Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112
om Den räddade tungan av Elias Canetti | Ord&Bild

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112
Tillbaka

om Den räddade tungan av Elias Canetti

om Den räddade tungan av Elias Canetti

Maxim Grigoriev

Den räddade tungan

Elias Canetti

 

Brombergs (2012)

Översättning: Eva Liljegren

 

 

Elias Canettis enda roman Förbländningen är en omständlig, idiosynkratisk historia om vad som rör sig i huvudet på en kufisk bokmal till sinolog och hans närmaste, minst lika bisarra omgivning. Få lär ha orkat sig igenom denna svårsmält nihilistiska bok, men desto fler har beskyllt den för såväl kvinnohat som antisemitism (Canetti var själv jude). Rollfigurerna är inte människor, har man menat, utan groteska karikatyrer. Ingen beter sig sådär på riktigt.

        Själv behövde jag en tre månaders paus mellan tredje och fjärde delen, men i slutändan var det, med vissa reservationer, värt det: den som länge misstänkt att mänskliga relationer som sådana kännetecknas av våld, hopplöshet och förnedring blir efter läsningen stärkt i sin övertygelse. »Ich schreibe aus Hass», lär Canetti ha sagt till en bekant. Han kunde ha haft på sig den där t-shirten: »I don’t discriminate. I hate everyone».

        Den självbiografiska trilogin som Canetti författade på ålderns höst och vars första volym, Den räddade tungan, i fjol återutgavs i Brombers vackra nobelklassikerserie är mer lättillgänglig och mindre misantropisk. Texten, som är en mer behärskad symbios mellan modernismens innovationer och den klassiska realistiska romanens flytande berättarstil, bygger i stället på ett intrikat schema av medierade varseblivningar, där varje upplevelse är filtrerad genom någonting annat. För den som faktiskt intresserar sig för hur litteratur kan skrivas finns här åtskilligt att hämta.

        I Den räddade tungan får vi följa den unge Canetti från barnsben i Bulgarien till tonåren i London, Wien och Zürich på 1910-talet. Det är ett liv i exil och geografisk rörelse, där enda konstanten, utöver familjen, utgörs av litteraturen. Modern – en dominant och egensinnig kvinna med starka åsikter och tydlig smak – odlar en passionerad, närmast besatt kärlek till böckerna och teatern. Det färgar av sig på äldste sonen. När fadern dör intar den brådmogne Elias hans plats och installerar sig som moderns förtrogne läskamrat, ett slags prematurt manssubstitut. Det är genom henne som han träder in i såväl kunskapen som det tyska språket.

        Moderns otvetydiga, intensiva omdöme vilar som en skugga över allt pojken företar sig. Hon lär ut tyska till honom med en besynnerlig teknik där han aldrig tillåts titta i grammatikboken, utan måste förlita sig på hörseln. Det misslyckas naturligtvis och hon hånar honom. Han börjar skriva, hon sågar. De läser tillsammans. Varje upplevelse reflekteras, filtreras genom henne, och i slutändan framträder hon, snarare än berättarjaget, som trilogins om inte huvudperson så åtminstone tema. Den tredje volymen slutar på moderns dödsbädd och hela historien är en enda lång befrielseprocess och hatkärleksförklaring.

        Såväl i trilogin som i romanen är Canetti trogen samma litterära teknik, men där den i romanen kan kännas som ett ändamål i sig och så att säga komma emellan läsaren och verket, tjänar den i självbiografin direkta upplevelsemässiga syften. Det första man lägger märke till är en extremt närgången intern fokalisering, som dessutom hela tiden skiftar mellan rollfigurerna. Texten äter sig in i huvudena på sina karaktärer och gräver ner sig i perspektivet. Berättaren smälter samman än med den ena personen än med den andra, vilket resulterar i en ständig återvarseblivning.

        Canetti talade själv om »akustiska masker», karaktärisering genom språkbruk, och ett av hans favoritstilmedel för detta är erlebte rede. Han är visserligen långt ifrån ensam om det; greppet är kanske ett av den modernistiska romanens främsta kännetecken och både Woolf och Faulkner har drivit det till det yttersta. Härvidlag kan Canettis mer experimentella roman framstå som lite daterad i sin »övermodernism», medan bruket i Den räddade tungan är mer välriktat och utgör en effektfull kontrast mot huvudberättarens auktoritära, självupptagna ton.

        Självbiografiska texter använder sig ju i regel av en tydlig berättare som ser tillbaka, lägger till rätta och kommenterar. Det är en konventionell och enkel konstruktion, kanske rent av lite naiv med tanke på allt som blivit sagt om helhetsblickens kris och subjektets upplösning, men det äger inte desto mindre sin giltighet. För det är samtidigt endast denna enkelhet, denna klarhet i den narrativa konstruktionen, som gör det möjligt att se. Min invändning mot den typ av litteratur som struntar i verklighetens yttre aspekter för att nå fram till något slags inre upplevelse (vare sig det görs med medvetandeströmmar, fragmenterad narration eller alldeles för närsynt fokalisering) har alltid varit just att den brister i åskådlighet: om jag som läsare inte begriper exakt vad som pågår slutar jag bry mig. Att världen är komplex och jaget en produkt därav motsäger inte det faktum att den som har bra syn på visst avstånd kan skilja en cirkel från en kvadrat.

        Till skillnad från den litteratur som rör sig inne i ett medvetande utan att någonsin blicka ut, glöms här, trots den närgångna fokaliseringen, varseblivningens åskådliga aspekt aldrig bort. Detta sker först och främst genom att berättaren etablerar ett visst avstånd till läsaren. Man slipper med andra ord den typ av förbrödring som uppstår i texter som talar till en alltför homogen publik och förutsätter att alla redan vet allt. Att se är att hålla en viss distans, skrev Pessoa. Men att se är också att välja ut, och därmed att blottlägga sig själv.

        Det brukar kännas rätt märkligt när man hör sina egna uttalanden citeras – vare sig det sker med erlebte rede eller direkt anföring. Det finns liksom ett parodiskt stråk i det hela. För ett ögonblick får man en bisarr inblick i hur ens bekant eller närstående måste uppfatta en: det som inifrån upplevs som ett jag oändligt komplicerat och fullt av tvetydigheter framstår utifrån som en rätt så enkel karikatyr.

        För varandra är vi ju alla ett slags karikatyrer, reduceringar. Men kanske är det just så ett jag konstrueras, både i livet och i litteraturen: jaget är den sammanlagda mängden av vrångbilder, där var och en har bidragit med sin förkrympta version av helheten. Genom att låta berättaren röra sig mellan dem kan läsaren både få se det hon aldrig orkat lägga märke till och samtidigt få en skymt av sina egna och berättarens blinda fläckar.

        Det påminner i viss mening om exilens position, som berättarjaget ju befinner sig i under nästan hela sitt liv. Avståndet och rörelsen är just det som omöjliggör förbrödringen. Å ena sidan kommer den som befinner sig i exil aldrig riktigt in, förblir utanför – å andra sidan är det just denna position som möjliggör iakttagandet som sådant. Det är just rörelsen mellan dessa människokarikatyrer och deras omvända, medierade varseblivningar som skapar en komplicerad bild av förloppet och aktörerna, ungefär som ett spegelsystem.

        Huvudpersonen hos Canetti omges av en rad oförglömliga bifigurer: en »diaboliskt vital» farfar som klappar servitriserna på baken och strör omkring sig smaklösa skämt på ett tjugotal språk han inte behärskar, en kolerisk morbror Josef som från tid till annan far ut i anklagelser mot hela familjen för att vara eländiga tjuvar. Det är här som erlebte rede och närfokaliseringen kommer till sin rätt. Tack vare dessa karikatyrers uppfattningar av pojken sådan han var då, framträder också berättarjaget för läsaren, filtrerat genom allehanda speglar och vår egen förväntningshorisont, ensam i all sin ynkliga nakenhet.

        Ofta blir det ganska komiskt; en rätt så svart, våldsam humor som påminner om Förbländningen. Ett exempel är när Canetti med sin teknik lyckas teckna bilden av sig själv som en skolpojke med total brist på självinsikt. Genom hans skildringar av hur klassen förhåller sig till honom anar man som läsare att han befinner sig nära vad som i dag skulle ha benämnts som »mobbning». Någonstans i utkanten av hans uppmärksamhet blir han dessutom utsatt för direkt antisemitiska påhopp, men inte heller det är någonting han vill kännas vid.

        När skolklassen går igenom grekisk antik får Canetti öknamnet Sokrates. Han tror, på fullt allvar, att det har att göra med att de andra skoleleverna på så sätt vill »avlasta sig allvaret i hans [Sokrates] öde», de är alltså så ledsna över hur det gick för filosofen att de känner sig tvungna att låta den unge Canetti bära den tunga tragiken genom ett slags namngivandets överföring. Tanken på att öknamnet snarare har sin upprinnelse i att han i deras ögon framstår som en nörd, för att använda dagens språkbruk, slår honom inte ens och den vuxne berättaren anmärker inte. Som läsare kan man kanske tänka: bara en »nörd» skulle komma på ovanstående förklaring över huvud taget.

        Pojkens omgivning sipprar förbi honom, man får en känsla av att den faktiskt rent av sipprar förbi också den äldre berättaren. Det är bikaraktärerna som faktiskt ser, varseblir pojken – de är också, ironiskt nog, de enda som gör det. Men samtidigt är de ju redan inbegripna i berättaren – det är berättarjaget som minns dem och följaktligen i sin tur modifierar och förvandlar till karikatyrer. Denna massans närvaro i jaget både möjliggör jagets existens och utgör dess filtrerade, inre produkt. Det är också det som berättaren slåss mot och försöker frigöra sig från, vare sig det sker genom flykt eller våldsamma utfall.

        Den unge Elias beskrivs av den äldre berättaren som en pojke med »rasande kunskapstörst». Törsten är till den grad rasande att han som litet barn försöker yxmörda sin kusin när hon inte vill låta honom läsa i hennes böcker. Hon hämnas genom att knuffa honom i skållhett vatten. I flera episoder förbinds kunskap och språk med våld, till exempel när tungor gör sina symbolladdade framträdanden i drömmar och återberättelser. Precis som i romanen finns här ett jag som vill veta, kosta vad det kosta vill – människomassan är bara i vägen. Men där vi rent intuitivt skulle se massan som en produkt av ett antal individer, ser Canetti snarare individen som härledd ur massorna: utan dem inget jag. Vi förutsätts vara individer fram till dess att massan, som sjuder någonstans djupt inne i var och en av oss, kokar över. Kön, ras – det är också en form av massa. Peter Kiens våldsamma kamp för att bli lämnad i fred med sina böcker i Förbländningen är en kamp först och främst mot sig själv, mot det inom en som gör att man inte blir lämnad i fred från allra första början: omgivningens märkliga tendens att vara en del av den inre världen.

        När detta överförs till litterär teknik får man ett slags varseblivningscirkel. De sekundära karaktärerna ger en bild av berättaren, trots att de redan finns inne i berättarens perception från början. De blir ett slags inre spegel av ett yttre dito, som trots den inre självbildens aberrationer och blinda fläckar visar upp denna självbild utifrån. Det är sålunda inte det biografiska jagets bild av sig självt som fördjupas i Den räddade tungan – han tror ju redan att han har allting klart för sig – utan läsarens bild av honom.

        Den största och djupaste spegelbilden erbjuds av modern: hon förföljer och filtrerar inte bara pojken, utan också berättaren; vart man än vänder blicken ser man bara den kvardröjande skuggan av hennes dömande blick. Ända fram till slutet av boken betraktas hon själv likväl endast i relation till sonen, som en funktion, en tämligen kartongartad figur sedd genom pojkens ögon. Med andra ord en klassisk bikaraktär. I slutet kommer emellertid ett raseriutbrott, tecknat med en blandning av ironi och inlevelse, sardonisk imitation och empati. Hon tröttnar plötsligt på sin impotente skyddsling tillika förvuxne beskyddare som försökt ta sin fars plats. Karikatyren börjar tala i mer än korta citat. Hennes liv har passerat förbi. Hon har satsat allt på sin son, den ende mannen i hennes liv sedan makens död, och han visar sig ha vuxit till en vekling och överhuvudtaget ett missfoster utan egen vilja. Utbrottet kommer fullständigt oväntat, lika obefogat och absurt som mänskligt och berörande. Under bokens sista sidor får man en exakt uppfattning av hur denna »mammas pojke» måste ha varit sedd utifrån, från hennes perspektiv.

        Det som inifrån framstår som en komplicerad, sluten enhet utgörs på sätt och vis snarare av ett slags ständig återvarseblivning av jaget genom andras ögon. Denna teknik för karaktärsteckning förefaller mig högst fruktbar också i dag. Man blir gärna det man blir sedd som, och innan man vet ordet av är det för sent att göra något åt saken. Man tror att man närvarar i massan, men det är massan som närvarar inom en. Man vill fly undan den i ensamheten, i böckerna, men där finns samma massa, bara i form av frånvaro. Litteraturen kanske erbjuder ett liv åt de livlösa, en tillflykt för de osäkra. Andra har kul, medan man själv sitter där med sina böcker och får trösta sig med att lektyr åtminstone är bättre än att yxslakta kusiner, men förr eller senare kokar någonting inom en över ändå.

        I slutändan kommer man den lille självparodiske Canetti riktigt nära: en arrogant, självupptagen, stiff pojke som flyr undan de mänskliga relationernas förnedring in i böckernas exil. En klassisk kuf! Men också det är ju en karikatyr.