Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112
om Släkten av Dragana Mladenović | Ord&Bild

Notice: Undefined index: HTTP_ACCEPT_LANGUAGE in /home/natvanne/subdomains/app.samladeskrifter.se/magazine-web/Controller.php on line 112
Tillbaka

om Släkten av Dragana Mladenović

om Släkten av Dragana Mladenović

Ola Larsmo

Släkten

Dragana Mladenović

Översättning Djordje Žarković

Rámus förlag 2012

 

Fadern sitter i sin stol utan att röra sig tills han blir grön av mögel över ryggen. I köket underhåller man gästen herr Tiodor, enligt modern i familjen en »fin herre», som dock sällan går ut. Två systrar berättar växelvis om familjens alltmer klaustrofobiska liv, tills:

 

jag hörde mamma

säga i dörren

att tiodor var

en snäll man

men vileta ropade från

trappan

att vi släppt in en orm

i huset

och att mamma

mycket väl visste det

hon kunde inte ljuga

för oss längre 

och gick

 

Så ser innehållet ut i den första »diktsviten» i den serbiska poeten Dragana Mladenovic´s  Släkten – en bok uppbyggd av tre olika berättelser i lyrisk form, där just namnet »Tiodor» utgör den enda sammanfogande länken. Där den första sviten följer den serbiska familjens halvliv i tystnad, i en närmast förseglad lägenhet, har den andra och kortaste formen av ett förhör. En pensionerad brandman har sökt upp polisen och vill anmäla vad han sett.

 

jag lyssnar: jag såg honom

vem: generalen

vilken general: tiodor

tiodor: just det

när: lördag

vilken: den förra

 

Men det är i den tredje sviten, »Amsterdam» som sammanhangen klarnar. Den som för ordet här är en ung bosnisk kvinna i exil som får sina rutiner störda av mostern Jasminas ankomst: Jasmina tränger sig på och blir inneboende hos sin systerdotter medan hon följer den pågående rättegången vid Krigsförbrytartribunalen mot »general Tiodor». Jasmina har särskilda och starka skäl att vilja se Tiodor dömd. Hennes yngre släkting ser till en början hennes närvaro som en onödig påminnelse om det förflutna och en historia hon själv anser sig ha lagt bakom sig: 

 

moster 

kom

stel tung

avlägsen

hon kom och hade med sig lukten av

balkan av olycka

av ensamhet

lukten av

billig tobak

hon bar in resväskan

och satte sig

hon ville stanna några dagar

om hon inte var till besvär

för att inte missa rättegången

hon måste se förbrytaren

bara se honom och dö

 

Mosterns besök avbryter både vardagens rutiner och en spirande kärlekshistoria. Men långsamt dras systerdottern ändå in i mosterns historia, som hon inte vill vara en del av, men inte kan svära sig fri från. Och lika långsamt förstår hon hur historien pågår, hur en kedja av övergrepp och oförrätter med en förhistoria ned i andra världskriget fortsätter att verka och fortplantas, in i nästa generations liv. Inget slut. Inget slut på historien. Inget slut på det hat som skickas vidare till nästa generation.

        Dragana Mladenovic´ är född 1977 och var alltså tonåring under det inbördeskrig som slog sönder Europa under nittiotalet, hon har gett ut sex diktsamlingar som (enligt de få längre texter om henne som finns på webben) arbetar på ett liknande sätt – »stora» ämnen, vardagliga iakttagelser, utopierna och deras skuggor, allt sammanflätat. Det rör sig ofta om dikter med särdraget att de är just narrativa, berättande på ett sätt vi snarare känner igen från romanen än från poesin. 

        Stilen i den nu översatta Släkten är exakt, på ytan konstlös och utan alltför mycket av lyriska stilgrepp. Men Mladenovic´ arbetar med små medel in skillnader i olika individers sätt att uttrycka sig, så att man till sist tycker sig lyssna till olika röster. Jag har ingen aning om hur det fungerar på serbiska, men Djordje Žarkovic´s tolkningar känns exakta och läsningen löper motståndslöst. 

        Det är en bestämd historia hon berättar, polyfont och flerskiktat. Och just det narrativa är något som åtminstone jag inte sett lika utfört i poesin på ett tag. Jag kommer att tänka på en poet som Tony Harrison eller möjligen den senare Paul Muldoon. Inte så att berättande eller»episka» inslag skulle saknas i dagens lyrik, som är en mångförgrenad planta. Men jag har sällan sett det utfört med sådan »romanesk»konsekvens som här.

        Mellan bokens pärmar flyttar vi oss mellan helt oförenliga perspektiv, till och med varandra uteslutande – som den serbiska familj som först ger den flyende Tiodor sitt beskydd, med följden att familjens inre sammanhållning upplöses, bit för bit. Till den ointresserade polis som slött tar emot vittnesmålet från det psykiskt sköra vittnet om att Tiodor finns på en angiven adress, men som föreslår att det hela lämnas utan åtgärd. Till den på goda grunder hatiska Jasminas slutliga, men glädjelösa triumf i att se Tiodor på den anklagades bänk i Haag. Inget av detta kan rymmas i ett enda människoliv, perspektiven är alltför väsensskilda, alltför oförenliga, även om det handlar om samma historia och människor som levt intill varandra. Det hela går bara att förena med fiktionens hjälp.

        Jag kommer att tänka på en roman av den irländske författaren Colm Tóibín, »Flammande ljung» från nittiotalets början. Tóibín hade länge, som journalist, hårt kritiserat den irländska högsta domstolen för korruption och inkompetens och för att försvara ett gammaldags och reaktionärt samhällssystem. I romanen byter han så perspektiv och ser en av dessa extremt konservativa domare inifrån, till och med med viss sympati – som en gammal man, alltmer ensam, alltmer en kvarleva i en vittrande och sönderfallande värld. 

        Den sortens överklivningar, att se världen inifrån sin fiendes språk, kräver en akt av inlevelse som vi nästan bara möter i skönlitteraturen. Att sedan fortsätta vidga cirklarna för vad som är möjligt att berätta tills flera olika språk, flera olika världar i konflikt ryms i samma berättelse – det är något som bara litteraturen klarar. Det är också det man menar med romanens ironi, ett centralt begrepp som diskuteras alltför sällan: möjligheten att se det vi inte kan se, att placera en berättare mellan liven, inuti flera olika liv, tills romanen fångat de olika hållningar, språk och verkligheter som annars utesluter varandra. Utan en sådan trolöshet mot det entydiga är en roman inte en roman, skulle jag vilja påstå.

        Är Dragana Mladenovic´s bok då en roman eller en diktsvit? Det är ett problem för bibliotekarier, och som sådant inte alls försumbart. Genom lyrikens långa historia har den vid olika tidpunkter varit hem för det episka, likväl som för det »romaneska» perspektivbytet – det finns ju på plats redan i Illiaden. Den fråga man bör ställa till den här boken är snarare: varför lyrik?

Den berättelse man möter i Släkten är i sig lågmäld, arbetar sig som vatten in i stenens sprickor och vidgar sig när den fryser till. Jag gör ett försök att bryta ned texten till prosa, såhär:

 

Moster kom, stel och tung, avlägsen - hon kom och hade med sig lukten av Balkan, av olycka och av ensamhet, lukten av billig tobak. Hon bar in resväskan och satte sig, hon ville stanna några dagar om hon inte var till besvär - för att inte missa rättegången. Hon måste se förbrytaren, bara se honom och dö.

 

Jo, det är fortfarande bra text. Men något går också förlorat. Vad Mladenovic´ odlar är den svårfångade andning vi förknippar med modernistisk lyrik – som blir än mer tydlig när texten läses upp. Modernistisk dikt av det slaget blir närmast performativ, i den meningen att läsarten fordrar en långsamhet och lyhördhet för ordens valörer och klang som kan gå förlorad eller bli mer underordnad vid den »snabbare»läsning som vi förknippar med prosan.

        Jag föreställer mig att en diktsvit som Släkten skär mer rakt in i en läsare med rötter i regionen, på ett än starkare vis än i en svensk läsare. Men Mladenovic´s bok är på samma gång en kyligt personlig påminnelse om de nya konflikter och sårytor som inbördeskriget lämnat efter sig – och en påminnelse om vad den litterära texten kan bära, vare sig den står på Hce- eller hc03-hyllan, mellan papperspärmar eller på en skärm. Den är på alla vis uppfordrande.