Varför du såg The Wire

Jonas Thente slår på DN:s kultursidor fast att någonting har hänt: 50 år efter sitt genombrott har nu TV:n börjat konkurrera med romanen som berättande medium.¹ Men vad är det som gjort att en tidigare så förringad och bespottad genre som TV-serien nu hittat in i värmen, och varför har den inte varit där tidigare?

Om vi utgår ifrån att TV-serier och framförallt dramaserier inte setts som bra eller fin kultur tidigare, så finns det en hel del teorier om varför. Sociologen Beverly Skeggs talar om hur arbetarklassen tillskrivs negativa värden som ett sätt att ge medelklassjaget värde. En liknande tanke går att hitta hos Bourdieu, som säger att man tillskriver sig själv smak genom att beteckna andra som smaklösa. Skeggs har också skrivit om hur vita arbetarklasskvinnor görs till markörer för den gräns som dras för anständighet. Hon visar även på hur arbetarklasskvinnor historiskt definierat vad som är omoraliskt, dessa gränsdragningar måste nog också sägas gälla i relation till konsumtionen av TV-mediet och framförallt TV-serien.²

Dramaserien har sedan starten förknippats med amerikanska hemmafruar och har varit en kvinnligt kodad genre med övervägande kvinnlig publik. Dramaserien har också haft en klar populärkulturell koppling och dessutom ett innehåll som behandlar ämnen som hör till den sfär som brukar definieras som privat (läs oviktig, oseriös). Klass-, köns- och populärkulturskonnotationerna gör att TV-serier ofta blir själva definitionen av dålig kultur.

Att TV:n aldrig, eller under en väldigt kort tid, varit ett medium exklusivt för över- eller medelklassen borde också bidragit till TV-seriens låga status. Allmän tillgänglighet har aldrig varit ett bra statuskort.

TV-serier har inte bara haft låg status utan har länge även setts som ett moraliskt dåligt sätt att förspilla sin tid på. TV-serier beskrivs ofta som – i bästa fall – ointressanta, lättsmälta, substanslösa och i värsta fall som fördummande, förslappande, förtärande. Som vanligt representeras kvinnors konsumtion (se romantikromaner och Madame Bovary, väskor, mat) som ett problem, i det här fallet av TV-serier. För hur var det egentligen med Sex and the City, är det ok att gilla eller inte? Är Sex and the City feministiskt solidaritetsskapande och pro-emancipatoriskt eller konsumistiskt fallosdyrkande och kvinnoförnedrande? Problematiseringen behöver kanske inte alltid vara av ondo; bra eller dålig, serien inbjuder i varje fall till en diskussion.

Janice Radway har skrivit om hur kvinnor som läser kärleksromaner skedmatas med stereotypa bilder av kvinnor men också att läsandet av lågstatusgenrer som chick lit eller Harlequin kan vara subversivt och ses som en bas för reaktion och förändring.³ TV-serierna skulle nog kunna sägas utgöra samma grund till förändring, men hur är det egentligen med den kunskap som kan inhämtas från serierna, varför har TV-serier tidigare inte kunnat ses som givande och intellektuellt stimulerande på samma sätt som läsandet av böcker?

Vad man får i serier är samtal, relationer, koll på långa komplexa sociala scheman, en förmåga att se och känna för och med andra. Den här sortens kunskap har länge varit en del av kunskapsbasen för den tjänstebaserade sektor som kvinnor varit dominerande inom under hela 1900-talet.

Ser man till kvinnors arbete är en stor tjänstesektor och serviceekonomi knappast något som kännetecknar endast en post-fordistisk ekonomi utan har länge varit en dominerande ekonomisk aktivitet. Efter industrialiseringen kom arbete, ekonomiskt värde och kunskap att allt mer definieras utifrån en norm av produktivt heltidsarbete utfört utanför hemmet vilket lett till att all annan form av ekonomisk aktivitet (och kunskap) ofta blivit betraktad som utan egentligt ekonomiskt värde och därmed blivit obetalt, underbetalt och förpassats till informella sektorer. Den kunskap som legat till grund för kvinnors arbete (omsorg, service) har också ansetts vara något som kommer »naturligt» hos kvinnor och därmed har kunskapen och arbetet kunnat klassas som »okvalificerat».

Att den här sortens kunskap nedvärderats har säkert varit en bidragande orsak till att TV-serier inte setts som god och givande kulturkonsumtion. Det har framförallt också strukturellt missgynnat och berövat i huvudsak arbetarklassens kvinnor materiella tillgångar till ett värde som är så stort att det i princip är omöjligt att beräkna. Genom att strukturellt förringa, nedvärdera eller osynliggöra kunskap som legat till grund för den här formen av ekonomisk aktivitet har kvinnors möjligheter att formera ett subjekt som arbetare underminerats. Att kvinnors arbete och kunskap definierats som icke-arbete eller icke-kunskap har också gjort det omöjligt för kvinnor att organisera sig på samma sätt som män, eller i egenskap av arbetare delta i en kamp där alla kan organiseras på samma villkor och mot en gemensam konfliktyta.

På samma sätt som kvinnors arbete och kunskap ofta betecknas som icke-arbete eller en icke-kunskap går det att se hur kultur som konsumeras av arbetarklassen ofta ses som en brist eller kulturens nollpunkt. År av böcker, balett, pianolektioner, hockeyträningar, är inte svårt att se som exempel på hur aktiviteter kan bli till egendom, hur egendom kan vara smak och att egendom också kan vara att förstå vad som passar sig och inte. År av TV-tittande är däremot inte helt lätt att se som egendom som kan omsättas i ekonomiskt värde. Detta betyder naturligtvis inte att alla barn inte ska ha tillgång till all sorts kultur, mitt syfte är bara att föra fram en tanke om att vissa kulturella uttryck eller genrer inte ska ses som ingen kultur alls bara för att den inte direkt kan omsättas i högt värderade statusvaror eller tjänster. Tidigare nämnda Skeggs tar också upp att den som kan använda sin kultur som egendom i termer av vad som passar och inte, också har ensamrätt på att definiera om och använda sig av andras kultur.

Hur gick det då till när TV-serien definierades om och kunde nämnas i samma text som Dickens och Dostojevskij? Är det TV-serierna som blivit objektivt bättre eller finns det kringliggande omständigheter?

Om vi först ser till exklusiviteten så har formen för konsumtionen av TV-serier i flera fall ändrats. dvd-boxen, att kunna streama eller ladda ner serierna har gjort att konsumenten inte längre behöver identifiera sig som en passiv mottagare som går hem efter jobbet och sätter sig och tittar på vad som visas, utan som en aktiv konsument. Den inom vissa grupper ofta uttalade meningen »jag ser aldrig på TV» innebär inte längre att man inte sett The Wire eller Mad Men. Bilden av en själv som den fria individen, som gör medvetna val (vet vad som passar och inte passar), inte är en passiv mottagare utan aktivt väljer vad man ska konsumera, tycks fungera bra med dagens medelklassidentitet, en identitet som innehåller välproducerade amerikanska TV-serier men fortfarande tar avstånd från TV-mediet som sådant.

Jag tror även att omdefinieringen har möjliggjorts genom att den nämnda kunskap, som tidigare låg till grund för yrken som präglats av arbetarklassens kvinnor, nu fungerar som kunskapsbas för allt fler gruppers ekonomiska aktivitet i samhället.

Den kunskap som erhålls genom TV-serier är idag viktig även för grupper med egendom; i dagens (Sveriges) utpräglade tjänsteekonomi är det inte bara unga kvinnor i servicebranschen som i sitt arbete måste uppfatta och reflektera över andra människors behov samt hålla koll på sociala scheman. Denna kunskap är idag även viktig för ovan nämnda medelklass vilket medför att statusen på kunskapen höjs och att det därmed blir mer legitimt att konsumera den kultur som förmedlar denna kunskap.  Jag har mer än en gång återkommit till olika dikotomier. Uppdelningen i bra/dålig kultur, offentlig/privat, manlig/kvinnlig, aktiv/passiv, formell/informell möjliggör att se och tänka kring och synliggöra maktstrukturer men även hur dessa är stadda i ständig förändring och måste återskapas för att finnas kvar. Om man ser det ekonomiska systemet som betydande för vad som hamnar på vilken sida av kategorierna, så är det intressant att fundera på om TV-serien hade kunnat vara den nya romanen i ett skede där ekonomiskt värde endast varit synonymt med råvaror, produktion och arbete utanför hemmet.

Betyder då detta att arbete som tidigare kopplats till kvinnor uppvärderas i post-fordistiska ekonomier? Ja, kanske, men det djupt ironiska är att det i ett globalt perspektiv går att se en feminisering av industriproduktionen, så även om de kunskaper som förut kodades som kvinnliga nu fått högre status så sker detta parallellt med att kvinnor i allt mindre utsträckning ägnar sig åt dessa former av arbete, och mer åt industriproduktion utanför (och i) hemmet. Kvinnor från syd befinner sig längst ner i globala produktionskedjor och ser på TV. Män i väst nätverkar och ser på Mad Men. Jonas Thente avstod i slutet av sin artikel från att lansera en slogan om TV-serien Mad Men som »the thinking man´s tv». Själv avstår jag från att dra dåliga julklappsrim om att hur man än gör så verkar det inte gå att vinna om man är arbetarklass, har TV och är kvinna.

Noter

1. Thente, Jonas, »Boxen är den nya romanen», Dagens Nyheter. 26/5 2010.

2. Skeggs, Beverley, »Skapandet av klass och kön genom visualiseringen av moraliska subjekt», Fronesis, 2008(25-26).

3. Radway, Janice A,  Reading the romance: women, patriarchy, and popular literature, 1991, Chapel Hill, University of North Carolina Press.