Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112
om Gå vilse. En fälthandbok av Rebecca Solnit | Ord&Bild

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112
Tillbaka

om Gå vilse. En fälthandbok av Rebecca Solnit

om Gå vilse. En fälthandbok av Rebecca Solnit

Tina Carlsson

Gå vilse. En fälthandbok

Rebecca Solnit

Översättning Sofia Lindelöf

Daidalos 2012

 

 

I Rebecca Solnits bok Gå vilse. En fälthandbok är berättandet centralt. Solnit tycks låta tankarna flöda fritt och formar en text där berättelserna löper in i och ut i varandra utan att deras samhörighet genast är uppenbar. Det meningsfulla återfinns inte i de enskilda berättelserna utan i den väv av berättelser som Solnit skapar. Varpen mellan vilken tråden löper är de fyra kapitlen med den gemensamma titeln »Avståndets blå» – vartannat kapitel i boken heter så. I dessa blandar Solnit historiska, filosofiska och konsthistoriska berättelser som på olika vis vidgar förståelsen för hur man kan gå vilse. Mellan »Avståndets blå» löper det en tråd av självbiografiska berättelser som följer Solnit från barndomen i det första kapitlet, »Öppen dörr», tills hon i det sista kapitlet »Hushistoria» till slut förmår befria sig från det barndomshus som hon upplevde sin första berusning i. Berusning som ett sätt att gå vilse. Då var hon åtta år och firade den judiska högtiden Pesach. Familjen är samlad runt bordet och Solnit dricker av vinet som symboliskt är framdukat för profeten Elia som, enligt judisk tradition, skall komma tillbaka på den yttersta dagen och besvara alla frågor. Solnit minns inte längre om någon dörr, vilket traditionen bjuder, verkligen stod öppen. Men i minnet anar hon en öppen dörr mot en kylig vårnatt.

 

Att öppna dörren för mörker och profetior och tidens slut hade varit ett spännande brott mot vardagsrutinerna.

 

Så som jag läser det, är det mod som Solnit genom sitt berättande söker, mod för att förmå sig att slutgiltigt lämna barndomens hus. Gå vilse! Solnits uppmaning att: »Lämna dörren öppen för det okända, dörren mot mörkret» riktar sig på så vis lika mycket mot henne själv som mot mig. I berättelse efter berättelse följer jag Solnit i de strövtåg som leder henne bort från barndomshuset som i drömmarna, långt efter att hon lämnat det som 14 åring, fortfarande håller henne kvar.

 

Det hände en del hemskheter i det huset, men inte några särskilt ovanliga eller intressanta saker.

 

Så skriver hon. En mening som får mig att stanna upp, den bildar som många andra meningar i hennes berättelser, ett hålrum in mot mitt eget liv. I det röda tegelhuset på Saffrangången 28 fanns det, till skillnad från Solnits barndomshus, ett centrum. En trappa som vid tredje eller kanske fjärde trappsteget uppifrån alltid knarrade när jag smög ner till mitt rum på bottenvåningen med fönstren mot skogen. Inget ovanligt eller särskilt intressant hände heller i det huset. Inte ens min mammas död när jag var 14 år tänker jag på som särskilt intressant eller ovanligt. Men hemskt. Fast inte hemskt på samma vis som i Solnits barndoms hus, där det hemska snarare är outtalat och tycks obeskrivbart. Kanske är det det outtalade hemska som håller Solnit kvar i huset och som hon därför genom sitt berättande försöker ge ord.

I kapitlet »Ruiner» läser jag om Marine, Solnits utlevande ungdomsvän. Marine dör ung av en överdos, och med hennes död upphör också dödens magiska dragningskraft. Den kan inte längre vara en potentiell flyktväg från den hemtama hatade förorten in i det okända. »Den död vi förälskat oss i var bara en tanke.» Jag känner mig främmande inför Solnits och Marines gemensamma punkiga tonårsliv i Kaliforniens San Francisco. När min mamma dog blev dödens återvändsgränd allt för uppenbar för mig. Jag hann aldrig fullt ut förstå att den kunde vara en fantasis lustfulla lek med det okända. Med den konkreta döden försvann också upproret. Precis när jag skulle ta sats och vända mig mot det röda husets självklarhet upphörde det att vara självklart. Som om dödens ankomst vred verktyget för mitt uppror ur min hand. Många gånger hade jag i vrede ohörbart viskat bakom min mammas rygg att jag önskade att hon skulle dö. Efter mammas död upphörde jag att ens i den tystaste viskning åkalla döden.

I det första kapitlet om »Avståndets blå» skriver Solnit att: »Världen är blå i ytterkanterna och i djupen. Detta blå är ljuset som gått förlorat.»Avståndets blå ljus. Melankolins blå färg. Hennes första berättelse om avståndets blå färg gör det enklare för mig att förstå meningen med saknad. Att vårda den. Att betrakta den som ett blått skimrande landskap vid horisonten. Hon skriver också att »varje kärlek har sitt landskap.» Jag låter ett landskap, en åker, ett hus, svepas in i blått, de förpassas till horisonten. Saknaden till just den åkern, det huset blir lättare att bära. Ett avståndets blå har upprättats. Solnits landskap är öknen och staden. Det är öknen som lär Solnit att skriva. Det är öknen hon vill promenera ut i. Gå vilse i. Jag accepterar hennes förståelse av att vara vilse; man måste våga förlora sig för att kunna återuppfinna sig på nytt. Solnit berättar om barn som rövats bort och tillfångatagits men som genom att överlämna sig till det nya också omformats till andra nya individer och därmed upphört att vara fångar. En stilfull metaberättelse om modet att släppa taget om det som varit och istället låta sig bli en del av en annan berättelse. Hon berättar om Álvar Núñez Cabeza de Vaca, den spanska upptäcktsresanden, som år 1527 tappar bort sig i landskapet på den »nya» kontinenten Amerika men som genom att upphöra att leta efter det ursprungliga målet återfinner sig själv som en annan. Den som inte erövrar. Kompassen ställer om sig. Det är också det Solnit genom sitt berättande vill. Ställa om sin kompass. Hon är fången i barndomens hus utan mittpunkt. Hon hittar inte ut. 

Huvudfrågan som bär berättelserna är »och på vilket sätt tänker du söka efter det som du inte alls vet vad det är?» Det viktiga för Solnit är inte att komma fram, eller hitta svaren, utan att hålla dörren mot det okända öppen. För Solnit innebar det att kunna lämna huset med den kalla blekturkosa poolen, som i hennes drömmar om huset förvandlas till en helig källa. Berättelserna har inget annat mål för Solnit än att ta sig ut mot det okända.  Det okända som ligger bortanför släktingarnas berättelse om den försvunna farmoderns mor, och bortanför hennes egen fantasi om den försvunna farmoderns mor, som hon vid en tidpunkt tror sig finna i ett fotografi från 1905 av dokumentärfotografen Lewis Hines. Kring gammelfarmoderns försvinnande väver Solnit en fantasi om att lämna förpliktelser bakom sig för att istället gå ut i landskapet. En längtan som tillhör Solnits liv mer än den försvunna gammelfarmoderns. Gammelfarmodern liksom Solnits farmor har i själva verket gått vilse genom att försvinna in i psykisk sjukdom. Ett tillstånd som konkret öppnar dörren mot det okända. För Solnit själv är däremot det fysiska gåendet ut i landskapet ett viktigt redskap för sina försök att förvilla sig.

 

Jag växte upp med naturen som tillflykt, med möjligheten att överge de sociala relationernas horisontella värld och istället liera mig vertikalt med himmel och jord, materia och ande.

 

De sociala relationernas horisontella värld? Hur ser den ut? För mig är naturen också en tillflykt, men jag förstår naturen som horisontell. Flöden. Riktningar. Lager. Jag lägger mig platt på marken och betraktar molnens glidande på himlen. Kanske hör vertikaliteten ihop med Solnits vandringar i öknen där hennes kropp i det öppna ödsliga landskapet bildar en vertikal linje mellan himmel och jord. En antenn. Jag känner inte öknen. Men Solnits ömsinta beskrivning av jorden, värmen, växterna och djuren, bomullssvanskaninerna, känguruspringmusen, åsnehararna, ökenvakteln, får mig att längta dit. Hennes text utlöser längtan, avståndets blå, melankoli. Jag vill också vandra rakt ut i ett landskap där horisonten alltid ligger framför mig. Som ett löfte om det okända.

Längtan och sökandet efter dörren ut från barndomshemmet finns också i berättelsen om kärleken till en man. Han som endast låter sig beskrivas genom det ökenlandskap han bosatt sig i. »Det var det vidsträckta jag älskade och en stramhet som också var sinnlig.» Berättelserna om landskapet, mannen och kärleken flyter ihop till en gemensam historia. Omöjliga att åtskilja. Och musiken; i berättelsen om musiken som ackompanjerar hennes många bilfärder östwer ut från hemstaden San Francisco till ökenområdena i Nevada, eller det omvända, får vi följa människoöden, platser och sorger genom vilka Solnit också försöker förstå något om sig själv. Hon lyssnar intensivt och försöker identifiera dragningskraften som musiken utövar på henne, som om själva dragningskraften bär på en hemlighet om hennes liv. Blues och country, bluesens melankoli och countryns upptagenhet vid platser.

 

Platsen blir minnets konkreta landskap, det som formade oss, och på något vis blir även vi till platser.

 

Som flickan i Karin Blixens, och av Solnit återgivna, berättelse om det kinesiska blå porslinet säger: »Allt skall bli blått omkring mig, och mitt i den blå världen ska mitt hjärta slå, oskyldigt och fritt …». Flickan har mitt ute på den blå oceanen i en liten livbåt förlorat sitt hjärta till en lättmatros och ber att få sitt hjärta, efter sin död, utskuret och placerat i en blå kruka i samma blåa färg som det landskap som omslöt henne och hennes kärlek till lättmatrosen. Mycket konkretare än så kan inte landskapets betydelse för minnet av kärleken, förlusten och sorgen gestaltas. Mitt blå landskap gör sig igen påmint. Dimman rullar sakta in över åkern med den svarta konturen av skogen mot natthimlen i bakgrunden. Det är fascinerande att följa hur Solnit i sitt till synes planlösa strövtåg lyckas blottlägga samband mellan historia, landskap, livsöden, musik och sitt eget liv. Ibland stannar Solnit upp i strövandet mellan berättelserna och skapar en plats från vilka berättelserna sedan kan stråla ut.

 

Tyngdkraft handlar om rörelse, vikt, motstånd och kraft, näst efter all beröring av huden den mest primära upplevelsen av att vara kroppslig.

 

Ett konstaterande som leder henne vidare till den höjdrädda detektiven i Hitchcocks film Studie i brott, men också till Yves Kleins verk Le saut dans le, ett språng ut i rymden, vilket också hänvisar till huvudpersonen i en bok som hon i ungdomen skrev men aldrig gav ut:

 

Jag gav henne tyngdkraften, den känsla barn obevekligen vill åt, om och om igen, när de gungar, snurrar och svingar sig runt.

 

I det sista kapitlet av »Avståndets blå» berättar Solnit hur Klein 1957 målade:

 

en jordglob i intensivt djupblå färg och skapade på så vis en värld utan åtskillnad mellan länder eller mellan land och vatten, som om jorden själv hade blivit himmel, som om det var samma sak att titta uppåt som att titta neråt.

 

En värld omöjlig att orientera sig i. Även Solnit skapar med sitt flödiga berättande en värld som det är omöjligt att orientera sig i. När jag skriver denna text och försöker återvända in i boken till berättelser, stycken, meningar, ord som jag har läst, och som Solnit har skrivit, är det svårt att hitta tillbaka. Jag kan inte orientera mig i boken. Övertygad om att hitta berättelsen om Menon, sofisten i en av Platons dialoger, som genom en student till Solnit, är den som ger henne den bärande frågan »och på vilket sätt tänker du söka efter det som du inte alls vet vad det är?», i slutet av Solnits bok börjar jag i mitt letande efter passagen bläddra baklänges för att till slut mycket överraskad finna den på sidan 28 i första kapitlet. Berättelsen om Menon, i vilken Solnit redogör för Sokrates och Menons resonemang om Menons fråga, landar bland annat i att Solnit konstaterar:

 

För i slutändan handlar det inte om ifall man kan lära känna det okända, landa i det, utan hur man söker efter det, hur man gör en sådan resa.

 

Och Solnit uppmanar oss att tappa orienteringen, Gå vilse! Det är också som om Solnit själv genom sitt sätt att berätta följer rådet och vill tappa sin orientering eller som om hon, likt barnen i fångenskapsskildringarna, vill bli bortrövad. Bortrövad och fångad av berättelserna och genom dem kunna bli en annan. Men samtidigt är det av Solnits berättelser som fälthandboken blir till, den som förvandlar »vildmarken till en text som går att läsa för den läskunnige.» Och som gör det möjligt att orientera sig. Landskapets tecken blir vägvisare; det är endast om man erkänner sig som vilsen som man är vilsen. Sista meningen i första kapitlet i denna fälthandbok lyder också följdriktigt »Det som följer är några av mina kartor.» To be lost; förlorad, vilsegången, för att tappa den orientering som barndomshuset en gång upprättade och därmed möjliggöra en annan orientering. En annan riktning.