Barnlösa samhällen och kollektiv dödsångest

Ann Ighe

Kan den enskilda människan finna mening i livet utan att själv få barn? Det är en fråga som många har brottats med. Att inte kunna få barn fast man önskar det, är en konkret erfarenhet som kan ge upphov till mycket existentiell ångest och reflektion. Populärkultur och myter världen över flödar av berättelser om detta. Man skulle kunna tänka sig att det är ett biologiskt öde att känna så: att driften till reproduktion är inprogrammerad i varje varelse. Det är en uppfattning som bland annat kommer till uttryck i den bekanta metaforen om »den biologiska klockan». »Klockan» är dock inte allmänmänsklig, utan knuten till kvinnokroppens tidsbegränsade fertilitet och till menopausen. Men det är inte rimligt att nöja sig med den biologiska driften som förklaring. Det är knappast den ensam som ger upphov till ångest vid barnlöshet, utan det gör också den samhälleligt bestämda förlusten av status som inte minst kvinnor låses fast i om de inte kan producera barn med sina kroppar. Skammen över att inte kunna föda, att inte kunna göra det som så uppenbart är den manliga kroppens stora (enda?) brist, och den kvinnliga kroppens (främsta?) tillgång och (största?) förbannelse.

Författaren och journalisten Lena Andersson, som allt mer framträder som en intellektuell i svensk offentlighet, menar att det är orimligt i ett globalt perspektiv av överbefolkning att det fortsatt finns ett starkt yttre socialt tryck att skaffa barn i dagens Sverige. Jag är högst benägen att hålla med henne – hon uttrycker en rimlig normkritik. Förväntan på att vilja ha barn kan vara stort och uttrycker en norm som bör skärskådas liksom alla andra. Samtidigt tycker jag att kritiken vevar lite i luften och att det kvarstår frågor. Och ju mer jag tänker på det så tror jag att dessa frågor söker andra, mindre individuella och mer samhälleligt orienterade svar. Vad består det här trycket hon upplever av? Är det bara en besvärande, konserverande kraft? En norm som envist sträcker sig mot oss från en lång tradition av kärnfamiljsliv och barnalstrande? En norm som vill pacificera oss? Se till att vi styrs av logiken att vilja det bästa för våra egna barn, bospara och prioritera semester i familjens hägn? En inåtvänd logik som pekar ut de goda valen: att satsa på trygga förhållanden och ikea Family. Jag menar att det finns mer än så bakom barnalstrandet, inte bara som drift utan också som norm. Låt mig göra en utflykt till en film och en något udda bok i en framgångsrik deckarförfattares produktion.

Första gången jag såg filmen Children of Men var när den visades på filmfestivalen i Göteborg. Jag blev mycket fascinerad av den enkla, bärande dystopiska förutsättningen: det föds inte längre några barn. Inte några barn alls. I den inledande scenen, som utspelar sig i ett stökigt, otryggt London 2021, sänds den stora nyheten på en teveskärm: världens yngsta människa har mördats i Buenos Aires, 25 år gammal. England har blivit en diktatur, och filmens desillusionerade huvudperson dras motvilligt in i en motståndsrörelse. Inte helt förvånande jobbar filmen upp sig till ett rejält crescendo, där ett barn till slut ändå föds, mitt uppe i ett mer eller mindre fullskaligt krig. Och ja, den kristna symboliken i slutscenen är omöjlig att undgå.

Filmen som helhet är inte lika bra som sin bärande idé. Den socialpsykologiska fantasin, där hela världen har förlorat förmågan att få barn, formulerades av P. D. James, i en roman med samma namn: The Children of Men från 1992. I romanen spinner James många fler trådar från den globala barnlöshet som är dystopins kärna, och hon visar mycket tydligt hur nödvändig skönlitteraturen kan vara för att vidareutveckla det politiska tänkandet: för att vi ska se de mer eller mindre dolda, eller bara allt för uppenbara, förutsättningarna för världen som vi känner den.

Romanens berättarjag, Theo Faron, är en man i femtioårsåldern som inte uppvisar minsta symptom på barnlängtan. Han är en framgångsrik historiker i Oxford och något av en enstöring som aldrig egentligen har älskat någon, och av misstag har kört ihjäl sin egen dotter. Därmed, känner han, är han skyldig till att hans före detta fru dömts till barnlöshet. För strax efter att dottern dog kom vad man kanske kan kalla romanens smärtpunkt: Omega, året då de sista barnen föddes. Men det är inte Theo Farons ångest över den egna barnlösheten vi följer i romanen, utan samhällets barnlöshet. Det är den som ger upphov till en förlamande, kollektiv dödsångest. Den tar sig inte alltid så våldsamma uttryck, även om sådana förekommer. Framförallt leder barnlösheten till en krypande meningslöshet. Världen – hela världen – håller sakta på att förvandlas till glesbygd. Och ja: tanken på att vara bland de sista människorna på jorden väcker en djup rädsla inom mig. Jag som aldrig har sett ett enskilt människoliv som annat än ändligt, aldrig har trott på »ett liv efter detta». Individer föds och dör, och räcker i sig själva inte längre än så. Men mänskligheten ska väl ändå fortsätta? Det långsamma utdöendet är faktiskt mer skrämmande än de flesta hastiga katastrofscenarier jag kan föreställa mig.

James ger oss sin dystopi i de små detaljerna. Det är mycket lite av de för genren vanliga skildringarna av teknik som får symbolisera förändring eller skapa känslan av att detta samhälle är döende. Istället är det människornas och samhällets känsloliv som har råkat i olag. Det finns ingen riktig livslust kvar, bara en önskan om lugn och om att få slippa fåfäng längtan. Staten gör sitt bästa för att försöka finna rester av fertilitet. Alla vuxna individer som inte betraktas som genetiskt defekta måste undergå regelbundna undersökningar i den organiserade jakten på fungerande könsceller. Men så småningom finns det inte heller någon sexlust kvar, något som inte ens den statsfinansierade porren lyckas avhjälpa. Den lilla detaljen i boken öppnar faktiskt på nytt upp frågan om sexualiteten som drivkraft. Sexualiteten behöver inte förstås som den enskilda individens förutbestämda drift till egen reproduktion. I preventivmedelssamhället är detta inte en svår tanke att omfatta: bortsett från hormonpåverkan från vissa specifika sorters p-piller så har inte preventivmedlen i allmänhet lett till att människor inte vill ha sex. Högst troligt vågar heterosexuella kvinnor tvärtom leva ut sin lust på ett helt annat sätt tack vare preventivmedlen. Men tanken som läggs fram i The Children of Men är att om inga barn föddes skulle heller ingen vilja leva och ingen vilja ha sex. Det är en rätt annorlunda vision jämfört med de många domedagsskildringar där promiskuitet och sexuell lössläppthet ofta är markörer för den förestående undergången. I James’ dystopi har lekplatserna långsamt blivit övervuxna med gräs och blommor, de påminner om »små massgravar». Och människor vill inte längre ligga med varandra.

I 2020-talets England är det The Warden som regerar, tillsammans med ett råd. Warden kan beteckna fångvaktaren, men också den som tar hand om, vårdnadshavaren eller en slags förmyndare. James konstruerar ett folk som väljer diktaturen. Ett folk, som inte som barn, men utan barn underkastar sig och slutar ta ansvar. I 2020-talsdiktaturens England upprättas en straffkoloni på Isle of Man, som inte ligger långt efter bilden av det avspärrade Manhattan i Flykten från New York. England efter Omega är också fyllt av utnyttjade och misshandlade så kallade Sojourners, icke-britter som kusligt motsvaras av de papperslösa immigranterna i dagens Europa. De utgör arbetskraft, men så fort de börjar bli äldre och utveckla omsorgsbehov så blir de utvisade. Det som slutligen får romanens berättare att vända sig mot makten är de organiserade, förment frivilliga självmorden som äldre människor genomför – eller tvingas genomföra – i grupp. Ritualen kallas för Quietus. Också den, liksom penetrationssex, är förföriskt marknadsförd av staten.

Det exploderar inte lika mycket i romanen som i filmen; katastrofen är liksom mer lågmäld. James berättar om en smygande nedsläckning av samhället. Mindre tätorter får besked om att de kan få finnas till en viss tidpunkt – sedan kommer all samhällsservice att dras tillbaka. Vill man vara kvar i samhället så får man följa efter när det krymper in mot kärnan.

Människorna i The Wardens England älskar att se på den australiensiska tevesåpan Grannar, för att den handlar om unga människor. Där pekar James också på den överallt förekommande ungdomsdyrkan i det sena 1900-talets kultur. Det var väl knappast mer av den som James’ civilisationskritiska dystopi sökte frammana – men kanske var det den hon ville förstå? Kvinnor (ja, det är naturligtvis kvinnor) blir galna och går runt med dockor i vagnar. Att se kattungar födas blir en viktig ritual, något att bjuda in grannar och vänner till. Omegorna, det vill säga de individer som tillhör den allra sista generationen som fötts är i boken unga vuxna, men egentligen är ingen av dem framträdande i persongalleriet. De är en obegriplig generation. De är märkliga, narcissistiska, oåtkomliga för de äldre. James låter en tydlig gräns löpa – inte egentligen mellan individer som har och inte har barn, utan mellande som har sett människor yngre än dem själva födas och de som inte har det. En Omega har inte det. De har ett förhållningssätt som klart skiljer ut sig från andra människors. Man känner igen deras attityd och hur de klär sig. Band av Omegor terroriserar vägfarande, lägger sig i bakhåll, stjäl bilar och plundrar, samt mördar rituellt. De accepterar inte reglerna som de äldre försöker hålla fast vid, och det är ju de som kommer att bli ensamma kvar. I James’ beskrivningar kan jag inte annat än ana hennes blick på punk- och undergroundkulturen som den såg ut i det sena 1980-talets England. Ett självvalt, aktivt utanförskap, med paroller som »No future» och »You owe us a living». Boken är skriven i en tid när det brittiska samhället slets isär av ekonomisk strukturomvandling och protesterna mot hur hela landsändar drabbades av skyhög, ihärdig arbetslöshet. Det var också en tid när fredsrörelsens protester mot kärnvapen manifesterades i mångåriga aktivistockupationer av nato-baser. Där James något från sidan beskriver uttryck för förfall, ser jag försöken att återskapa gemenskap. Där hon ser slutet, det absolut amoraliska, ser jag ett nödvändigt uppror och ett sammanhang.

Därför blir det här också en punkt där jag måste göra uppror mot James’ dystopi, eller åtminstone mot delar av dess narrativ. Som det ofta är, så blir man lite obekväm och mer kritisk när man finner sig själv i sökarljuset. Jag vill göra motstånd mot hur hon sätter igång orsakskedjan i berättelsen och mot var hon placerar skulden. Men jag tänker ändå hålla kvar hennes eggande fantasi, och kanske dra helt andra slutsatser av den än de hon själv avsett. För det finns ett djupt konservativt drag i berättelsen, som man inte behöver anstränga sig särskilt hårt för att locka fram. Främst i slutet, men det dyker också upp hos berättaren, Theo Faron. Inte bara i hans oxfordlivsstil utan också i att James låter honom spekulera i att allt gick fel med ett större intresse för New Age och sex utan penetration.

Jag tror inte att vi behöver oroa oss för våra samhällen på den punkten (förutom möjligen när det gäller New Age). Faktum är att jag inte för en sekund tror att vissa heterosexuella praktiker kommer att lida något annat än välförtjänta och långsiktigt fullständigt hållbara nederlag av att ifrågasättas som allenarådande norm. Tvärtom finns det ett stort hopp i att människor idag tydligt och med stolthet manifesterar andra sätt att föda upp människobarn på än i slutna, traditionella kärnfamiljer. Men vi behöver tala mer om hur vi ska kunna se barn som en gemensam resurs. Inte som individuella tillväxtmotorer, inte som mer eller mindre lyckade investeringsobjekt eller som den enskilde förälderns mesta livsprojekt. Kanske inte heller som varelser som till varje pris ska skyddas från världen. James utplånar i sin berättelse barnen från världen; berättargreppet är så enkelt och det är alldeles uppenbart att det kommer att bli katastrof. Men berättelsen visar att det inte bara är fortplantningsförmågan som gått förlorad, det är också förmågan till gemenskap och solidaritet. När barnet i The Children of Men slutligen föds, är det hos den illa organiserade men oförtrutet solidariska lilla grupp som försöker göra motstånd mot det moraliska förfallet. Gruppens medlemmar offras, en efter en. Kvar är till sist endast en man, en kvinna och ett barn.

Hur är det idag då? Vi har passerat det år då P. D. James förlade Omega, och människor kan uppenbarligen fortfarande få barn. Den rika världens samhällen har under 1900-talet genomgått en förändring som hör samman med den demografiska transitionen på ett intrikat vis. Det föds färre barn i förhållande till den vuxna befolkningens storlek. Samtidigt är det i en del samhällen så att fler vuxna i befolkningen har barn. Familjerna är mindre, men en större andel av kvinnorna blir någon gång mödrar, om än betydligt senare i livet. I en del moderna samhällen har födelsetalen blivit förfärande låga. I exempelvis Italien, Spanien och Japan är siffrorna alarmerande, men trenden är allmän. I alla de rika länderna har »befolkningspyramiderna» för länge sedan slutat att vara pyramider. De är metaforer utan täckning; istället är diagrammen spolformade, och basen krymper i förhållande till allt bredare toppar. Barnen, vars betydelse historiskt sett har varit större som försörjningsbörda och som ekonomisk trygghet för åldrande föräldrar, har kanske något paradoxalt stärkt sin position som bärare av livsmening. De blir på nya sätt både värdeladdade och ovärderliga. Det är oftast så barnet framträder i offentligheten idag: Som ett smycke för sina föräldrar. En varelse man ska välja det bästa åt och skydda från ont. Barn som markerar status och som ska hinnas med, som ska ha kvalitetstid. Barn, vars intressen alltid ska sättas i det första rummet – det finns det internationella konventioner om.

Föräldraskapet har kanske blivit mer av en norm för alla vuxna idag jämfört med hur det var för några sekler sedan. Många kulturer har genom historien medvetet, mer eller mindre framgångsrikt, försökt att utesluta delar av sin vuxna befolkning från fortplantning och föräldraskap, genom olika typer av sociala institutioner, till exempel genom att göra det socialt svårt att föda och fostra barn om man inte själv hade råd att försörja dem. Det har vi sett exempelvis i traditionella bondesamhällen i Västeuropa, där man var tvungen att ha egendom och försörjning för att få gifta sig, och mer eller mindre var tvungen att vara gift för att få fostra barn. Det förväntades, kan man tillägga, att det fanns en far, en tydlig manlig arvsföljd. I de flesta fall var detta konventioner snarare än lagar, men det var konventioner som i stor utsträckning följdes. Tjänarna, de beroende, förväntades inte ha och uppfostra barn. Tvångssteriliseringarna i Folkhemssverige är exempel från senare tider på när samhället ansett att svagare, beroende människor inte skulle ha barn. Då var det inte bara den bristande försörjningsförmågan som var problemet, utan också att man befarade att det man kallade asocialitet – bristande arbetsvilja och försörjningsförmåga hos föräldrarna – skulle föras vidare genom barnen. Det kan också tolkas som att man vände sig emot familjer som inte fungerade som starka, självförsörjande enheter.

En annan variant av sociala konventioner som gjorde en del människor till icke-föräldrar var att ge en viss position och avdela särskilda arbetsuppgifter till människor som avstod från heterosex och barnalstrande, till exempel präster, munkar och nunnor. Så småningom också sjuksköterskor och överhuvudtaget en rad kvinnliga yrken. De förväntades alla uppfylla en vårdande plikt mot samhället snarare än mot »egna» barn. Med sitt begrepp »samhällsmoderlighet» var det den grunden för barnlösa kvinnors värde i samhället som Ellen Key lyfte fram.

Det har alltså funnits sociala institutioner som starkt har skambelagt den som föder barn utan att ha sin försörjning säkrad och sin ställning socialt sanktionerad, som inte lever under »ordnade förhållanden». Men vi kan också betrakta just det som en effekt av bristen på alternativa institutioner. Barn kan ju vara en tillgång i ett samhälle även om inte de egna föräldrarna mäktar med att stå för försörjningen. Under 1940-talet genomförde den svenska staten den stora Befolkningsutredningen, och som en del av den kom Betänkandet om barnkostnadernas fördelning. Det är ett viktigt dokument i den svenska socialpolitikens historia. Utredningen var ett svar på samma problem som Alva och Gunnar Myrdal skrev om iKris i befolkningsfrågan 1934, och den föreslog ett allmänt barnbidrag som ett viktigt instrument för att öka barnafödandet. Jag tänker ibland på frasen – Barnkostnadernas fördelning – på grund av dess enkla budskap: det kostar att föda upp ungar, och den kostnaden ska alla i samhället vara med och dela. Folkskolan existerade visserligen redan som ett konkret instrument för att fördela kostnader för barn i samhället på alla som betalar skatt, men med tiden resulterade den här inriktningen på politiken också i betydligt fler reformer än barnbidraget, inte minst den subventionerade barnomsorgen. Alla invånare ska vara med och subventionera barnomsorgen, oavsett om de själva använder den eller inte. Och, en annan sida av principen: alla äldre invånare som behöver omsorg ska ha rätt till det, oavsett om de har barn som kan ställa upp eller inte. Det är mycket intressant att det kollektiva ansvarstagandet växte samtidigt som allt fler människor fick möjlighet att kontrollera, och om man så vill, »ta ansvar» för sin reproduktion. Preventivmedlen blev tillgängliga, fler och bättre, och i slutet av 1960-talet blev också den självvalda aborten laglig.

Bland människor som har valet att blockera sin fortplantningsförmåga finns det trots allt ett antal män och kvinnor, som gör ett aktivt livsval att inte bli föräldrar alls. De fungerande och tillgängliga preventivmedlen har av ekonomihistorikern Anita Göransson utpekats som en förändring som – om vi satte kvinnors frihet i fokus för vårt intresse – är av samma magnitud som den neolitiska revolutionen. Vi, som tillhör den generation och de klasser i världen som i hög grad har kunnat välja både heterosex och barnlöshet är inte den numerärt dominerande gruppen globalt sett. Men vi har tillgång till ett instrument som gör att våra möjligheter att kontrollera den egna reproduktionen har förändrats i grunden. Med en viss typ av marknadslogik borde egentligen behovet av kollektiva institutioner för barnkostnadernas fördelning därmed ha upphört. Den logik som säger: sociala försäkringar? Nej, helst inte, det är bättre att individen väljer för vad och hur den vill försäkra sig. Kollektiva pensioner? Nej, det är bättre att vi lägger på individen att välja, med den fantastiska information som dagens finansmarknader bjuder på. Allmännyttigt ägda hyresrätter? Nej det är bättre med bostadsrätter som med lite tur kan bygga en förmögenhet för sin ägare. Folkbibliotek? Nja, man kan spara så mycket digitalt idag, och privata aktörer kan sköta verksamheten mer effektivt. Så du vill skaffa barn? Ha en plan för kostnader och karriärpåverkan. Vi ser idag – och detta är ingen dystopisk vision – att man i flera av de länder som jag nämnde ovan som samhällen med särskilt låga födelsetal, stärker eller nyskapar lagstiftning som tydliggör vuxna barns ansvar att själva svara för försörjning, vård och omsorg för gamla föräldrar.

Jag upplever starkt att jag idag lever i en värld där vi inte – som i Children of Men – har förlorat förmågan att få barn, men är på väg att förlora förmågan att se det gemensamma som en resurs. James öppnar för den sortens seende som vi alltid har möjlighet till men som ändå ofta är svårt att lyckas med: att se mellanrummet för att kunna uppfatta föremålens form – att höra vad som inte sägs för att uppfatta vad som menas. Det är inte fel att en enskild människa ser sitt barn som meningen med livet. Det är inte fel att ta särskild hand om barnen i den egna familjen. Men vi bör inte ha en samhällelig syn på barns värde och plats som stannar där. Barnen är inte bara framtiden, det självklara som vi ofta talar om. Utan  – och det var kanske det jag fick med mig från läsningen av The Children of Men: barnen är samhället. Ett samhälle är inte bara en större samling individer med frihet att göra somt och förbud att göra annat. Ett samhälle är den plats där vi har möjlighet att ge varandra värde och frihet. Barnlösa individer är inga problem - men barnlösa samhällen är det.