur det uttrycks i Sorokins roman finns det olika bud om. Detta, naturligtvis, utöver räckan av stereotypiskt sedda ting
 och later, ofta sorgfälligt yppade; en ganska representativ recensent medger utan omsvep att hen inte blir »riktigt klok» på romanen, men »gillar» den i alla fall – mest tack vare »vodkapluntorna», »de hysteriska känslorna» samt, icke att förglömma, »fårskinnspälsarna och rävskinnsmössorna».

        Något som dock med besked brukar
 gå igen när det handlar om läsningar av Sorokin, det är de politiska implikationerna. En »rysk roman» ska ju vara det – politisk. Den måste nästan vara det, på ett eller annat sätt. Och författaren (skenet, bilden) ska helst vara litet pryglad, litet plågad. Men inte för mycket, förstås. Personan, dess på ett eller annat vis ädelt ryska resning, måste ju, trots allt, vara hyfsat intakt och presentabel. För att förmå engagera, för att sälja, för att generera och händelsevis ge riktning åt politisk verksamhet och verkan. Den »ryska romanen» och den »ryska författaren» är, liksom självfallet andra nationellt märkta kategorier av denna sort, inga enhetliga eller på något vis givna begrepp. Vad de däremot i högsta grad uppgår till är slagkraftiga – och inte sällan lukrativa – varumärken.

        Sorokin har som få andra i den ryska litteraturen gjort det till sin sport att rubba kanoniska stoder och sarga sakraliserade beläten. Det må vara »realism» och »modernism» i alla dess nyanser, hierarkiska litterära genrevälden, kommunistiskt/kapitalistiskt nyspråk och skaplynne eller herr Putin himself. (Paradoxalt nog har just den senare – eller rättare: det samhällsklimat och -skick som dennes maktfamningar
 avlat – varit direkt avgörande i att skapa den numera världsberömde författaren Vladimir Sorokin.) Radikal bildstormare, obekväm sanningssägare, bespottad och rentutav förbjuden samhällskritiker – det är tre av
 de väsentligaste föregivna ingredienserna
i det, som det visat sig, internationellt framgångsrika receptet på Den Ryske Författaren Sorokin.

        Att författarskapet slagit igenom
så pass i Sverige (det rör sig nu inte om några gigantiska upplagor, däremot om en jämförelsevis vördnadsbjudande medial kurtis) har nog bland annat att göra just med det faktum att Sorokin så väl tycks uppfylla kraven och infria förväntningarna på vad en rysk författare ska vara. Han fyller tydligen vissa behov hos den svenska publiken. I
 sin avhandling Fönstret mot öster. Rysk skönlitteratur i svensk översättning 1797-2010 med en fallstudie av Nikolaj Gogols svenska mottagande (Ruin 2012), har Nils Håkanson visat på de underliggande premisserna för importen av rysk litteratur till Sverige ur
ett historiskt perspektiv. Han skriver bland annat:

Ryska författare som av olika skäl (politiska, konstnärliga, personliga) har hamnat i konflikt med den ryska statsmakten [...] har givits ett stort utrymme i Sveriges urval av rysk litteratur och rimligen också påverkat den svenska opinionens uppfattningar om grannlandet. Denna politisering av urvalet hänger samman med omständigheter i både källkultur och målkultur; de emellanåt extrema politiska situationerna i Ryssland har lämnat ett tacksamt material för ryssfientliga opinioner i Sverige och kan antas ha bekräftat positiva drag i den svenska självbilden, inte minst uppfattningen av Sverige som ett liberalt, demokratiskt och civiliserat land i den västeuropeiska kultursfären.

Men det är förstås inte bara de politiska aspekterna som gjort att Sorokin så väl fungerat i ett svenskt sammanhang. I ej 
ringa grad beror det också på att han, den nitiskt kameleontiske stilisten, haft den stora förmånen att bli överförd till svenska på ett skickligt och konsekvent sätt. Krångligt är det, att översätta Sorokins texter (man har i lönn försökt). Alla försåtliga nyord, slanginslag, arkaismer, vardagsnära replikskiften, fantasinärda vidder, etcetera, tarvar helt enkelt sitt i lika mått djärva som ödmjuka snille. Fast helt omöjligt är det nu inte att få Sorokin att låta vettig på svenska. Det har docent Ben Hellman än en gång visat med denna sin fjärde Sorokinbok. Den språkligt sett ofta mycket ryske författaren Sorokin låter helt enkelt bra på svenska.
 Jag kommer oförmedlat att tänka på något Olof Lagercrantz nedtecknade i sin dagbok, återgivande vad Erik Lindegren en gång sagt (om poesiöversättning, men ändå):

[D]en enda verkligt tillförlitliga metoden är att ägna lång tid åt en enda diktare, att arbeta med samma man eller kvinna helst genom år. Först då lär man sig att undvika fällorna.

Ett förfarande som förutom kunnighet fordrar »en meddiktande intuition». Det är en stråt som Hellman med dat har vandrat. Skam bara att så gott som alla recensenter helt sonika tror att Sorokin skriver på svenska.

        Sorokins vordna storhet – både utom och inom Ryssland, där han för övrigt hunnit dubbas till »en samtida klassiker» – ter sig i själva verket som något av en ödets ironi. För under så gott som hela karriären – som rent skrivmässigt börjar i slutet på 1970-talet, i konceptualistiska kretsar, men tar egentlig fart först under 1990-talet, då han öppet kan publicera sina verk – har han sökt rubba 
den bastanta stod som, åtminstone sedan Dostojevskijs berömda Pusjkintal 1880 har kastat sin myndiga skugga över det ryska litterära landskapet: Den Store (skäggige) Ryske Författaren.

        Tveklöst mest uppmärksammat sker detta i Blått fett från 1999 (Goluboje salo, på svenska 2001), där Sorokin, bland mycket annat, i en sällan skådad ekvilibristisk tour de force à la Joyce ger sig på och egenhändigt omknådar den ryska litteraturens största och mest vördade namn och texter, ja egentligen hela den ryska litteraturen som sådan,
 som begrepp och föreställning (romanen äger förelöpare i mörkt absurdistiska verk såsom prosapoemet »Mesets v Dachau», 
En månad i Dachau, från 1990, samt
 pjäserna Hochzeitsreise (Bröllopsresa) och Dostoevsky-trip från mitten av 90-talet). Nu, över tre decennier in i författarskapet och vid en allt mognare ålder, har han, Sorokin den vilde, rysk litteraturs bråkstake nr 1, gått och blivit det själv – Den Store Ryske Författaren. Han har rentav anlagt ett litet skägg och
 drar sig numera inte ens för att ställa upp på intervjuer (möjligen delvis på grund av att han lärt sig hantera sin stamning) och med jämna mellanrum publicera krönikor och artiklar. Därigenom har Sorokin allt tydligare axlat den klassiska ryska författarrollen:
 den av indirekt men likväl distinkt samhällskritiker, ställföreträdande samvete och röst.

        Men de förändringar som författarskapet sålunda genomgått, manifesterar sig även i det skrivna, i själva texterna. Medborgaren inom mig har vaknat, säger Sorokin i
 en intervju från senare år och klargör
 därmed möjligen sin brytning med den konceptuella och »postmoderna» estetiken. Sovjetunionens sammanbrott tvingade Sorokin liksom alla andra att anpassa sig, inte minst mentalt, till den nya verklighet
 som plötsligt omgav honom. Han kunde 
nu publicera de verk han skrivit, men detta
 i ett artskilt och till stora delar kaotiskt litteraturlandskap. Det blev svårare att
 skriva nya verk, finna den ton och skiktning, vari han kunde verka och skapa, utifrån helt nya beståndsdelar. Efter romanen Serdtsa tjetyrjoch (De fyras hjärtan, 1994), ett av 
de verk där den sorokinska »chock- och pervesionsestetiken» firar störst triumfer, dröjer det närmare ett decennium innan han återkommer med en ny roman – Blått fett.
 De språkexperimentella verk med udden mot sovjettillvaron i allmänhet och den socialistiska realismen i synnerhet som Sorokin skrev i början av sin karriär – bland annat romanerna Norma (1994), Otjered (1985) och Tridtsataja ljubov Mariny (Marinas trettionde kärlek, 1995) – lämnar så efter en längre övergångsperiod, då han publicerar sig sparsamt, plats åt verk som markerar en nyorientering. Frågan om »ondskans väsen», som i författarskapet genomgående uttrycks genom en »övergreppstematik» på olika plan (gestalter emellan, mot läsaren, mot texten/ litteraturen i sig), vävs nu mer oförmedlat samman med vidare existentiella perspektiv. Sorokinforskaren Maksim Marusenkov har i sin studie Absurdopedija russkoj zjizni Vladimira Sorokina. Zaum’, grotesk i absurd (ung. Det ryska livets absurdopedi enligt Vladimir Sorokin. Zaum’, det groteska och det absurda, 2012), definierat denna nyorientering som att »absurdismen som litterär kategori lämnar plats åt absurdism 
i ontologisk bemärkelse». Form- och innehållsmässigt innebär nyorienteringen också, intressant nog, att Sorokin ansluter till den nya dynamiska våg av rysk fantastik och överhuvudtaget populärlitteratur – science fiction, fantasy, skräck, med mera – som varit på stark frammarsch sedan mitten/slutet på 90-talet, och framförallt rönt en boom under det senaste dryga decenniet.

        Genom att förlägga merparten av handlingen i sina verk från senare år till
en mörkt målad framtid – en framtid som oavlåtligen närs av historien och speglar samtiden – söker Sorokin gång efter
 annan gestalta vad han kallat »den ryska metafysiken». I en intervju från häromåret säger han apropå vad han ser som det ryska varat och dess »eviga» lyte: »Hela livet rör
 vi oss någonstans mellan det förflutna och framtiden, därför saknar vi en nutid.» Sorokin har på äldre dagar helt enkelt funnit det för gott att sysselsätta sig med den klassiska frågan om Rysslands och det specifikt 
ryskas framtid och skick. Detta är ju en frågeställning som löper likt en besatthet genom hela Den Stora Ryska Litteraturen, alltifrån det ögonblick Nikolaj Gogol mot slutet av den första delen – helvetesdelen – av Döda själar låter berättaren servera den bevingade formuleringen: »Ryssland, vart hastar du hän? svara mig. Inget svar.» Gogols färmt och ovisst fjärmande trojka blir hos Sorokin en farkost som leder på villovägar och jämt går sönder. Brödkusken Harkel, den enkla lilla människan, fryser ihjäl: »Han låg allena i den tömda huvan, som i en kista som var alltför stor för honom.» Doktorn klarar sig, med knapp nöd. När han påträffas och jämte småhästarna tas om hand av en grupp uniformerade kineser (den kinesiska närvaron i det framtida Ryssland återkommer i flera av Sorokins senare verk), brister han i ömklig gråt vid insikten om

att Harkel hade övergett honom för alltid, att han aldrig skulle nå fram till Dolgoje, att han inte kunnat leverera Vaccin 2 och hans eget liv, Platon Iljitj Garins liv, av allt att döma hade tagit en ny vändning; någonting svårt och helt säkert någonting mycket tungt och strängt, något som han aldrig ens kunnat drömma om låg nu framför honom.

Se där ett slut värdigt en mycket rysk berättelse.