Om en kontroversiell roman

Kristoffer Noheden

Om en kontroversiell roman

Kristoffer Noheden

Ur Latinamerika

 

Litteraturen, skriver Georges Bataille i Litteraturen och det onda, om den ska vara värd något, måste vara ond och måste erkänna sin egen brottslighet. I ett fullkomligt nyttoinriktat samhälle kan endast det Onda föra in en kil av slöseri och excess och därmed hisnande frihet, och perversiteten är det Ondas mest signifikativa uttryck. Finns det utifrån det perspektivet många romaner som på ett mer ohöljt vis erkänner sin egen brottslighet än Samuel R Delanys Hogg?

Samuel R Delany är författare, litteraturprofessor och essäist. Han fick sin första publicerade roman antagen som nittonåring och har sedan dess skrivit ett otal böcker: de avancerade, hyllade och inflytelserika science fiction-romaner han är mest känd för, fantasy, essäsamlingar, memoarer och texter om kreativt skrivande. Till svenska finns tidigare enbart två relativt tidiga science fiction-romaner översatta, Förvandlingarnas värld (1967, översatt 1986) och Nova (1968, översatt 1976). Hans mest kända verk Dhalgren (1975) är en osannolik miljonsäljare. Den 800-sidiga berättelsen utspelar sig i en isolerad postapokalyptisk stad i ett i övrigt opåverkat usa, och är ett väldigt, labyrintiskt verk som börjar mitt i en mening, vars inledning avslutar romanen. I ett förord till en nyutgåva skriver cyberpunkpionjären William Gibson att han aldrig har förstått Dhalgren, även om han någon gång har trott sig vara på väg att göra det, men att detta inte på något sätt har minskat hans uppskattning av den.

Hogg är betydligt lättare att förstå, men kanske desto svårare, för de flesta, att förstå sig på och ta till sig. I presentationen av Delany nämnde jag inte att han också är homosexuell och svart. Inte heller nämnde jag att hans litterära produktion inkluderar pornografi. Just dessa faktorer – ras, sexuell läggning och sexualiteten i stort, inklusive hur den tar sig uttryck i fiktion och kulturen i allmänhet – har upptagit mycket av hans tänkande. I den fascinerande självbiografin The Motion of Light in Water (1988) om hans första år som författare och första tid som promiskuös homosexuell inom ramen för ett heterosexuellt äktenskap, talar Delany om hur han kom till insikt om att språket och kulturen är uppdelade i två kolumner. I den ena existerar allt det vi pratar öppet om, visar upp för omvärlden, det socialt acceptabla: det normala samhällets fasad, om man så vill. I den andra återfinns begäret, sexualiteten, perversioner och allt annat som, inte minst i 50-talets usa, aldrig tillåts komma upp till ytan i det sociala samspelet. Helhetsbilden av en given situation får man inte, menar Delany, om man inte sammanför de båda kolumnerna; men han menar också att den andra kolumnen är dömd till osynlighet. Hogg kan betraktas som ett våldsamt försök att foga samman dessa kolumner, att visa upp en helhetsbild av det mänskliga agerandet där det som tystas ner framträder med full kraft.

Hogg började skrivas 1969, men efter att ha fyllt ett antal anteckningsböcker med ett utkast lade Delany romanen åt sidan. Det var publikationen av hans första försök att skriva pornografi, romanen Tides of Lust, 1972 som gav honom impulsen att börja arbeta på Hogg igen. Det tog runt fyra år för Tides of Lust att nå ett förlag som var beredda att publicera den. För Hogg tog det närmare 25 år. När amerikanska Black Ice Books slutligen gav ut den 1995 hade den cirkulerat bland en rad förlag, som alla var imponerade av den litterära kvaliteten men bara kunde skratta åt tanken på att publicera den.

Att kalla Hogg transgressiv eller normbrytande framstår närmast som en underdrift. I essäsamlingen Shorter Views: Queer Thoughts & the Politics of the Paraliterary (1999) beskriver Delany hur en kritiker har gjort den intressanta poängen att Hogg:

är fylld med precis de saker som konservativa krafter i landet hävdar att all pornografi flödar över av … våld mot kvinnor, tortyr, mord, rasism, smuts, utnyttjande av barn och andra handlingar som är för perversa för att namnges.

Hogg ger helt enkelt ord åt ett brytande av de flesta av vårt moderna, så förmodat upplysta samhälles mest okränkbara tabun. Så gott som alla karaktärer ägnar sig åt incest, pedofili, koprofagi och sexuella övergrepp – och de som inte gör det blir ofelbart våldtagna eller mördade under romanens gång.

Berättaren är en elvaårig pojke som förblir namnlös och bara kallas »kuksugaren». Efter att ha lämnat en källare där han för en tid varit prostituerad åt en något äldre »mexare», smygtittar han gömd i en gränd på när en man brutalt våldtar och misshandlar en kvinna. Mannen får syn på honom, tvingar honom att komma fram och urinerar över honom för att sedan spotta honom i munnen. Berättaren sväljer den snorklumpiga saliven och följer med upp i mannens lastbil. Kuksugaren har mött Hogg, en man som arbetar som våldtäktstorped och kultiverar sin egen smutsighet som andra odlar en stil.

Jag tvättar mej inte. Och när jag blir hungrig äter jag mitt eget snor. Jag har haft på mej dom här kläderna sen i vintras. Jag tar sällan ens ut pitten ur brallorna när jag ska pissa, om det inte är i nån horas ansikte. Eller på en kuksugare som du. … Jag har mask, grabben – haft sen jag var liten. Men jag vill inte bli av med dom för jag gillar att dom får mitt rövhål att klia. … Jag har en hårig röv och jävlar vad det kan skorpa till sej därnere.

Berättaren åker med Hogg och får snart träffa hans uppdragsgivare mister Jonas, hans medarbetare i det otäcka våldtäktsförvärvet och inte minst bekanta sig allt mer intimt med både Hogg och hans kumpaner. Han blir pissad i ansiktet och munnen gång på gång, tvingad till analsex, till att slicka Hoggs spruckna och sällan tvättade fötter, till att delta i våldtäkterna. Senare blir han såld som sexslav till en svart man som annars mest är upptagen med att ha sex med sin tolvåriga dotter.

Det är en oerhörd smutsighet Delany målar upp i Hogg, en värld där ignorerandet av den personliga hygienen är tätt sammankopplad med ett leverne långt från det samhälleliga normaltillståndet – vare sig det gäller våldtäktstorpeder, perverterade sopgubbar på en stinkande pråm eller en elvaåring som gång på gång tycks hamna i sällskap där han blir sexuellt dominerad. Utanförskapet och avståndstagandet tar sig rent kroppsliga uttryck, och resultatet är ohyggligt. Beskrivningarna av smutsiga kroppar, lukter, avföring som trillar ut ur ett byxben, smegma tjock som keso under en fladdrande förhud, är inte sällan kväljande naturalistiska, men slungas stundtals in i sådana excesser att det närmast blir rabelaisiskt groteskt. Beskrivningen av Hoggs stank är en sådan passage:

Han luktade som ett toalettbås med stopp i avloppet och sex månaders smutstvätt liggande, längst bak i ett brinnande slakteri med paj kylfunktion.

Detta staplande av vedervärdigheter gör att man som läsare kastas fram och tillbaka mellan djupa äckelkänslor och storögt ut- och invänt skratt som fastnar i halsen och börjar göra ont. Realismen slås i skärvor av en mörkt karnevalisk mångfald som fördjupar romanens kroppsliga aspekter med attacker av motvilligt skratt. Sperman flödar och efter den flödar inte sällan pisset och pissas det inte då skits det och skits det inte sticks fingrar upp i näsor och drar ut feta snorkråkor som ofelbart hamnar i en eller annan mun, allt i en rasande flod av stinkande substanser.

På samma överdådiga sätt fungerar den manliga sexualiteten i romanen. Hogg och hans våldsamma medarbetare är enormt välutrustade och har ännu mer enorm könsdrift. Hogg själv, med sitt »ficklampsstora» kön, säger sig kunna komma var tjugonde minut dygnet runt, och hans vänner tycks inte mindre kapabla. Den sjuttonårige Denny masturberar konstant var han än befinner sig, men till skillnad från Hogg och hans kumpaner börjar han till sist plågas av sitt tillstånd. Efter att ha övertalats att följa med på Hoggs uppdrag får han slutligen nog av sin ständiga erektion, och sticker ner en upphittad spik i urinröret och ut genom huden. Han tvingar berättaren att forma den till en ögla, inspirerad av en annan karaktärs könspiercing. Eftersom han varken har använt bedövning eller steriliserat spiken plågas han inte bara av smärtan, utan snart även av en elakartad infektion som får könet att svullna upp oroväckande och hans kropp att härjas av hög feber. Han slipper erektionen för en stund, men görs vansinnig av chocken. Snart börjar han mörda, och romanen tar en tillfällig vändning till massmördardrama med satirisk blick på mediernas samtidiga frossande i olyckor och censurerande av detaljer i Dennys framfart som kan uppfattas stötande.

Hogg är den manliga sexualiteten uppvisad inte bara som pådriven av smuts, utan som ren smuts i sig själv, som den drivkraft som har fått karaktärerna att förflytta sig ut i samhällets allra mörkaste marginaler. Sexualiteten blir det element som när det släpps fritt inte har någon plats i det ordnade samhället, en sönderslitare av den sociala väven. Väl utanför existerar inga gränser; överträdelsen blir ett permanent tillstånd. Det finns knappast något konstruktivt i Delanys lössläppande av de krafter som kväses av en repressiv kultur, bara en explosion av allt det som annars förnekas och nu tillåts slita sönder allt som uppfattas som gott och riktigt.

I sitt förord till den svenska utgåvan påpekar förläggaren Carl-Michael Edenborg och översättaren Caroline Åberg att det inte går att läsa Hogg som »lättsmält vänsterhandslitteratur. Snarare kan den ses som en pornografi som det inte går att runka till». Men Delany själv insisterar inte bara på att kalla romanen pornografisk, utan gör det också utifrån vad han betraktar som det pornografiska grundkriteriet framför andra: att det är litteratur som gör honom sexuellt upphetsad. Hur äcklande Hogg än må vara för de flesta läsare, framstår en av romanens främsta och kanske obehagligaste styrkor därmed som just detta att vi måste acceptera att den kan läsas som just »vänsterhandslitteratur», om än kanske inte lättsmält sådan.

Det här förstärks av att många sexuellt laddade element i Hogg även känns igen från Delanys ickepornografiska produktion. I The Motion of Light in Water berättar han om hur han tidigt upptäckte att han tycker att nerbitna naglar och grova händer är sexuellt upphetsande, och det är något som tenderar att dyka upp i hans andra böcker – inte minst i Hogg där Hoggs smutsiga händer med sina nästan helt utplånade naglar beskrivs i detalj. I Shorter Views berättar Delany om hur han en gång fick erektion när han såg en av pojkarna på ett sommarläger peta sig i näsan och stoppa snoret i munnen. Den socialt stigmatiserade vanan blev redan för den unge Delany något upphetsande, och han gjorde sig snart vän med den hånade pojken. Genom att ge röst åt dessa privata preferenser tvingar Delany oss att ifrågasätta våra uppfattningar om vad som över huvud taget är möjligt att föreställa sig som begär.

Sammankopplad med detta sätt att genom att skriva in de egna besattheterna i litteraturen köra in en kil i vanemässiga uppfattningar, är en insikt som smyger sig på under läsningens gång: att den unge berättaren faktiskt tycker om det som händer honom. Vad som först framstår som en uppenbar offerposition visar sig efterhand i själva verket vara ett aktivt uppsökande av att bli dominerad, i den mån man alls kan tala om att en person som är så skriande tom som berättaren ständigt framstår alls har någon inre drivkraft. I det rent fantastiska slutpartiet tydliggörs denna aktiva roll, när maktrelationen mellan Hogg och kuksugaren inverteras – eller avslöjas det kanske bara att det är sådan den alltid har varit? Skildrandet av svårsmälta dragningar åt smuts, urin och avföring, vars utövande kan framstå som enbart plågsamt och förnedrande, blir tillsammans med kuksugarens masochism ett sätt att skänka egen subjektivitet åt det mest oerhört svåracceptabla. På samma oroväckande destabiliserande sätt fungerar även romanens slut, där man kommer på sig själv med att plötsligt känna ett ögonblicks sympati för Hogg, denne man som boken igenom har våldtagit, misshandlat och förnedrat gång på gång. Till och med det som borde vara lättast att avfärda som helt igenom omänskligt tillåts för ett ögonblick att vara alltför ömkligt mänskligt.

Det här är kan ses som en del av en större, genomgående strategi hos Delany för att på ett omvälvande vis ge utrymme åt det skeva och vanställda, att låta fulheten och smutsen, och inte minst de som kodas som samhälleligt smutsiga och aparta, vara aktiva krafter i egen rätt. Sedan 70-talet har Delany varit en stor läsare av poststrukturalistiska tänkare som Foucault, Derrida och Barthes, något som avspeglar sig i såväl hans litteratur som teoretiska texter. Hans sätt att låta det aparta spränga sig in i och skaka om språk och konventioner har alltså en inte obetydlig teoretisk resonans. Därmed inte sagt att Hogg främst bör betraktas som en ren illustration av Delanys teoretiska upptagenheter. Det hade varit att reducera en oerhört kraftfull, omvälvande och besynnerligt medryckande roman till en avköttsligad intellektualisering, när en av dess styrkor tvärtom är att sammanföra en genomgripande kroppslighet och materialism med kritiskt tänkande, pornografi med raffinerad berättarteknik. Snarare är Hogg en enda djupt ambivalent orospunkt som tvingar till omprövning, men saknar enkla förklaringar.

För att närma sig ett sätt att greppa Hogg utan att desarmera romanen kan man med fördel återigen vända sig till Georges Bataille. Markis de Sade nämns ibland som en referenspunkt för Hoggs sexuella våldsamheter. Den kopplingen framstår dock som ganska ytlig. Där Sades scener av sexuellt tabubrytande tenderar att avlösas av partier där detta våld motiveras filosofiskt, är Hogg helt i avsaknad av förklarande exkurser. Saker bara händer. Hos Bataille finns däremot något jämförbart. Han såg sitt skönlitterära skrivande inte så mycket som ett illustrerande av sina filosofiska och sociologiska skrifter, utan som ett filosoferande i sig, ett uttryckande av det som inte lät sig sägas i filosofins form. För Bataille var romanerna ett utstötande av något som inte lät sig uttryckas på annat sätt, en våldsam »rest» som blev över när det analytiska tänkandet hade nått sin gräns.

På samma sätt som Ögats historia är en våldsam biprodukt av Batailles teoretiska tänkande, kanske Hogg kan ses som Delanys försök att uttrycka det som det rationella tänkandet inte förmår, det som det egentligen inte finns plats för i språket eller den samhälleliga självbilden. Till skillnad från Bataille, som gav ut sina romaner under varierande pseudonymer, tycks Delany dock sakna skam inför det han har skapat med Hogg. Han diskuterar den med samma självklara öppenhet som sina andra romaner. Delanys upptagenhet vid språkets exkluderande mekanismer har alls inte fått honom att närma sig representationsteoretikernas krav på »goda förebilder». Nej, han är en benhård försvarare av fiktionens fundamentala frihet att skildra det Onda utan några krav på att ta avstånd från det. Han är en litterär förbrytare, och Hogg hans ultimata brott.

Kristoffer Noheden