Bajsböcker och barnindoktrinering

Cecilia Verdinelli

En enda gång har jag under min tid som redaktör mött en vägg av ovilja när jag kontaktat en författare. Det var när jag mejlade Frances Vestin, som år 1969 skrev Handbok i barnindoktrinering, för att få till stånd en intervju eller en kommentar kring tanken bakom handboken, 40 år efter dess publicering. Den lilla handboken har fått stå modell för 1970-talets kulturprogressiva och socialistiska fostran. Vestin, som idag heter något annat, var klar och orubblig: hon ville inte tala om Handbok i barnindoktrinering. Inte med mig och inte med någon. Jag var inte den första som frågade, fick jag veta, och hon hade för länge sedan fattat beslutet och tänkte inte ändra sig.

Jag blev inte helt förvånad. Vestins reaktion är begriplig i ljuset av att Handbok i barnindoktrinering redan i sin titel är provokativ. Ordet »barnindoktrinering» är ett ord som är direkt omöjligt annat än i ett rent ironiskt sammanhang. Jag skrev nyss att skriften har fått »stå modell» för en kulturprogressiv barnuppfostran, men det ligger kanske närmare sanningen att boken fått agera skrattspegel och driftkucku. Vill man förfasa sig är Handbok i barnindoktrinering ett lättköpt byte. Här lärs ut hur man uppmuntrar barn att bryta mot lagen, föräldrar uppmanas att låta barnen »jamma med kollektivmedlemmarna» till långt in på natten och att diskutera Mao och Castro med sina tvååringar. (Känsligast är de stycken som behandlar barn och erotik. Även om de på intet vis intar en framskjuten plats i boken är tesen att barn skall uppmuntras till fysisk och erotisk närhet, inte bara med föräldrarna utan även med andra vuxna, så kontroversiell som något blir. Den som tar Vestins intentioner på allvar inser att hon inte förspråkar pedofili, men hennes formuleringar är naiva i den mening att de inte heller garderar sig mot en tänkt anklagelse i den riktningen, något som varit en självklarhet om boken skrivits idag.)

Proggig barnuppfostran är ett älsklingstema bland sjuttiotalister. Omtuggade variationer på temat »Storpotäten förstörde min barndom» är givna bland bland tretti-nåntingar på kalas. Vissa samhällsfenomen verkar anta större proportioner i backspegeln än i verkligheten. Proggig barnuppfostran och velourpappor hör utan tvekan dit. Att det i höstas utkom en lättsamt analytisk bok om proggig barnlitteratur är ingen överraskning. Fler lär komma. Att boken Proggiga barnböcker skrivits av någon som betecknar sig som humorist är följdriktigt. Att författaren företrädesvis använder en kåserande stil är lika givet. Det skämtsamma, men inte helt kärlekslösa, avståndstagandet är den primära utkikspositionen för betraktaren av proggigheten.

Kalle Lind, som humoristen ifråga heter, har gjort ett rejält insamlingsarbete. Hans metod har varit att hitta de mest uttalade exemplen på proggig barnlitteratur snarare än de mest representativa. Det blir förstås en hejdlös fest i skojiga citat om högt och lågt. Kalle Lind fokuserar på de typiska berättelserna som, om de skulle bakas ihop i en och samma socialistiska godnattsaga, skulle bli någon sånthär: pappor stoppar in sina snoppar i mammornas springor, barn föds i blod och smärta, mammorna blir ensamstående och flyttar till höghusområden där det bor spännande politiska flyktingar som berättar historier från hemlandet, grå tjänstemän vill hugga ner skogsdungen i bostadsområdet men barnen målar plakat och demonstrerar utanför kommunalkontoret, bilar är hårda och luktar blä, pengar går inte att äta, vilket alla barn förstår men inte alla vuxna (barn förstår överhuvudtaget mer än vuxna).

Linds kommentarer och punchlines är stundom träffande. En intressant iakttagelse han gör är att de proggiga barnböckerna besvarar långt fler frågor och avtäcker långt fler mysterier än barnen någonsin undrat över. De små läsarna förväntas intressera sig för och bry sig om precis allting som pågår i världen. Han exemplifierar med barnboken Vad händer i Grekland? som i baksidestexten beskrivs som »en enkel och konkret barnbok om fascistjuntans tortyr och folkets motstånd». Man kan hålla med Lind om att viljan att involvera barnen i alla samhällsproblem ? inklusive tortyr av motståndsmän i juntans Grekland ? tycks ha gått till överdrift.

Men om man anser att 70-talets politiserade barnböcker kännetecknades av en överdriven ambition att inkludera barnen i samtidsproblemen måste man fråga sig hur ambitionen ser ut idag. Man kan mycket snabbt konstatera att man inte hittar faktaböcker för barn om kriget mot terrorismen (tänkt rubrik: »Yasmins pappa sitter på Guantánamo») eller om det folkliga motståndet i Iran, knappast heller om djurrätt, övervakningslagar eller migration. Barnböcker med någon form av faktafokus tenderar att handla om dinosaurier (mest), fordon, rymden, hästar, hajar, småkryp och spännande naturfenomen. Mindre vanliga men förekommande är de historiska böckerna (vikingar och riddare ligger i topp). En underkategori är böckerna i den kalkylerat skojsiga »äckelkategorin» som främst koncentrerar sig på kiss, bajs och prutt (Rabén&Sjögren har faktiskt »Kiss- och bajsböcker» som en egen kategori i sin katalog. Den innehåller just nu nio titlar).

Många av böckerna är utmärkta, men det är anmärkningsvärt hur faktaböcker för barn tematiskt koncentreras till de ämnen som ligger på tryggt avstånd från det som riskerar att bli politiskt. Naturvetenskap och teknik är jämförelsevis säkra kort i det avseendet. Barn är ofta besynnerligt intresserade av vulkaner och djuphavsfiskar, det förnekar jag inte, men förr eller senare ställer de också frågor om rondellhundsmuhammed och om falukorvstillverkning. Ingenting tyder på att barnboksförfattarna har någon vilja att besvara de frågorna.

Dagens föräldrar är i allmänhet  engagerade och ambitiösa i sin roll som fostrare. De läser böcker och diskuterar föräldrandet med andra föräldrar, även i offentligheten. Få detaljer i barnuppfostrandet är för små för att förtjäna en rejäl diskussion på nätet. Barnvagn kontra bärsele, den optimala åldern för dagisstart, den optimala åldern att få syskon, problemet med könskodade barnkläder, sockerkonsumtionens faror, nätets faror, val av skola; barnuppfostrandet är inget som lämnas åt slumpen. Föräldrar vill naturligtvis optimera sina barns livschanser och är därför angelägna om att göra medvetna val, i stort såväl som i smått. Det är begripligt och rimligt. Men det är slående hur absolut frånvarande diskussionen om hur man bäst introducerar barnen till samhällskeendena är på föräldraforumen.  På nätet finns hundratals diskussionstråder om hur man talar om alkohol med sina barn eller om hur man varnar dem för nätpedofiler men en tråd om hur man talar med sina barn om hatet mot romer eller om bombningarna i Gaza är otänkbar. Hur man bäst introducerar barnen till nyhetsförmedlingen verkar vara en icke-fråga.

Om det på 70-talet fanns en inbilsk och överdriven ambition att involvera barn i samhällsskeenden, finns det idag en ambition att så länge det går isolera barn från samhällsskeendena. Det goda och medvetna föräldraskapet kännetecknas idag bland annat av att man skyddar barnet från kunskap om världens otäckheter. Hemska bilder på löpsedlar och tidningars förstasidor leder numera regelmässigt till klagomål från upprörda föräldrar. Frances Vestins åsikt 1969 var förstås en helt annan. Otäcka bilder ansåg hon vara synnerligen lämpliga att förstora upp, klistra upp på sandwichplakat och hänga på det egna barnet: »Barn kan, om dom vill, utföra vissa uppdrag i t.ex. varuhus: a) sätta upp eller bära omkring propagandaskyltar. T.ex. en bild av svältande människor, som bärs i barnhöjd, så att andra barn frågar sina föräldrar »vad är det där?»»

I samband med jordbävningen på Haiti intervjuades Rädda Barnens barnpsykolog Åsa Landberg om saken. Hon menade att barn fram till mellanstadieåldern bör skyddas från otäcka löpsedlar och förstasidesbilder och hävdade att medier har ett ansvar att idka självcensur på förstasidor med tanke på barnens känslighet. Landbergs syn på saken är inte ovanlig utan tvärtom ganska common sense i uppfostrarkulturen.

Viljan att begränsa barnets kunskap om problem gäller inte bara nyhetsförmedlingen utan är uttalad också i det helt privata livet. Den som inte är småbarnsförälder är antagligen inte spontant medveten om »föräldraengelskan». Föräldraengelska är det språk som föräldrar övergår till när något skall avhandlas som man vill dölja för närvarande barn. Folk har förmodligen alltid haft något liknande trick för att kunna prata om födelsedagspresenter och tandféer. Men användningen av föräldraengelskan tycka ha ökat, som Aftonbladetskribenten Sanna Lundell påpekade i en krönika. Om man lyssnar efter det, hör man hur vanligt det är att vuxna övergår till föräldraengelska så fort något ens vagt oroande avhandlas. Det kan gälla sådant som bekantas skilsmässor eller att mamma är förbannad på sin chef eller att senaste hyreshöjningen pressar familjeekonomin.

Det finns något i denna bild av barnet som en äggskalsskör varelse i mjuka plagg av ekologisk bomull ? liksom av föräldern som någon vars uppgift det är att hålla det lilla livet i okunskap ? som skaver. Äggskalsbarnetskaver på många plan. Ett plan är rent emotionellt och inte särskilt sofistikerat: det globala klassamhällets makabra klyftor kan inte bli mer uttalade än när någon är mer rasande över att hennes Wilma eller William utsatts för en bild av döda afghanska barn än över att afghanska barn dödas i Natobombningar mer eller mindre dagligen. Det är lätt att raljera över den sortens reaktioner, men väga dessa olika orsaker till upprördhet på samma våg är intellektuellt oehederligt.Därför är det heller ingen intelligent invändning mot äggskalsbarnet som idé.

Mina invändningar handlar istället om att jag ser en barnuppfostringskultur som verkar innerligt ointresserad av att introducera barnen till den värld de fötts till. Man begriper givetvis att omvärldens otäckheter förr eller senare kommer att sippra in till barnen. Men ju senare dess bättre. Ju längre barnet kan leva i en relativt oskuldsfull bubbla av dinosaurier och pruttskämt desto bättre. Bullerby- och Emilböcker är ännu bättre: de håller garanterat samtiden på armlängds avstånd. Tids nog kommer kunskapen om världsfattigdom och rasism inramlande på ungefär samma ovälkomna men ofrånkomliga sätt som skräpmat, mobbing-teve och Bratz-dockor. Den bäste föräldern är den som lyckas hålla stånd mot fulheterna längst. Följden av en sådan hållning är att omvärldskunskapen blir en passiv och slumpartad process som ägnas mycket lite omsorg och snålt med intellektuell möda.

Min andra invändning är att jag inte riktigt tror på äggskalsbarnet. De barn jag haft omkring mig tillräckligt mycket för att lära känna dem har inga äggskal. Jag skulle tvärtom säga att de påfallande ofta har uttalad smak för otäckheter. Döden, eldsvådor, människoätande vilddjur och kannibalism tillhör mina snart fyraåringars huvudsakliga intresseområden. Idén med äggskalsbarnet är en hejdlös extrapolering av barnpsykologins genombrott med dess i allt väsentligt riktiga teser om att små människor i sin formativa period är särskilt känsliga och kan bli traumatiserade. Men de blir traumatiserade av hemska saker som händer dem. Inte av att prata om hemska saker med någon som bryr sig om dem. Dessa två helt väsenskilda händelser har smygande smält samman till ett och detsamma.

Den vanligaste invändningen mot tanken om att barn kan och bör bjudas in i samhällsdiskussion och i politiska handlingar är att det vore ett brott mot barnets rätt att välja en egen åsikt. Eftersom den person som introducerar barnet med nödvändighet kommer att ha en egen ideologisk vinkling, kommer barnet att bli manipulerat. Även bland vänstersympatisörer har jag mött åsikten att små barn inte bör tas med på demonstrationer - eftersom barnet inte kan förväntas förstå demonstrationens budskap finns det, menar man, ett element av indoktrinering när ett barn deltar i politiska handlingar. Respekt för barnet som en egen individ kräver, i denna föreställning, att barnet förblir apolitiskt tills det blir stort nog att börja bilda sig egna uppfattningar.

Tanken att det barn som inte får samhället förklarat för sig kan förbli ideologiskt opåverkat tror jag är våldsamt naiv, och har kanske aldrig varit mer naiv än idag. Barn bombarderas av budskap i det offentliga rummet såväl som i etermedier och en stor del av dessa budskap är reklambudskap. Löpsedlar om kronprinsessan Victorias oerhörda bröllopslycka eller H&M:s decembermodeller på spårvagnshållplatsen är inte ideologiskt neutrala budskap. Barnet badar i propaganda hur vi än gör. Det ideologiskt obesudlade tillståndet finns inte (annat än under barnets allra första förspråkliga tid).
Frances Vestin skriver om vikten att lära barn vad reklam är. Om de ser en reklambild av en vacker flicka som njutningsfullt dricker kaffe och frågar om bilden bör du aldrig bara svara att det är en flicka som dricker kaffe, skriver hon, utan också förklara att det är reklam, och vad reklam är, säga något enkelt om dess avsändare och dess syfte. Hon har helt rätt i denna fråga, och idag mer rätt än när hon skrev boken. Jag kan inte se annat än att det måste vara vuxnas skyldighet att ge barnen en begriplig förklaring på vad reklam är, att lära dem att någorlunda avkoda ungefär vad som är reklam och vad som inte är det. Gör man inte utan nöjer sig med att alltid kommentera Scanreklamen med ett »Jaaa, titta vilken söt liten gris!» är man i praktiken marknadsförarnas villiga medhjälpare i vilseledandet av barn. Men hur man pratar med barn om reklam tycks även det vara en ickefråga på föräldrasajterna. Den enda tråd som behandlar reklamens eventuella skadlighet för barn  som jag hittar på det enorma forumet Familjeliv är en tråd där någon oroar sig över att hennes bebis ätit ett reklamblad och kräkts. I övrigt kommer sökningen upp med flera trådar som handlar om hur man gör för att få sitt söta barn antaget till en modellagentur.

När barn i tre-fyraårsåldern kan sitta i knät och titta i tidningen tillsammans med någon, och utifrån bilderna prata lite om innehållet ? vargjakt, gruvolyckor, Jimmie Åkesson, bilreklam ? är det utvecklingssteg som i mina ögon inte är mindre gripande än när de lär sig gå. Min erfarenhet är att man kan prata med dem om det mesta och att det är givande för båda och mycket utmanande för den vuxne, som ju inte kan luta sig mot tidigare referenser eller liknelser i sina förklaringar. Det skärper tanken hos den vuxne. Barnet kommer begripa mycket eller lite eller nästan ingenting alls, men det kommer att känna sig inbjudet att delta i omvärldstolkningen. Den stora förtjänsten med den kulturprogressiva barnuppfostran, dess klavertramp till trots, var just denna inbjudande gest. Jag vill hävda att om den kännetecknades av en stark vilja att inkludera barnet i precis alla samtidsproblem, kännetecknas uppfostringskulturen år 2011 av en stark vilja att exkludera barnet från desamma. Barnet riskerar att bli strandsatt i det skojsiga barnskap som vi ? med god hjälp från barnkulturproducenterna ? omsorgsfullt designat åt dem.