Om "En liten bok om ondska" av Ann Heberlein

Leif Holmstrand

Ann Heberleins nya arbete saluförs som en viktig bok som ställer viktiga frågor. Det gäller ondskans eventuella natur, dess ursprung, men också ansvar och delaktighet. Förlagets presentation låter göra gällande att ondskan visas upp och förklaras – med den moraliskt uppmanande knorren att det finns en spridd ovilja att bekämpa det onda, en ovilja som till skillnad från ondskan skulle vara obegriplig. Svar på brännande frågor utlovas.

En allmän åsikt, som jag utifrån ett visst perspektiv delar, är att det onda och det goda arbetar sida vid sida i det mänskliga psyket. Det är jobbigt för mig att leva med ondskan, den subjektiva, fullt begripliga ondska som delvis konstituerar vem jag är. Den är för mig lika begriplig som min människokärlek. Känslomässigt självklar i mina handlingar, svårmotiverad på ett abstrakt resonerande plan. Men begriplig. När jag har tid och ork väljer jag det goda, i stunder av ilska och stress kan jag ge efter, hittills utan allvarligt kriminellt resultat. Kanske kunde En liten bok om ondska vara en bra sak för mig, en hjälp att hantera destruktiva impulser inom en nödvändig men begränsande civilisation? De utlovade svaren kanske delvis gäller mina egna frågor?

»Ondskans karaktär av mysterium, av ogripbarhet och meningslöshet ger inte människan någon ro» skriver Heberlein. Jag tänker genast ilsket precis tvärtom, att den bristen på ro är en maskering, en lögn, att det är bekvämt att göra ondskan mystisk, ogripbar och omöjlig att förstå. Då kan man hyckla indignation och dekorera sig med socialt acceptabel rädsla inför det Andra – istället för att vara ärlig mot sig själv. Det är enkelt att göra saker obegripliga, men den strategin kan jag inte välja för att hantera min vardag. Ytterligare ett lager dubbelliv reder inte ut mina problem, kanske ingen annans heller.

Nu stannar inte Heberlein i det uttalandet. Hon tar sig igenom ett stort referensmaterial (där till exempel Hanna Arendts Den banala ondskan ingår), för att visa upp det onda som ett angeläget problem i vår närhet, snarare än i ett demoniskt fjärran.

Men det blir tidvis en fråga om individualism (gott) kontra kollektivitet (ont), vilket är oroande: gruppen och möjligen samhället är i Heberleins bok bärare av det ondas potentialitet, och det är upp till den enskilde att säga ifrån när det börjar gå för långt. Det individuella ansvaret överbetonas alltså, och detta är i mina ögon ett samtida kulturellt sjukdomssymptom. Att vara människa innebär såväl avgränsning/självhävdelse som att bli till i interaktion med andra och annat. Jag tror det är i glidningarna däremellan som etiska avvägningar möjliggörs, i världens och människans genomflödande relativitet. Ytterligare jagcentrering är inte vad människor i allmänhet behöver, även om det låter som ett bra förslag att stå på sig inför grupptryck. (En individs beredskap att motsätta sig omgivningens krav kan dock lika gärna leda till en i Heberleins mening ond handling som en god.)

Relationen mellan kriminalitet och ondska reduceras i En liten bok om ondska i stort sett till en diskussion om våld. I övrigt säger Heberlein mycket lite, förutom antydningsvis att ekonomisk skada inte kan liknas vid de övergrepp ondskan definieras av: »Ekonomisk brottslighet är ett exempel på en brottslig handling som inte är ond», skriver hon. Men om ett ekonomiskt brott kan anses vara ont eller inte beror väl på graden av illvilja och uppnått resultat? Ekobrott är ibland allvarligare saker än fusk med deklarationen, och trolöshet mot huvudman kan bestå i grym manipulation och psykisk misshandel. I ett större perspektiv kan ekonomisk brottslighet sänka nationer och framkalla hungersnöd.

Men de politiska spår jag tyckt mig skönja bakom tankegångar om individualism, ekonomi och kriminalitet har en undanskymd plats.

Kanske är det snarare en serie språkliga problem som irriterar mig. När Heberlein skriver »Däremot tror jag att vi lockas av likgiltigheten» specifikt då det handlar om ickeingripandet som ond akt, hoppas jag att det bara rör sig om ett slarvigt ordval: Jag tror inte det är en rörelse mot likgiltighet någon erfar i skuggan av de våldsdåd och övergrepp hennes resonemang kretsar kring, utan snarare skräck inför utsikten att själv bli ett offer. Och om det onda skulle vara efterlängtat i en passivt iakttagande människas inre, är det knappast möjligt att kalla tillståndet likgiltighet. Tillkämpad likgiltighet som sekundär produkt av chock är ett möjligt alternativ, men inget som tas upp i argumenteringen.

I detta sammanhang känner jag också hur ordet »vi» kliar och irriterar, särskilt efter återkommande, paradoxala uppmaningar att hålla hårt på det individuella – till exempel genom att ta personligt ansvar, vad det nu innebär i en social verklighet baserad på en ohygglig mängd responser. Det »vi» som åberopas glider mig ur händerna. Det är ruggigt flexibelt, förföriskt, oklart. Läsningen lockas in i en fälla.

Alldeles för ofta verkar detta »vi» vara en subjektsposition som i sig (av insmickrande, gruppsykologiska skäl?) inte kan innesluta ont handlande i form av våldsakter och grymhet; »vi» står i texten handfallna inför sådana saker. Samtidigt som detta »vi» används i betydelsen »människan». Men de som utför onda handlingar då? Till exempel jag själv? Innan jag glider med i detta »vi» måste jag belasta mig med ännu ett självbedrägeri, vilket gör mig arg.

Ibland är Heberleins »vi» det skenbart motsatta: ett redskap för en moraliskt uppfordrande röst, och inte bara ett redskap, utan själva uppfostringsobjektet, ett »vi» som motor för retoriskt självklander utan tyngd.

Jag presenterar strax ett citat som det är fullt möjligt att initialt nicka instämmande till, och jag kommenterar det sedan med, kanske inte onda, men helt säkert inte välvilliga tolkningar och invändningar:

Förutsättningen för att onda handlingar ska kunna utföras är alltid den stora tysta massans likgiltighet. Medgivande om man så vill. Här finns den gemensamma nämnaren mellan Anders Eklund och Radovan Karadžić, mellan världens alla folkmord, våldtäkter, misshandlade barn och mördade män och kvinnor. Den stora gemensamma nämnaren är du och jag. Det är vi. Vi som är åskådare. Vi som står lite vid sidan av. Vi som väljer att inte höra. Vi som väljer att se bort. För att det är enklast så. Bekvämast.

Betyder detta att Anders Eklund, Heberleins första exempel i citatet ovan, hade en stor men ointresserad, fysiskt närvarande publik när han våldtog och mördade den lilla flickan Engla?

Intentionellt finns här givetvis en annan idé, även om formuleringen ser ut som den gör. Det Heberlein är ute efter är något svårutsagt, som har med försiktighetsåtgärder att göra, att »se varningssignaler i tid» och andra populära föreställningar om hur världen borde vara beskaffad. Och hon förlägger detta ansvarstagande i ytterligare ett »vi», för att läsaren skall känna sig inkluderad och utmanad på ett hanterbart vis.

Jag tror att hon ärligt vill uppmana till mod även här, mod att gå bortom det enkla demoniserandet och pöbelhetsandet. Men vilken är den möjliga, modiga handling som »vi» underlåtit att utföra, och vad är det för likgiltighet jag, du, vi, alla ägnar oss åt istället? En liten bok om ondska är uppenbarligen för liten för att kunna härbärgera det som egentligen behövde skrivas.

Jag lämnas alltså oavsett författarens intention med denna tanke: Det onda, våldtäkt och mord med ett barn som offer, hade kunnat förhindras – av »oss», och en implicit fråga jag upplever som både farlig och riktigt dum gnids därmed mot min moraluppfattning: Borde inte vi, massan, du och jag, på grund av mördarens tidigare, straffade beteende, pöbelhetsat igång en föregripande aktion och slitit ondskan i bitar innan den fullkomnats?

Skulle ondskan trots allt vara solitär?

Ordet »likgiltighet» ger också en bismak av overklighet. Det är som om Heberlein här, i strid med hennes på andra ställen genomförda karikatyrer av publikfrosseri, försöker övertyga läsaren om att »likgiltighet» präglade kvällstidningskonsumenterna under den långa period då alltmer färgstarka detaljer kring våldsbrottet portionerades ut i pressen, som om inte varenda representant för svensk normalmoral överträffade sig själv i att producera upprördhet och äckel.

»Likgiltighet» är retoriskt smink över en välkänd hunger.

Trots Heberleins försiktiga och snudd på kloka glidningar in i detta ord, »likgiltighet», från det rimligare »rädsla», via de angivna referenserna Norman Geras och Antonio Gramsci, uppstår ingen nyansering. »Kanske är vi också rädda», säger hon. Ja, inför den lemlästande ondska som diskussionen gäller är det ett rimligt antagande. »(…) oklart för vad», fortsätter hon lite senare, vilket inte är sant, inte inom bokens ramar. För en vidare förståelse av rädsla som grundval för vår existens (en diskussion som möjliggörs i boken, och som jag är öppen för) bör man kanske acceptera intrång från de metafysiska diskurser Heberlein uttalat vill undvika. Men rädsla och likgiltighet är inte ett och samma.

Jag kan som sagt omöjligt acceptera någon tänkbar hypotes kring hur allas vår brist på engagemang möjliggjorde mordet på Engla. För mig var och förblir tragedin en sorts naturkatastrof, utom räckhåll för etiska principer. Borde inte lagstiftning kontra vårdapparat ses över, undrar Heberlein (med fler ord), men i den frågan saknas inte andras engagemang. Likgiltighet kan inte sägas vara detsamma som att misslyckas med att föreslå hållbara lösningar på samhällsproblem. Vilket för denna text till det andra namnet i Heberleins listning över ondska som likgiltighet skulle ha frambringat: Radovan Karadžić. De stora moraliska kollapserna kring det namnet och därtill knutna skeenden (etnisk rensning och folkmord) gäller bland annat skräck inför hot om smärtsam död och hatiskt samtycke till de skrämmande handlingarna, inte så mycket likgiltighet, om man nu inte inordnar chockens domning under detta begrepp, på ett cyniskt och överlägset vis. Kanske finns hos förövarna likgiltighet inför offrens lidanden, men det har inget med den stillatigande åskådarpositionen att göra.

Att framhålla individens moraliska plikt till konstruktiv påverkan i krigskaos, är dessutom rimligt och enkelt bara på avstånd. Det blir sällan rättvist när de trygga formulerar de otryggas skuld. Även om redskapet är ordet »vi». Mindre ont vore att peka på sätt att överleva med bibehållen moralisk resning.

Jag förstår inte vad som menas med att en ond människa utför onda handlingar för ondskans egen skull. I en bok där det ondas mångfald och motstånd mot greppbara definitioner noteras betyder en sådan slutsats ingenting, inte ens tredje gången den repeteras. Om en handling bottnar i en vilja att tillfoga medmänniskor oönskad smärta och skada för den egna glädjens eller njutningens skull utförs handlingen inte för att upprätthålla en abstrakt princip, »ondska». Orsakerna är konkreta, om än skrämmande, även då. Och därmed öppna för ett undersökande språk.

Alltså åter till min egen ondska, som jag förstår. Min hunger. Min protest. Min barnslighet. Viljan till våld. Jag kan inte bortse från destruktivitet, icke-engagemang, krypande och maktbegär i mig själv, en självkritik Heberlein också rekommenderar via en lånad Solzjenitsyn-formulering: »Linjen mellan ont och gott går inte mellan människor, utan rakt igenom varje människas hjärta». Består mitt hat inför Heberleins bok i att projektet försöker ordna ett kaos jag i hemlighet älskar och vill behålla? Så kan det säkert vara. Eller sannare: så är det. Men lika sant är att jag provoceras av ordnandets låga ambitionsnivå, att det inte går tillräckligt långt för att betyda något, för att göra skillnad. Att det är slarvigt genomfört, att jag inte kan lita på det ständiga refererande som är bokens nerv och strategi.

Det sistnämnda kan inte lämnas därhän. Det handlar om sanningsanspråk. Och när det kommer till exempelvis sadomasochism, kulturyttringar (film, litteratur, erotisk praktik) vilka hanterar våld som njutning, libertinlitteratur i allmänhet och Markis de Sade i synnerhet, ämnen som min egen verksamhet i hög grad omfamnar, innehåller Heberleins bok utöver kritik en vårdslöshet i relationen till källorna, som laddar ur diskussionen. Enskildheter som bevisligen är felaktiga gör helheten mindre trovärdig.

Som när de Sades roman Juliette omnämns: »Åtskilliga kvinnor och män stryker med i den nästan femhundrasidiga romanen, fullpackad med sexuella grymheter och makabra orgier.» Det är svårt att lita på den därpå följande karaktäristiken av de Sade och hans verk, om man vet att romanen i fråga omfattar ungefär ettusentvåhundra tättryckta sidor i spridd och fullständig utgåva, inte bara de nämnda »nästan» femhundra som återfinns i första volymen av den ännu inte kompletta svenskspråkiga versionen. De rejält tilltagna resonemang i Juliette som hånar och parodierar teologiska, moralfilosofiska och politiska sätt att hantera idén om det onda hade annars kunnat tillföra En liten bok om ondska flera både intressanta och viktiga perspektiv.

Att de Sade har gett upphov till begreppet sadism, påpekas i Heberleins bok. Att handla sadistiskt likställs dessvärre genomgående med att handla ont, om än ont på ett specifikt vis (med liderlighet som motor). Detta är en vanlig förenkling som har potential att sprida fördomar. I praktiken är erotiska, sadistiska handlingar inte sällan efterfrågade av mottagande part. Sadism framhålls av Heberlein vid sidan av psykopati som ett i offentligheten förekommande »begrepp som andas vetenskap och diagnos snarare än metafysik», vilket klingar okunnigt i en svensk verklighet där sadism (och masochism) som sexuell praktik inte längre döms ut som sjukdomstillstånd, och sexuella uttrycksområden som bdsm-kultur ofta (med rätta) beskrivs i positiva eller neutrala ordalag.

Andra diskutabla iakttagelser och karaktäriseringar rör till exempel skräckfilm, vars strukturer slås fast enbart som slasherfilmernas enkla och effektiva schema (kort sagt: spektakulär psykopat mördar ungdomar), utan att beteckningen »slasher» anges. Att låta en begränsad undergenre bli mall för tolkning och analys av ett så stort fält leder inte till trovärdiga slutsatser.

Och, avslutningsvis, om man trots en vilja att hålla metafysiken utanför ett arbete om ondska ändå exemplifierar det onda med satanism vore det hederligt att inte bara citera rädda kritiska röster utan också satanisterna själva. Satanistiska självbilder i textform och satanistiska urkunder finns tillgängliga. Varför inte låta »ondskan» tala i egen sak och definiera sig själv, åtminstone någon enstaka gång?

 

Leif Holmstrand