Bortom Wikileaks. Om nätläckans infrastruktur

Christopher Kullberg

Wikileaks är bara början. De närmsta åren kommer vi med största sannolikhet få se hur antalet nätläckor snabbt multipliceras. Dessa nätläckor utmanar den rådande maktordningen. Vi kan redan nu se hur stater, företag och organisationer kräver kontroll och censur. Nätläckornas öde, som ett nytt sätt att tänka kring öppenhet och delaktighet, är inte bara en fråga för enskilda nätaktivister, skriver Christopher Kullenberg, utan en fråga för oss alla.

Det började med en kort videofilm från en amerikansk Apache-helikopter på uppdrag i Irak. Filmen visar hur två obeväpnade Reutersjournalister och ett antal civila, varav två är barn, dödas eller skadas under kulsprutesmattret från helikoptern. Soldaterna uppe i luften kommenterar varandras insatser med muntra tillrop, som om det rörde sig om ett tv-spel snarare än ett riktigt krig.
Kort därefter läcker sjuttiofemtusen militära dokument ut från kriget i Afghanistan. Den oöverskådliga klumpen av information är svårtydd, med militära förkortningar och ortsnamn som för de flesta är helt okända. Men när man läser dokumenten kryper krigets hemskheter innanför skinnet. En bil som inte stannar vid en vägspärr förvandlas på några sekunder till ett terrorhot för den internationella insatsstyrkan. De skjuter. I bilen satt en kvinna och hennes barn. På en marknad kommer en man gående med en vagn. Den innehåller en improviserad bomb och briserar mitt i en folkmassa. Krigets historieskrivning äger helt plötsligt rum i realtid och dokumenteras tack vare att information har läckt ut i det fria.

Läckorna fortsätter att avlösa varandra. Under hösten släpps nästan fyrahundratusen dokument från kriget i Irak, vilka bland annat visar att antalet civila offer med råge överstiger den officiella version som USA har gjort gällande inför omvärlden. Wikileaks har dock mycket mer på lager. Till väl valda nyhetsredaktioner över hela världen portionerar de därefter ut tvåhundrafemtiotusen telegram som skickats mellan de amerikanska ambassaderna i det militära datornätverket SIPRNet. Nu går ingen längre fri från att dras in i läckorna, och till och med Sverige omnämns utförligt i telegrammen som skickats från den amerikanska Stockholmsambassaden. Vi får en inblick i hur noga usa har följt rättegången kring The Pirate Bay, genomdrivningen av fildelningslagar som IPRED, och hur de bekymrar sig över den allt starkare nätaktiviströrelsen som fått fäste i Sverige.1

Massmediernas löpsedelsrubriker har skapat en tydlig fond mot vilken läckorna förväntas förstås av en global offentlighet: Wikileaks, personifierad av den australiensiske hackern Julian Assange, har av medierna frammanats som en mytisk skapelse som gränsar till personkult. Kanske beror detta på att läckor på internet fortfarande är en omöjlig figur att representera, vilket leder till att man inte ser något alternativ till en människas ansikte för att begripliggöra ett fenomen som i mångas ögon är helt nytt. Det är svårt att tänka sig en bild föreställande en datorhall, eller försöka samla de cirka åttahundra volontärer som arbetat med läckorna i en gemensam berättelse. Att skriva om Wikileaks är svårt, eftersom största delen av dess verksamhet, paradoxalt nog, sker i det fördolda. Men en sak är säker: Bilden av den modige och tekniskt begåvade mannen som enskild källa till nätläckorna bedrar snarare än klargör. För bortom den tunna och sensationella berättelsen om Wikileaks finns en teknologisk och kulturell historia som sätter in läckorna på internet i ett bredare sammanhang.

Många har jämfört internet med Prometheus eld.2 Enligt legenden stal titanen Prometheus elden – eller kanske snarare kunskapen om att göra upp eld – av Zeus för att sedan ge den till mänskligheten. Zeus fjättrade i vredesmod den odödlige Prometheus på en klippa och dömde honom till att i evighet plågas av en örn, som varje dag åt upp hans lever. Jämförelsen med internet går ut på att en teknologi, likt elden, har sänts till mänskligheten och därmed utrustat oss med en ny kraft. Dess historia börjar i 1960-talets kalla krig, när de första prototyperna för storskaliga datornätverk konstrueras. Idag har denna principiella teknologi spridit sig över världen och gör sig ständigt påmind. Den eld som givit upphov till den senaste tidens nätläckor har legat och pyrt länge, för att nu flamma upp i ett okontrollerbart eldhav, som kanske ingen enskild stat kan släcka.

Skärskådar vi nätläckorna på djupet framträder dock en annan bild av teknologiska såväl som kulturella komponenter. Inte för att förringa det viktiga arbete som Wikileaks har gjort – det utgör trots allt ett så kallat proof-of-concept, ett slags bevis för att det verkligen fungerar att läcka, på samma sätt som The Pirate Bay demonstrerade hur man kunde dela filer utan att någon kunde stoppa det – men för att begripa nätläckorna måste man lägga de stora berättelserna åt sidan, och istället fråga sig vad en läcka på internet egentligen är; vi måste fråga efter läckans ontologi.

NÄTLÄCKANS LOGISTIK
Vad är det egentligen som skiljer en nätläcka från en vanlig läcka? Det givna svaret är att den äger rum i en ny teknologi som har ett antal egenskaper som radikalt skiljer sig från tidigare medier.3 Låt oss börja med pressen som modell för den gamla läckmodellen: Mordehai Vananu avslöjade det israeliska kärnvapenprogrammet genom att gå till The Sunday Times och Daniel Ellsberg läckte uppgifter om hur Vietnamkriget vansköttes till New York Times. Pressens undersökande journalister har länge betraktats som de självklara mottagarna för känslig information. Men ett antal hinder kan göra detta osäkert: I många länder är pressen långt ifrån oberoende av staten och risken att man rapporteras till en hemlig polis istället för att bli publicerad är stor. En redaktion kan lätt stängas av myndigheter. Den existerar på ett ställe, och dess infrastruktur är fast och klumpig.

Internet är däremot byggt för att inte kunna stängas ned. Detta beror på en teknologi som kallas för paketförmedling (packet-switching), som gör det möjligt för ett meddelande att ta flera vägar genom de vindlande kablar som utgör internets materiella infrastruktur, om en viss passage skulle vara blockerad. Vidare kan en sajt på internet speglas till hur många andra sajter som helst, vilket gör det i det närmaste omöjligt att efterhandscensurera. När Wikileaks servrar blev attackerade under 2010, vilket inträffade ett flertal gånger, skapade nätaktivister på ett par dagar tusentals identiska kopior av Wikileaks, och eftersom dessa spreds över hela världen fanns det ingen som kunde stoppa deras virala framfart. Med några tangentbordsmanövrar kringskär internet varje censureringsförsök och skapar ett distribuerat dokumentarkiv.

En annan aspekt är den juridiska kris som idag har drabbat de lagar som tidigare skyddade den traditionella journalistiken. I framförallt Sverige, Belgien, och några andra länder finns ett mycket starkt källskydd som är utformat för att värna de som vill läcka känsliga uppgifter. I Sverige får man inte eftersöka en källa hur som helst, och polisen får inte heller stövla in på en redaktion utan en mycket god anledning. Men under tiden detta har tagits för givet har dessa grundlagar fastnat i en juridisk strypsnara, framförallt i kölvattnet av det så kallade kriget mot terrorismen. Försvarets Radioanstalt (FRA), alltså en komponent i vår underrättelsetjänst, får lov att spana på stora delar av internettrafiken; det stundande datalagringsdirektivet föreskriver att loggar ska upprättas över alla kontakter som tas via mobiltelefoner, datorer och faxar. Att kontakta en journalist på en redaktion utan att lämna farliga spår efter sig är idag nästan omöjligt, trots att vi har grundlagar som borde ge skydd mot detta. Internet är kanske vårt mest övervakade kommunikationsmedium, men dess öppna och redundanta struktur skapar ändå fler möjligheter för informationen att sippra ut och hitta sin mottagare.

Nätläckorna har med hjälp av kryptering lyckats återskapa den anonymitet som inte längre kan utlovas av de traditionella redaktionerna. Kryptering innebär att ett meddelande kodas om så att endast den rätta mottagaren kan läsa det, även om det skulle övervakas. Precis som internet har krypteringsteknologierna en militär historia, och det är egentligen först i slutet av 1990-talet som krypteringen släpps helt fri för civil användning, även om det än idag förekommer exportförbud till vissa länder, exempelvis Iran.

Med hjälp av dessa fria krypteringsteknologier kan alltså hackers se till att källorna skyddas. Nätläckorna har sällan några heroiska namn som Vananu eller Ellsberg. Namnen sorteras ut i ett brus av krypterad text som ingen hittills har lyckats knäcka och anonymiteten behålls intakt. Men för att skapa detta teknologiska försprång krävs avancerade datorkunskaper, eller åtminstone viljan att tillägna sig dessa. Det är här som hackerkulturen kommer in i bilden, där tekniska kunskaper traditionellt har jämställts med politisk autonomi. Att lära sig hur teknik fungerar är att skapa makt, och denna makt blir som allra tydligast i nätläckornas logik. Innan vi går in på detta i detalj är det dock dags att sammanfatta vad nätläckans infrastruktur, eller rättare sagt dess logistik består av.

Man kan säga att en läcksajt behöver tre komponenter utan inbördes rangordning för att fungera: Det måste finnas ett nätverk av volontärer som är beredda att arbeta med driften av läcksajten, det krävs att det finns ett distribuerat datornätverk för säker dokumentation, ett nätverk som vi idag känner som internet. Och det krävs kryptografi.

De anonyma aktivister som arbetar med läckor syns nästan aldrig, dels eftersom de är just anonyma, men även för att de nästan aldrig tar äran för vad de har gjort. För att undvika repression måste de dölja sina namn, sina geografiska positioner och de kontaktnät som de bygger upp i förtroende. Läcksajterna anonymiserar vidare sina källor med tekniska medel. Man skickar in ett dokument till dem, och datorerna »tvättar» bort den information i dokumenten som kan spåra avsändaren. Men anonymitet kan inte automatiseras helt och hållet, utan för nästan varje större läcka krävs det att en människa manuellt ser till att källans identitet försvinner. På så sätt vilar det ett tungt ansvar – ett ansvar som tidningsjournalisterna tidigare var ensamma om att ta på sig – på dessa aktivister, som nästan uteslutande arbetar utan ekonomisk kompensation.

Vidare har det distribuerade nätverk av servrar som utgör internets arkiv ett antal egenskaper som är viktiga för läckornas dokumentation. Den första egenskapen är omöjligheten att förhandscensurera, man behöver inte fråga någon om lov för att publicera något på internet, även om många sajter genast blockeras och attackeras när de ger vittnesbörd om en känslig läcka. Detta löser läcksajterna genom att kopiera sig själva. Kopieringen av arkiven måste gå undan för att sajterna inte ska gå ned och läckorna måste spridas ut över så många datorer som möjligt för att fördela de skador som kan uppstå vid exempelvis en överbelastningsattack, men även för att undvika att en enda dator ska kunna beslagtas av polisen och att informationsflödet därmed stoppas.

Detta resulterar i att arkivet hela tiden säkerhetskopieras. Men en fråga, som fortfarande inte har besvarats historiskt, är hur beständigt arkivet är över tid. Vi har helt enkelt inte facit i våra händer eftersom nätläckorna ännu är så unga. Papperstidningar och böcker har sedan länge förvaltats av bibliotek med stor varsamhet. Dessa centrala och genomadministrerade arkiv ter sig till en början som solida väktare av historisk dokumentation. Men centraliserade institutioner är känsliga för politisk styrning samt resursbrist. Varje arkiv gör ett urval, vissa saker prioriteras, andra faller bort, och i många fall är det till och med förbjudet att förvara hemligstämplad information i öppna arkiv. På internet finns inte dessa regler, och det finns inte heller någon brist på utrymme för att förvara dokumenten. Företaget Google har uppskattat att det finns ungefär 130 miljoner tryckta böcker på jorden. Av dessa har de sedan 2004 scannat in och arkiverat digitala kopior på femton miljoner böcker. Företags urval följer dock oftast aktieägarnas ramverk för vad som anses som lämpligt eller olämpligt att dokumentera. För nätläckorna sammanfaller således sparandet och spridandet av dokument till en enda process, både på en teknisk nivå – att sprida en fil är att spara den och göra den tillgänglig för kopiering – men även satt i ett större sammanhang; När nätarkivet inte längre kontrolleras av en speciell administration skapas möjligheten att med knappa resurser skapa gigantiska arkiv. Varje dator på internet, varje nod i nätverket, är ett potentiellt arkiv kopplat till en kärnvapensäker infrastruktur. Det är detta faktum som gör att nätaktivisterna just nu har övertaget i förhållande till de supermakter som helst ser att informationen »lämnas tillbaka» eller förstörs.

Den sista komponenten består, som tidigare nämnts, av kryptering. När vi surfar på internet använder vi dagligen krypteringsmjukvara utan att tänka så mycket på det. För det mesta använder vi kryptering när vi skickar e-post, när vi gör bankärenden och betalar med kreditkort, eftersom detta är enda sättet att göra dem säkra. Utan kryptering skulle penningtransaktioner och företagshemligheter vara en omöjlighet på internet. Det är den främsta anledningen till att dessa teknologier har avreglerats och gjorts tillgängliga för massorna. Man skulle lite grovt kunna säga att den globala kapitalismen på så sätt spelar läckorna i händerna. Att krypteringsteknologierna finns tillgängliga och hindrar läckor från att snappas upp längs vägen är en absolut nödvändighet för att kunna skicka trafik säkert runt hela jorden. I Kina måste man ha tillstånd från myndigheter för att kryptera och i Storbritannien är det straffbart att inte överlämna sina krypteringsnycklar till en domstol inom ramen för en brottsutredning. För det mesta är dessa regleringar dock praktiskt ogenomförbara. Krypteringen finns redan inbyggd i de vanliga operativsystemen som Windows och Mac OS, men framförallt är de som starkast på den öppna plattformen Linux.

HACKERKULTUREN OCH DET TRANSPARENTA SAMHÄLLET
Läckans logistik har alltså vuxit fram dels som ett teknologiskt tillstånd, där mänskligheten utrustats med distribuerade datornätverk som från första början var till för att avstyra kärnvapenattacker, men som även har visat sig mycket lämpade för andra sorters informationsspridning. Men minst lika viktig är den hackerkultur som växt fram i takt med den teknologiska utvecklingen, och som har skapat ett visst sätt att se på världen och det politiska.4

Hackerkulturen har dragits med en tveksam och stereotyp mediebild genom åren, där förvirrade journalister ofta har beskrivit hackers som unga män i lagens utkanter. Det finns givetvis hackers som bryter sig in i system för egen vinnings skull, på samma sätt som det finns boxare som slåss på krogen. Men bortom denna ytliga bild skymtar vi en kultur som har gjort en organisation som Wikileaks möjlig, och som i en bredare mening skapar möjligheter för oss att använda internet på våra egna villkor.

Hackerkulturen har nämligen skapat en speciell samhällsontologi, där läcksajter framstår som en helt nödvändig komponent. En vanlig tanke inom den så kallade hacktivismen är att lagar betraktas som datorkod. Den bästa datorkoden är den öppna källkoden eftersom vem som helst då kan förbättra och modifiera den. Ju fler ögon som granskar den, desto bättre blir den. På så sätt blir traditionella remissförfaranden bara ytterligare en trög flaskhals i processen. Öppenheten måste vara absolut och gälla för alla.

Ett mycket talande exempel är det nyligen genomröstade förslaget IMMI (Icelandic Modern Media Initiative), ett lagpaket som ska stärka yttrandefrihetslagar och källskydd på Island. Förslaget utarbetades direkt efter bankkrisen, när det blev uppenbart, att det behövdes säkra läckor för att granska de banker som hade drivit den isländska ekonomin i botten. Lagförslaget skrevs av hackers kopplade till Wikileaks i samarbete med isländska politiker, och det skrevs i Etherpad5, en kollaborativ textredigerare för datorkod. När ett system inte längre fungerar skriver man helt enkelt om koden, och det spelar ingen roll om det rör sig om ett lands lagar eller om ett datorprogram. Alla system kan hackas, bara man förstår hur de fungerar. Vidare kan alla slutna system öppnas. Det finns ingen perfekt säkerhet, det vet alla som administrerar stora datorsystem. Vi kan inte granska kriget om det hålls hemligt, vi kan inte förbättra dess kod. Vi kan inte heller ändra lagen om vi inte ser den, som i fallet ACTA (Anti Counterfeit Trade Agreement), ett handelsavtal om intellektuell egendom som länge hållits borta från allmänhetens ögon, tills dokumenten började läcka under 2010. Där EU-parlamentet misslyckades med att kräva fram öppenhet i en lagstiftande process, lyckades nätläckorna skapa åtminstone en lite mer transparent process. Om samhället inte är öppet måste det göras öppet, det måste läcka för att kunna förbättras.

NÄTLÄCKANS ÖDE
Hackerkulturens teknologiska avantgarde kan vid första anblicken tyckas obegripligt, men efter ett tag känner man hur passionen för teknik smittar. Det senaste året har Wikileaks demonstrerat hur man kan läcka information med ursprung i världens största supermakt, ur världens största militära datornätverk SIPRNet, utan att det går att stoppa flödet av dokument. Men den stora läckan och den stora striden om information är bara ett steg mot en ökad transparens på ett mer genomgripande plan. Vad som behövs är att läcksajterna nu multiplicerar sig och även tar sig an den lilla skalan. Samhällelig makt är ju, som Foucault argumenterar6, alltid utspridd och distribuerad över ett stort antal lokala praktiker. Också nätläckorna måste arbeta med en sådan utspriddhet och på denna nivå för att transparensen och dokumentationen av politiska processer ska bli lika genomgripande.

Vi kan tänka oss en fiktiv läcksajt för denna tankefigur: Den västsvenska staden Åmål skulle kunna driva en lokal nätläcka: »Åmålleaks». Korruption och maktmissbruk är ju inte begränsat till vare sig Pentagon eller en militärbas i Kabul, utan förekommer även i minsta kommun och småföretag. »Åmålleaks» skulle kunna skydda källor och sedan vidarebefordra deras dokument till press, bloggar, föreningar och allmänheten, och på så sätt agera som en lokal ventil, en lokal granskare bredvid den traditionella nyhetsjournalistiken. Idag är det inte bara stora redaktioner i de stora städerna som förmedlar ett nyhetsflöde. I våra vardagsliv är det lika mycket den lokala arbetsplatsen, daghemmet, skolan, simhallen eller kollektivtrafiken som spelar roll och måste dokumenteras.

»Åmålleaks» skulle även bygga runt den flaskhals som en ensam läcksajt utgör. Det är knappast högprioritet att publicera dokument från en kommunal upphandling bredvid tusentals hemliga ambassadtelegram på en sajt som Wikileaks. Den stora läckans logik klarar inte av att hantera det lokala.

Men för att multiplicerandet av nätläckor ska kunna fungera måste läckans logistik, dess materiella infrastruktur, göras tillgänglig utanför hackerkulturen. Ett sådant projekt är Openleaks, som presenterades av den tidigare Wikileaksmedarbetaren Daniel Domscheit-Berg på den stora hackerkonferensen Chaos Communication Congress i slutet av 2010. Syftet med Openleaks är just att fungera enbart som en förmedlare mellan källorna och de organisationer och medier som sedan granskar och publicerar läckorna. Genom att göra kunskaperna och teknologierna tillgängliga för allmänheten tänker sig Openleaks att man ska kunna bli kopierad av flera aktörer. Det är för tidigt att spekulera i ett nyligen lanserat projekts framtid, men tydligt är att framtiden bortom Wikileaks helt klart kommer att leda till att nätläckorna blir fler.

För att försvara nätläckorna och deras framtid måste vi försvara det öppna internet snarare än enskilda organisationer. De tre komponenter som utgör läckans logistik; frivilliga aktivister, ett distribuerat datornätverk och kryptering, står alla tre under ständig attack. Aktivister förföljs, som när det amerikanska justitiedepartementet i skrivande stund begär ut Birgitta Jónsdottirs och Jacob Applebaums Twitterkonton med anledning av att de har arbetat med Wikileaks. Internet har de senaste åren blivit allt mer övervakat, och det är tydligt att ett antal stater i väst såväl som öst, i nord såväl som syd, ogillar det faktum att vem som helst kan kommunicera med vem han eller hon vill över en global infrastruktur.
Nätläckorna har seglat upp och skakat om våra sätt att tänka om transparens, demokrati och globala informationsflöden. Deras öde bestäms av huruvida de lyckas multiplicera sig och på så sätt skapa en större redundans till hinder för eventuella censureringsförsök. Huruvida de kommer att lyckas eller inte, är inte en fråga som bara gäller för ett fåtal nätaktivister. Nätläckans öde kan lika gärna ligga hos oss alla.


Noter

1    Se telegrammen 09STOCKHOLM141, publicerad hos Rick Falkvinge, 22 December 2010 http://falkvinge.net/2010/12/22/cables-us-driving-swedish-data-retention-2/, samt 02STOCKHOLM000736, publicerad av The Guardian, 22 December 2010 http://www.guardian.co.uk/world/us-embassy-cables-documents/236363.
2    Barney, Darin: Prometheus Wired: The Hope for Democracy in the Age of Network Technology, University of Chicago Press, Chicago, 2000.
3    Se Kullenberg, Christopher: Det nätpolitiska manifestet, Ink bokförlag, Stockholm, 2010.
4    Se bl a von Busch, Otto & Palmås, Karl: Abstract Hacktivism: The Making of a Hacker Culture, Lightning Source uk Ltd, London and Istanbul, 2006.
5    Se etherpad.com för en samling av fria kollaborativa textredigerare.
6    Foucault, Michel: The History of Sexuality, Vol. 1: The Will to Knowledge, Penguin, London, 1976/1998.