Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112
om utövat. En kurskorrigering av Anja Utler | Ord&Bild

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112
Tillbaka

om utövat. En kurskorrigering av Anja Utler

om utövat. En kurskorrigering av Anja Utler

Anna Hallberg

utövat. En kurskorrigering

Anja Utler

 

Rámus (2012)

Översättning: Linda Östergaard

 

att det redan har börjat. För länge sen. Vi är inte först. Det betyder inte att vi är utan skuld. Men vi måste vaksamma: så här, skärpa blicken. Anstränga. Ytterligare. Innan vi går till handling borde vi ha något slags grepp om situationen. Vad kan hjälpa oss? Vittnesmålen, bilderna, rapporterna, berättelserna? Tveksamt. Se hur »vittnesmål»glider, formateras, standardiseras, normaliseras. Det rinner mellan fingrarna. Grumlas. Myllrar. Det är mycket svårt att orientera sig. En berättelse har förslagsvis en början, en mitt och ett slut och en liten guldfisk som hoppar upp och pussar läsaren på nosen. Det är trevligt på samma sätt som det är skönt att komma in i ett svalt rum där det står en vackert formgiven skål med färska nektariner och en tillbringare med vatten. Vad var det vi pratade om? Varför får jag känslan av att röra mig baklänges, backas bort från centrum, varför sitter vi i det här rummet med fruktskålar och vatten? Hjälp oss. Det susar i öronen, vaggandet kommer nästan av sig självt. Mjukt och vänligt falla in i lunken, den som bara dödar på avstånd: barn i latinamerikanska guldgruvor, djur i slakterier långt borta. Att flytta sig säkert genom luftkonditionerade korridorer fram till berättelsens slut. Behagligt och välbekant. Peripetierna avlöser varandra. Liksom årstiderna, dagarna. Cykliskt men välordnat, med små variationer: guldfisken hoppar till med ett plask. Vittnesmålen rullar. Eller om det är förhörsledarna, rösterna blandas ihop till en melodi. Efter ett tag hör jag den inte. Kroppen vaggar med ändå.

        Att läsa utövat. En kurskorrigering innebär att komma ut ur den luftkonditionerade korridoren. Det är våldsamt, kaotiskt och mycket ljudligt – ljuden verkar komma från alla håll – livet skriker, bullrar och slamrar. Men det är verkligt och levande, det gör mig levande.

 

Känna hur sinnena slås på: hur synen aktiveras. Känseln. Doften av vägdamm, jord, tvättmedel och mentholtuggummi. Den söta nästan omärkbara smaken av blod från tandköttet, och så ljuden: hur det låter överallt ifrån.

        Mitt i en pulserande verklighet. Skräcken. Lyckan. Blodet som rusar. Nu. Det pågår redan, det är ett banalt faktum; det tog bara en stund att kvickna till. Nu gäller det att skapa överblick och orientering. Vad kan hjälpa oss? Grammatiken kan.

        Åh, såklart. Kinderna rodnar. Låt oss titta på grammatiken, läsa vad och hur det står.

 

Det står utövat. En kurskorrigering. Meningen har alltså satts igång före oss. Vi kommer in när det är klart, »utövat», i imperfekt. Vad är det som är utövat? Det vet vi inte. Men vi får något annat, en ny mening, ordentligt igångsatt med versal inledningsbokstav men utan avslutande punkt: »En kurskorrigering». Det här är förberedelsen inför vad som skall komma. Kursen ska ändras, korrigeras, styras om. Utgången är oviss, och vi befinner oss nästan omedelbart på andra sidan av ett stopp. Något har utövats, punkt, och en kurs skall korrigeras, ovisst hur. Men det är en början. Något som har varit och något som skall komma.

        Jag vet få samtidspoeter som är så grammatiskt lyhörda som Anja Utler. Att läsa henne ger mig alltid en dubbel känsla av eufori och skam. Den euforiska känslan av att det bevisligen är möjligt, att dra språket ända upp, ur sin kapsel. Det är så ytterst sällan med sådan precision. En Gertrude Stein, en Gunnar Björling, en Christian Bök eller Caroline Bergvall – visst har det funnits och finns fortfarande. Men ändå. Förtvivlat sällan. Så sporadiskt att man nästan glömmer bort, börjar fuska, slira och slappa. Då: skammen. Sveket. Nonchalansen. 

        När jag läser utövat. En kurskorrigering tänker jag att 99 procent av all prisbelönt och storcirkulerande samtidsprosa är bedövande muzak. Den gör mig pundig och lallande, mysig och varm, medan den tar mina pengar igen och igen.

        Anja Utlers prosa gör mig nervig och skärpt. Påminner mig om hur lite jag behöver. I princip skulle jag klara mig på den här boken i ett decennium. Det är förstås en kommersiell katastrof.

 

Vad som finns: en drygt hundrasidig prosabok med titeln utövat. En kurskorrigering.

        Den rymmer 14 numrerade prosastycken:

 

1:a arket: Här

2:a arket: Ljus glädje

3:e arket: Lätta vikter

4:e arket: Näring. Liksom ur den tunga drömmen

5:e arket: Glas

6:e arket: För mig lätt att urskilja

7:e arket: För mig lätt att urskilja

8:e arket: Som klister lavar

9:e arket: Räkenskapsredovisning. Liksom ur den tunga drömmen

10:e arket: Kan ingenting komma emellan för dig?

11:e arket: Kan ingenting komma emellan för dig?

12:e arket: Kan ingenting komma emellan för dig?

13:e arket: Falla

14:e arket: Räkenskapsredovisning. Liksom ur den tunga drömmen

 

Elva avsnitt med kapitelrubriken: »fast här».

 

Hundra infällda partier i högermarginalen, satta i mindre grad.

 

En helsida med lika liten grad, i tvåspalt.

 

En tabell över naturresurser, ekonomi, utrotning och procentsatser. Både autentisk och preparerad. Våldsam. (T) = Tyskland.

 

3 redovisade citat: »there is nothing but white: ur ett radiomeddelande från en pilot, då han efter den första provsprängningen av kärnvapen flög över det område som träffats.

        out of reach, out of grasp från en låt av Captain Beefheart.

        Spontanní exploze zevnitr: Explosion inifrån, självantändning. Motiv ur Petr Zelenkas Film Rok d’ábla från 2002.»

 

 Ett jag, som mestadels talar efter punkt: ».öppna ytor i åkermarkens mitt.» Eller: ».håll dig stilla när jag talar med dig.»

 

Berättelsen i utövat. En kurskorrigering är enkel. Läsaren får möta en kvinna som lämnat samhället och sin lägenhet, och flyttat ut till en stuga. Hon är förtvivlad och uppgiven inför den ekologiska kollaps hon ser omkring sig. Hur kalvar mals ner till »köttmjöl» och »en båt kräks ut fiskar genom en lucka». Hon vill få till stånd en förändring, en kurskorrigering, men vet inte hur. Hon har skaffat ett vapen men inte använt det. Ännu. 

        Kvinnan iakttar, lyssnar, antecknar och tänker. Vi får ta del av minnen, sinnesintryck, dialoger och funderingar. En barndomsvän – kanske den enda nära? – återkommer som samtalspartner och frågeställare.

        Nästan inga handlingsalternativ förefaller konstruktiva, alla rörelser och riktningar är redan »utövade». Det enda som återkommer som ett hopp och en möjlighet är tecknandet: »det är det enda som återstår: tecknandet, önskan om att säga något, allt leder in i den enda rörelsen».

 

Anja Utlers litteratur har alltid handlat om rörelser och förflyttningar. Ta ut riktningar. Bända upp, dra fram, fösa ihop, plocka isär. Att uppmärksamt och tålmodigt vicka på ett ord tills det lossnar. Det är logiskt att hon har ingått i konstnärliga samarbetsformer med både dansare och musiker.

        När man talar om hennes författarskap är det lätt att gripa efter synestetiska klichéer som »ordens sinnlighet», »grammatikens koreografi» eller »textsidans visuella komposition», men då missar man något av den pregnans som också präglar hennes stil. Utlers texter kan vara mycket aparta, men de är aldrig flummiga. Hon är alltid där, närvarande i språket; står det, som till exempel på sidan 88: »Hon skulle aldrig upp-, / och till kalla flagor, / i barn skulle hon bryta ut», då litar jag på att det måste stå exakt som det gör.

        Men, säger ni: Det här är ju en översättning, en tolkning, något förvridet och omformaterat. Javisst, men Linda Östergaard, som överfört Utlers tyska prosa till en lika säker Utlersk svenska, har gjort det med en fantastisk omsorg. Varje litet morfem är lyft som en späd stickling och omplanterat i svensk språkmiljö. Det är en bragd Östergaard presterat och jag kan bara föreställa mig alla arbetstimmar och noggranna korrigeringar. Därmed är utövat. En kurskorrigering en titel som också kan sägas gälla för översättningen.

 

Föreliggande bok är Utlers första prosaverk. Tidigare har hon skrivit poesi, och många av Utlers lyriska särdrag återfinns också i prosan: det egensinniga användandet av skiljetecken och konjunktioner. Förmågan att hypersnabbt bromsa upp, och sedan ösa på. Den typografiska känsligheten och tilliten till rytmens sammanlänkande potential. Men också användandet av myter, sagor och traderade berättelser. I diktsamlingen Brinnen från 2006 spelar Marsyas-myten en framträdande roll. Här är det Kriemhild – i nordisk mytologi kallad Gudrun Gjukadotter, maka till hjälten Sigurd Völsung i Völsungasagan – ur Niebelungenlied, som den kvinnliga huvudpersonen speglar sig i: »Jag är inte Kriemhild. Men villkoren för mig var sådana: till en början faktiskt ideala. För ett gott liv; jämfört med andra en frigångerska.»

        Ja, varför väljer inte huvudpersonen »ett gott liv»? När hon uppenbarligen kan. När villkoren är, som det sägs: »ideala»?

        Kanske för att hon inte kan låta bli att känna, tänka, höra. För att hon hela tiden, till varje pris, letar efter något som ska »stämma». Att det ska gå ihop. På riktigt. Det gör det ju inte. En barndomsvän. Kanske. En människa en kylig aprilmorgon vid cykelstället. Är det allt? Tecknandet, skriften, arken och texten, det vill säga konsten – innan den auktoriserats av de institutioner som definierar den – möjligen.

        Men det är något med den här boken som är obehagligt på riktigt, och som också gör den bra. Bättre än vad den hade varit om den bara hade lovsjungit Konsten och hatat samhället/kapitalismen/rovdriften. Det finns ett litet tema som bara delges fragmentariskt, som handlar om utvaldhet och renhet. De unga själarna, mjuka och oförstörda. Förslagsvis unga flickor. Vår kvinnliga huvudperson har en större plan, och naturligtvis ser hon sig som räddare och befriare och inte terrorist. Inte sektledare eller kidnappare. Hon har ett vapen. Den innerliga empatin man så gärna vill känna för denna sensibla person, utmanas. Och ställs mot andra värden. Det är svårt.

        Världen har inga rena zoner tänker jag när jag läser. Det finns ingen plats som är helt fri från skuld eller ansvar, även om det finns avgörande skillnader. Därför är utövat. En kurskorrigering en jobbig bok att läsa. Inte för att den är narrativt uppbruten, det är det minst besvärliga. Men för att den öppnar och öppnar och öppnar – och just när man står som mest avklädd och mottaglig och nästan börjar bli lite rörd … då påminns man om just det. Att vi måste bära hyckleriet med oss och inom oss. Hur långt ut vi än flyttar och hur konstnärlig vår syntax än ser ut. Kurskorrigeringen är inte färdig. Det är något annat som har utövats, före oss. Det är därför punkten i Anja Utlers prosa inte är ett avslut utan en början.