Tillbaka

Om "La carte et le territoire" av Michel Houellebecq

Om "La carte et le territoire" av Michel Houellebecq

Jenny Högström

Life's a bitch and then you die.

 

Michel Houellebecq är en författare som, om man frågar mig, gör sig bäst i det korta formatet. Specialiteten är ett slags lågintensiv gestaltning av en medioker och vardaglig tillvaro, punkterad av lakoniska oneliners, på vers eller på prosa enligt fransk aforistisk tradition och befryndade med de samtida reklamslogans som också utgör både inspirationskälla och studieobjekt. Eller vad sägs om öppningsmeningen i hans bok om H P Lovecraft från 1991: »Livet är smärtsamt och fyllt av besvikelser.»  Eller en variant ur Plattform från 2001: »Livet – en process av tilltagande orörlighet».

Galghumor, varken mer eller mindre.

Houellebecqs romaner har dock svällt sedan den tunna, obönhörliga debuten medKonkurrens till döds kom ut 1994 och efterhand blivit alltmer encyklopediska till sitt väsen. Då är det kanske inte konstigt att han i och med sin senaste roman anklagats för att ha plagierat Wikipedia – den i prosasammanhang mest utslätade av alla genrer – och deras artiklar om bland annat husflugor, franska orten Beauvais och jakt- och fiskepersonligheten Frédéric Nihous…

Inget ont om denna knastertorra genre, den är ju som ett found poem i sig själv. Houellebecq är dessutom känd för sin »style blanc» – sin vita eller blanka stil (och emellanåt även sin brist på stil…). Men i värsta fall riskerar dråpligheterna att gå förlorade, att drunkna i encyklopedin, om man säger så.

Åtminstone var detta fallet med förra boken, La possibilité d’une île från 2005 (på svenska översatt till Refug 2006). Dess satir och framtidsvisioner var varken särskilt roliga eller vassa, även om kärlekshistorien med hunden för all del var nog så rörande. I jämförelse är senaste romanen La carte et le territoire (kartan och territoriet), som utkom i september, betydligt mer lyckad.

I Frankrike har den förärats epitetet »klassisk roman» (bra, får man förmoda), blivit närmast unisont hyllad av kritikerna och därtill nominerats till ett antal litterära priser. Ty detta är en bok där den politiska inkorrekthet (ett stigmatiserat uttryck, men ovanligt passande i fallet Houellebecq) som närmast blivit författarens varumärke, nämligen misogynin och rasismen, är väsentligt nedtonad, och som därför inte framkallar omedelbar beröringsskräck hos de franska kritikerna. Det är i alla fall min teori.

Romanen börjar med en närbild: »Jeff Koons hade just rest sig ur fåtöljen med armarna lyfta framför sig i en entusiastisk gest. Mitt emot honom, på en vit skinnsoffa delvis täckt av siden, satt Damien Hirst lätt hopsjunken, och verkade just i färd med att opponera sig: hans ansikte var rödbrusigt, dystert.»

Det visar sig dock strax att detta inte är en verklig händelse utan en målning av up-and-coming samtidskonstnären Jed Martin – ett symboliskt porträtt av två av konstmarknadens guldkalvar, varav den förre är lite mer has been än den andre: kitschmålaren Koons och Young British Artist-sensationen Hirst, vars memento mori-verk »For the love of god» från 2007 – en dödskalle ornerad med 8 601 diamanter – knappast lär ha gått någon förbi. Och ett porträtt som konstnären inom kort kommer att förstöra.

Ja, öppningen visar onekligen en Houellebecq i högform. Författaren, som alltid hyst ett starkt intresse för västerlandets seder och bruk i den liberala, kapitalistiska eran och inte minst spänningsfältet mellan konsumtionsvanor och konsumtionsvaror i förhållande till våra ack så dödliga kroppar, har nu hittat ett tidsenligt exempel så gott som något: konstmarknaden.

Man kan även notera metaperspektivet, med visionära konstnären Jed Martin som en ganska typisk om än yngre inkarnation av författaren – inte minst om man ser på hans ytterst motvilliga kontakt med omvärlden, hans analys av sin samtid och hans sociologiska impuls att samla på scener/beteenden/föremål/bilder som tjänar som exempel för ett större sammanhang, för samtiden. Med andra ord: han för författarens talan.

Den här känslan får man ofta när man läser Houellebecq, det vill säga att karaktärerna är författarens egna små kasperdockor, som lever som de gör, som knullar, äter och sover som de gör, och framförallt som tänker och pratar precis som de gör, för att författaren har ett specifikt syfte med detta.

Om Houellebecq skriver en bok om H P Lovecraft, så nog fan är det för att han själv har någonting att framföra (och boken kan onekligen läsas som en sorts förstudie tillElementarpartiklarna). Och naturligtvis, vilken författare gör inte det, men i Houellebecqs romaner blir det lätt platt och programmatiskt. Det är inte bara det att en kvinna – som den vackra unga ryska som finner kärlek och lycka tillsammans med Jed Martin under några okomplicerade veckor – med självklarhet klär sig i minikjol och raffset för att egga sin partner som om detta verkligen vore den enda gångbara erotiska fantasin i den här världen. De uppenbart riggade ideologiska samtalen mellan Jed Martin och hans far som befinner sig i livets slutskede, är ett annat exempel, där faderns ungdomsdrömmar och utopiska konstnärliga ideal (William Morris!) ställs mot den krassa verkligheten: välbetalt men själlöst lönearbete livet igenom, en familj som faller sönder, och som kronan på verket: cancer i ändtarmen och en rövhålsprotes.

Det är förstås detaljer som den senare som – i sann Houellebecqstyle – räddar berättelsen, det vill säga en fingertoppskänsla för de detaljer där livets absoluta jävlighet manifesterar sig. När Jed Martins taxi släpper av honom utanför en prålig bordell istället för den diskreta dödshjälpsklinik där fadern valt att avsluta sitt liv, men som båda ligger på samma gata i en förort till Zürich, blir det också ganska festligt. Genom att Babylone FKK Relax-Oase och Dignitas sidställs blir båda till likvärdiga varumärken, inrättningar som under olika skeden i livet uppfyller nödvändiga funktioner för människan – i framtiden kanske även mänskliga rättigheter.

Låt mig säga såhär: i en satir kan den här plattheten fungera – den effekten uppnås ibland – men i övrigt tror jag definitivt att det finns roligare sätt att lära sig saker om exempelvis William Morris.

Metadimensionen i den här boken får dock ytterligare en nivå som är betydligt lekfullare, när författaren Michel Houellebecq skrivs in i romanen, tillsammans med blanda andra gode vännen och mediepersonligheten Frédéric Beigbeder.

Om tidigare romankaraktärer uppburit likheter med författaren (hetat Michel som iElementarpartiklarna, varit bosatta i Andalusien med sin hund som i Refug, etc – gestaltas den här gången författaren Michel Houellebecq själv, i tredje person och i första hand ur Jed Martins perspektiv: som Michel Houellebecq, mannen, författaren och varumärket, enstöringen, drinkaren, missanpasslingen.

Och det är också då, i bokens andra del, som den här romanen tar fart.

Det börjar med att Jed Martin ber författaren, som i det skedet är bosatt på Irland, att skriva en katalogtext till hans kommande utställning. Han erbjuder sig vid tillfället att måla författarens porträtt – en bild som givetvis blir ett mästerverk. En vänskap utvecklas.

I de sammanlagt tre mötena mellan de två männen, uppvisar Houellebecq tre väsensskilda modus: 1) en sorts funktionell livsleda, ett likgiltigt men rumsrent missmod 2) fylla, depression, dekadens 3) enkel och anspråkslös lycka. Alla tre präglas dock av någon form av uppgivenhet inför livets förutsättningar (döden), och skildringarna är verkligen allt utom platta. Jag skulle snarare säga lustfyllda.

Men för denna timliga lycka måste Houellebecq såklart plikta med livet. I bokens tredje del utvecklas sålunda den här romanen till en regelrätt deckare, där de bestialiska ritualmorden (?) på författaren och hans hund måste klaras upp. I sammanhanget framstår dessutom polisväsendet som en tämligen sympatisk yrkeskategori. Som Houellebecq skriver i Plattform (i en replik till Sartre): »Gendarmeriet är en humanism». Här framstår helt enkelt polismännen på polishögkvarteret Quai des Orfèvres i Paris som dystra och hårt arbetande medborgare ute efter att skipa rättvisa i ett genomruttet samhälle. Georges Simenons Maigret hittar sin motsvarighet i kommissarie Jasselin. Och vem kommer att blandas in i utredningen, om inte en viss Jed Martin.

Man skulle kunna jämföra La carte et le territoire med J M Coetzees Sommartid, en memoarbok där författaren själv är död och genomgående skildras i tredje person, genom andras berättelser om honom. Här framstår författaren och nobelpristagaren i en allt utom smickrande dager. Även i La carte et le territoire är perspektivet en tillbakablick ifrån en obestämd, men inte alltför avlägsen framtid.

Och om sig själv skriver Michel Houellebecq muntert till exempel såhär: »Författaren tillElementarpartiklarna var iklädd en grå, randig pyjamas som vagt fick honom att likna en intern i någon tv-serie; hans hår var rufsigt och smutsigt, hans ansikte rött, nästan rosa, och han luktade lite illa. Oförmågan att sköta sin hygien är ett av de säkraste tecknen på en depression, mindes Jed.»

Kartan och territoriet då – hur ska romantiteln förstås? Dels handlar det om Jed Martins genombrott som konstnär – han fotograferar gamla Michelinkartor över olika delar av Frankrike, olika territorier, och lyckas genom dessa bilder skapa ett nytt slags förståelse för dessa översikter. Le Mondes konstkritiker skriver till exempel såhär: »Det är inte utan stolthet och mod som han intar platsen av en Gud som deltar vid människans sida i (åter)uppbyggnaden av världen.»

Det är heller inte utan att man anar Houellebecqs ambitioner...

I sin bok H. P. Lovecraft: emot världen, emot livet skriver Houellebecq om det som han kallar för »en objektiv skräcklitteratur». Därifrån är steget inte långt till idén om den objektiva litteraturen. Likt en modern Balzac har Houellebecq i sina romaner velat gestalta »den mänskliga komedin». Likt en modern Auguste Comte har han velat skriva vidare på dennes romantiska vetenskap, sociologin. Detta med »en oförvitlig banalitet». Kanske är denna paradox också något av författarens grundhållning – men till en början balanserar alltså i La carte et le territoire det dråpligt banala farligt nära det enerverande tråkigas gräns.

Jenny Högström