Slavbarn

Eva-Lotta Hultén

På en skola med alternativ pedagogik träffar jag Peter som går i åttan. Efter att ha vantrivts i sex år i en vanlig skola bytte han och när jag frågar vad som är bäst med hans nya skola utbrister han lyckligt: »Det är friheten! Här finns fan en sån enorm frihet alltså!»  Jag har träffat många elever som Peter, som i den vanliga skolan långsamt kvävts och förminskats. Jag har själv undervisat några av dem som lärarvikarie. De hänger håglöst med kompisar i korridoren eller ligger utslagna över bänkarna och tycks inte bry sig om vad som händer omkring dem. De har resignerat och något i dem tycks ha dött.

Utöver elever som Peter har jag också träffat många duktiga flickor med höga betyg vars enda drömmar tycks handla om att någon gång få lämna skolan och börja leva; de ska bara pressa sig själva några år till.  Jag var själv en av dem. Innan jag började i skolan var jag ett nyfiket, aktivt och temperamentsfullt barn. Efter tolv år  spottades jag ut som en tämligen apatisk nittonåring utan någon som helst önskan om att lära mig något alls. Det tog flera år innan nyfikenheten började återvända, och ett behov av att förstå samband och dra slutsatser om hur världen är beskaffad uppstod. Det som krävdes var utrymme för verkliga möten och samtal, tid att tänka en tanke till slut och att slippa tävlings- och prestationshets.

I många klassrum tycks tyvärr inte särskilt mycket ha förändrats sedan jag själv gick i skolan och fortfarande riskerar alltför många barn att få skolskador som kan ta decennier att reparera.

Är barn förslavade? I Barnet – den sista slaven, menade den finländske hjärnforskaren Matti Bergström att våra skolor har blivit träningsanstalter där barn förtrycks och övas i att tillgodose vuxnas syften. Tanken att vår uppfostran och utbildning av barn är en form av slaveri kan kännas långsökt och stötande. Vi uppfostrar och utbildar ju med de bästa intentioner. Men slaveriet av barn är högst verkligt och består i ett undertryckande av deras självständiga tänkande och livsvilja och en stöld av deras tid och uppmärksamhet. Det sker inte hela tiden eller överallt, vare sig i skolan eller utanför, men vår syn på barn som ägodelar genomsyrar vårt förhållningssätt till dem och de institutioner som skapats för att utbilda dem. Det krävs oerhört mycket av föräldrar och pedagoger för att klara att helt ställa sig över det. Jag är smärtsamt medveten om att jag själv hela tiden misslyckas. Barns egna mål med sitt liv och med att gå i skolan väger lätt i jämförelse med de mål vi vuxna ställer upp för dem.

När det vuxna samhällets krav och förväntningar sätts före barns rättigheter och behov sker det oftast i välvilja – vi anser oss veta vad barnet behöver och agerar utifrån det. Vi förtränger att barnet är en individ i sin egen rätt med dagliga behov av stimulans och av att känna att det har ett värde. Barnets tid ockuperas och tankeförmåga, fantasi och kreativitet styrs in i de av vuxna utsedda »rätta» banorna. Har vi rätt att göra så? Och vad är det vi förlorar?

För rapporten Först var det roligt, sen blev det tråkigt och sen vande man sig intervjuade forskarna Ingrid Pramling Samuelsson, Anna Klerfelt och Pia Williams Graneld barn om hur det var att börja i skolan. De flesta hade positiva förväntningar och verkade efter en termin också tycka att det var ganska roligt men det går att se ett tydligt mönster av att många av barnen blir alltmer styrda av andra i sina förehavanden. De insnävade möjligheterna förknippar de med att bli stora.  Förskolan innebar lek, frihet och valmöjligheter. Skolan är arbete, krav och olika former av villkor.  Att det skulle kunna vara annorlunda föresvävar dem inte. Frihet hör till småbarnsåren, att bli tillsagd vad man ska göra följer med att man blir större och börjar i skolan.

Några barn uttrycker också att det faktiskt inte varit särskilt kul att gå över från förskola till skola. Som Fredrika som förklarar att det först var roligt att börja i skolan, »sen så var det liksom inte roligt, man fick sitta still, sen så vänjer man sig vid det».

Kanske är det Fredrka uttrycker första steget i den utveckling som bara alltför många barn genomgår i skolan: de tappar sin lust att lära och sin motivation att gå i skolan men vänjer sig och ser det som normalt.

Pedagogikforskaren Joanna Giota är särskilt inriktad på motivationens betydelse för lärande och konstaterar att i förskolan är så gott som alla barn drivna av en inre motivation – de lär av lust och nyfikenhet. Redan i första klass har tio procent av eleverna övergått till att främst bli yttre motiverade – det vill säga att det är lusten att bli bekräftade och belönade av andra människor som driver dem. Sedan sjunker antalet inre motiverade hela vägen upp till nionde klass då majoriteten är främst yttre motiverade. Ju längre barn går i skolan desto mer styrda av andras förväntningar, belöningar eller bestraffningar blir de alltså.

Den svenska skolans styrdokument stadgar att eleverna ska ha inflytande över skolan och undervisningen. I Elevinflytande, svårighet eller möjlighet intervjuas lärare om elevinflytande. En lärare berättar:  »Sedan kan det komma elever med bra idéer som till exempel en hel dag med något ämne och så kan man känna att det låter bra, men så blir det inget mer. Då har man nästan dödat den initiativförmågan, ja jag hade en bra idé och vad hände med den – ingenting! Det tycker jag ofta händer att de kommer med bra, roliga idéer som vi inte riktigt kan verkställa eller har möjlighet, tid, ork eller så.» En annan säger: »om jag vore lika styrd som mina elever är i mitt arbete så skulle jag tycka att det var dötrist, det är ju faktiskt så.»

På många skolor är delaktighet och demokrati idag något man lär sig om, inte utövar själv, mer än under de ofta vuxenstyrda klassråden och elevråden. Under dem får eleverna tycka till om detaljer som inköp av nya fotbollar eller vilken mat som ska serveras på avslutningen. När jag i egenskap av kommunal skolpolitiker för några år sedan satt med på en skolas elevrådsmöte hade eleverna, som var mellan tretton och sexton år, fått frågor från rektorn som hon ville ha deras synpunkter på. Den mest brännande handlade om var skolans nya papperskorgar borde placeras. En av de saker de själva valde att diskutera var det faktum att skolan valt att ta bort pappershandukarna på toaletterna eftersom några elever spred runt dem i korridoren. Av mina allmänt hållna frågor framkom även ett par andra exempel på det som kallas kollektiv bestraffning och som är förbjudet att ägna sig åt i skolan. Det var enkelt att se att rektorn borde ha bett om elevernas synpunkter på helt andra saker än papperskorgar.

Självklart har jag också sett exempel som pekar i en annan riktning men tvärtemot intentionerna i skolans styrdokument upplever unga idag att deras inflytande i skolan minskar ju äldre de blir. En av de första åtgärder Jan Björklund vidtog var att stoppa de försök med mycket omfattande elevinflytande som prövades på ett antal gymnasieskolor runtom i landet. Lokala skolstyrelser med elevmajoritet hade inrättats på ett fyrtiotal skolor på initiativ av vänsterblocket 1996. När det löpte ut valde Björklund att avsluta det utan utvärdering med motivationen att elever inte skall tillåtas bestämma över lärare. De lärare och rektorer som vill och aktivt försöker arbeta med elevernas möjligheter att utvecklas som självständiga, ansvarstagande demokrater arbetar nu i motvind.

Om man vänder sig till de pedagoger som varit nydanare, som exempelvis Maria Montessori, Loris Malaguzzi eller John Dewey, är det slående hur de samstämmigt ser på skolan som ett demokratiprojekt. Dewey skrev exempelvis: »Den grundläggande demokratiska friheten är tankefriheten och all den frihet till handling och erfarenhet som behövs för att skapa denna». Han menade att skolans uppgift är att hjälpa eleverna att ställa upp mål för sig och lära dem hur de kan förverkliga dem samt att kunna bedöma konsekvenserna av sina handlingar. Sedd så blir skolan en plats där lärare handleder elever i att bli demokratiska, ansvarstagande och kreativa samhällsmedborgare och där dessa erfarenheter levs varje dag.

Den svenska läroplanen är starkt influerad av John Deweys tankar. Under rubriken »grundläggande värden» skriver man bland annat att: »Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.» Det står också mycket klokt om likvärdighet, hänsyn till varje elevs förutsättningar och behov, möjligheter till inflytande och ansvar för eleverna samt vikten av lek, sammanhang och lust att lära. Det är alltså inte skolans styrdokument det är fel på utan dess praktik.
Den allmänna folkskolan inrättades en gång som ett disciplineringsorgan för folket. Genom skolgång skulle alla barn lära sig att frukta gud och överheten. Arvet från den skoltraditionen lever fortfarande kvar i skolans strukturer. En barnsyn som går ut på att barn behöver tuktas och ska lära sig att lyda har också stort utrymme i det kollektiva medvetandet. Parallellt med att personer som Jesper Juul och Lars Gustafsson tar plats med sin humanistiska syn på barn ges också repressiva metoder som skamvrår, time-out, betyg och kvarsittning stort utrymme i media, föräldrautbildningar och skolans praktik. Att manipulera barn med belöningar och bestraffningar anses av många vara normalt förfarande.

Ingen kan förneka att skolan har en oerhört viktig roll i formandet av vårt samhälle och för barns inträde i en värld utanför familjen. Det är nog få som är beredda att säga annat än att det också bör vara så. Men det finns anledning att fundera över hur vi närmar oss det faktum att skolgång är både en skyldighet och en rättighet. Synen på hur skolan bör utvecklas och eleverna bemötas beror starkt på om det är rättighets- eller skyldighetsperspektivet som sätts i centrum. En skola som framför allt ser lärande – och närvaro - som en skyldighet bygger på en annan barnsyn än den skola där lärande är en rättighet.

I pliktskolan är det helt i sin ordning att domptera barn och tvinga dem till underkastelse med hjälp av repressiva åtgärder som betyg i unga år och kvarsittning som förvandlar skolans lokaler till ett fängelse (och lärande till ett straff). I en sådan skola ser ingen några problem med att eleverna tycker att lärande är tråkigt. Ansvaret för de svårigheter eleven upplever läggs på barnet självt – han eller hon har inte i tillräckligt hög grad anpassat sig till de krav och förväntningar som ställts långt ovanför elevernas huvuden.

I en rättighetsfokuserad skola ligger i stället ansvaret för barnets lärande på skolan, som måste anstränga sig för att skapa en meningsfull och inbjudande verksamhet som anpassas efter dem som vistas där: barnen. Det kan låta som ett klassiskt nyliberalt förhållningssätt där eleven blivit en kund och lärandet en vara som ska tillhandahållas utifrån efterfrågan men är i själva verket något helt annat. Det är inte föräldrarnas eller den i framtiden vuxne elevens efterfrågan på en matnyttig utbildning som skolan levererar utan rätt stimulans och meningsfullhet i stunden.

Den amerikansk-israeliske professorn Aaron Antonovsky har myntat uttrycket KASAM, som ska utläsas »känsla av sammanhang». Antonovsky utvecklade sin teori på det socialmedicinska området. Han kunde konstatera att människor som i hög grad känner KASAM har en bättre hälsa än dem med lägre känsla av sammanhang. Begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är de tre nyckelkomponenterna i KASAM. Samma faktorer har också visat sig ha stor betydelse för vår förmåga att lära in. Om vi både mår bra och lär bra av känslan av sammanhang borde inget hindra oss från att satsa på en skola där individanpassning och meningsskapande sätts i centrum. Ändå är det betyg och tester som är på allas läppar.

Under våren har en ny omgång av serien Klass 9A sänts på svt. Elever och lärare på Mikaelsskolan i Örebro har under en termin fått hjälp utifrån av några duktiga pedagoger med att höja elevernas betyg. Tittarna har fått se hur de ordinarie pedagogerna har fått lära sig hur de kan förbättra sin undervisning och utveckla sitt bemötande av eleverna. Alla tycks ha gått in i projektet med de bästa intentioner och serien har erbjudit goda chanser till en ökad förståelse för att god undervisning handlar minst lika mycket om att bygga relationer som om att kunna förmedla ett ämnesinnehåll. Men serien har knappast bidragit till det jag anser mest angeläget: att ramarna vi ställt upp runt skolan ruckas. Målet var satt: höga betyg – inte mer demokratiska människor med större förmåga att känna empati eller lust att arbeta för en bättre värld. Och formerna låg fast: varje ämne prydligt sorterat för sig, i tydligt avgränsade arbetspass på fasta tider och utifrån ett uppifrån beslutat innehåll. Det finns gränser för hur långt man kan nå med en sådan skola.

Det krävs något mer och mycket mycket svårare än nya styrdokument eller kursplaner i skolan. Det krävs att en ny barnsyn får fullt genomslag i samhället. Vi måste sluta se på barn som små datamaskiner som ska proppas fulla med kunskaper som de kan plocka fram som vuxna och vi måste börja betrakta dem som samhällsmedborgare med egna rättigheter redan från födseln. Det krävs av oss vuxna att vi ser och erkänner att barns intressen inte alltid sammanfaller med de vuxnas – vare sig föräldrarnas, lärarnas eller de framtida arbetsgivarnas – och att vi ger dem reella möjligheter till inflytande. Det i sin tur kräver en skola där barnen också tränas i att identifiera sina behov och i att utöva inflytande.

I en rättighetsinriktad skola har de vuxna en självklar skyldighet att göra skoldagen begriplig, hanterbar och meningsfull (och i den bästa av världar ser de det också som ett privilegium att få göra det). Man strävar varje dag efter att göra lärandet meningsfullt  här och nu och man är aktiva utövare av demokrati.

Just nu blåser i stället vindar som vill skapa en extremt reaktionär skola – en där unga människor ska dompteras och manipuleras till underkastelse och likriktning snarare än frigöras och lyftas till utveckling. I stället för att satsa på och utveckla sådan pedagogik som visat sig stimulera barns egen motivation och skapa sammanhang och mening i skolans undervisning gör man  tvärtom. Det är kontraproduktivt på alla punkter. Det finns inga kända motsättningar mellan djupa och breda kunskaper och sådant som medbestämmande, individualitet, empati och nyfikenhet, tvärtom – sådant främjar inlärningen. I stället framställs det som att allt som gör skolan lustfylld och verkligt utvecklande skulle vara flummigt. Det är en djupt okunnig (för att inte säga just flummig) och starkt barnfientlig inställning. En skola som alltför ensidigt fokuserar på mätbara faktakunskaper och på framtida nytta är ett institutionaliserat barnaplågeri. Som väl är finns många kloka skolledare, lärare och andra vuxna som gör motstånd i sin praktik, men det är hög tid att höja rösten för ett mer barnvänligt – och i förlängningen människovärdigt – samhälle. 

Kommentar
Under 2011 implementeras en ny läroplan för grundskola och förskola. Trots många utspel om att den gamla lett till en »flumskola» är den nya i det mesta lik den gamla.

Litteratur
Bergström, Matti: Barnet – den sista slaven,  Wahlström & Widstrand, 1996
Forsell, Anna (red): Boken om pedagogerna, Liber, 2005
Gustafsson, Lars H: Växa – inte lyda, Norstedts 2010
Juul, Jesper: Ditt kompetenta barn, Bonniers, 1997
Lundin, Nystedt, Sjölander: Elevinflytande, svårighet eller möjlighet, Borås högskola, 2009
Pramling, Klerfelt, Williams Graneld: »Först var det roligt, sen blev det tråkigt och sen vande man sig...» Barns möte med skolans värld. Göteborgs universitet, 1995