Redaktionell inledning #3 2012 – Noveller

Martin Engberg

Den nakna snigeln 

 

Eller en allt för lång redaktionell inledning som innehåller reflektioner över novellboomen, novellens nuvarande status, och några löst grundade teorier (för att inte säga spekulationer) om varför novellen såg ut som den gjorde på 90-talet, och var den placerar sig i dagens litterära klimat.

När novellen uppmärksammades på 90-talet var det som litterärt fenomen. Det pågick en omordning i den svenska prosan. Några av de författarskap som framträdde vid den här tiden sökte sig mot det avskalade, vardagliga, och bort från den brett anlagda episka prosan. Det kan tänkas att anledningarna var flera. Om den tidiga arbetarprosan, och varför den ofta fick formen av kortprosa, skriver Beata Agrell i det här numret:

Man har velat förklara fenomenet med arbetarnas oregelbundna arbetstider och korta pauser, men eftersom montaget ger ett strukturerat intryck är den förklaringen otillräcklig. Snarare är det fråga om en konstsyn, med kortprosa och kortprosastrategier i centrum.

90-talsprosan fick utstå en del kritik, den beskylldes både för att vara anemisk, och en produkt av skrivarkurserna. Frågor om varför prosan såg ut som den gjorde ställdes inte lika ofta, det var fenomenet i sig som lyftes fram: Novellboomen! Några av författarna kände sig också tvungna att gå ut och försvara sin särart, och förklara att de inte enbart läste Raymond Carver. De flitigast omnämnda namnen i de här sammanhangen är Mats Kempe, Ninni Holmqvist, Cecilia Davidsson och Hans Gunnarson. De debuterade alla i spannet 94-96. Författarskap som redan från början var särpräglade, och som fortsatt att utvecklas med eller mot novellen. Men visst finns det gemensamma drag i deras författarskap, både vad gäller stil och motiv. De skildrar ofta människor i vardagliga situationer som långsamt undermineras, konflikterna är sällan verbaliserade, och kommer snarare till uttryck i olika former av undvikande av konfrontation än i dramatiska scener. I bakgrunden skymtar en barndom i ett svenskt 60- eller -70-tal. Less är ofta more när det gäller stilen.

Det var antagligen också därför dessa författarskap framstod som uppnåeliga för sådana som vid den här tiden började söka ett eget litterärt uttryck (till exempel undertecknad). Erfarenheter av sjaviga, och skevande vardagssituationer hade man ju själv, villaförorter hade man vistats i. Och litterär spänning gick väl att skapa genom att förtiga information? Det gick att lura sig till att tro att dessa författarskap utgjorde en sorts mallar, short cuts, till ett eget skrivande. Vilket förstås var dumt tänkt, och visade på en dålig förståelse för det som var och är unikt för dessa författarskap, men om man inte har något annat att hålla sig i får ett missförstånd duga. Och att detta pågick på folkuniversitetens skrivarkurser har en förklaring: även om det i mitten på 90-talet fortfarande fanns en fungerande A-kassa, var det redan då (som man kanske hade kunnat göra tidigare) svårt att hanka sig fram på tillfälliga arbeten, varvat med skrivande. Det är antagligen svårare idag än någonsin, och för att utveckla sitt skrivande måste man skriva, och det är något man får tid och pengar till när man går en skrivarkurs på någon folkhögskola. 

När Alejandro Leiva Wenger debuterade några år senare med Till vår ära (2001) kramades hans författarskap ihjäl för att det lyfte in nya erfarenheter i den svenska prosan. Att det var litterärt avancerade noveller, och att det var där det nya kom in, hamnade liksom i bakgrunden. Till vår ära var tydligt influerad av bland andra Julio Cortázar, som jag själv läst tidigt, men inte trott att det var tillåtet att hämta något från när man var svensk och skrev på svenska. 2001 kom också Caterina Pascual Söderbaums novellsamling Sonetten om andningen, som också den arbetade utifrån andra estetiska grunder än de tidigare nämnda novellisternas.  

När det talades om en novellboom var det främst utifrån att det vid den här tiden gavs ut ett ovanligt stort antal novellsamlingar. Men betraktar man novellen och kortprosan från mitten av nittiotalet till mitten av tvåtusentalet som den plats dit prosan dragit sig tillbaka för att liksom hämta andan – går det kanske att få syn på något intressantare? Att det var början på en förändring av ett litterärt landskap, där Leiva Wenger och Pascual Söderbaum skilde sig mer åt i uttryck än till exempel Holmqvist och Davidsson, men där alla sökte efter nya utgångspunkter. Också Mats Kolmisoppi (Jag menar nu, 2001) och Stefan Lindberg kan nämnas (Tusen nålar, 1999) som författarskap som ställde sig till andra litterära tradtitioner än enbart de svenska/nordamerikanska. Och Lotta Lotass författarskap som en kortprosans trojanska häst: vad som först såg ut som en högst medveten utveckling av en identifierbar tradition, visade sig innehålla mer avancerade estetiska strategier än vad någon hade kunnat ana. 

2004 debuterade både Sara Stridsberg och Jonas Hassen Khemiri. Och kunde ge exempel på ytterligare prosastrategier i den unga prosan, här bör också Mirja Unge nämnas. Som sagt, prosan hade inte drabbats av anorexia, det rörde sig snarare om en omorganisering. För vad gör man när man ska börja skriva i skuggan av den storsvenska berättartraditionen med alla Tunströmmar, Lidmanskor, Lagerlöfar, Ekmanskor, Enqvistar och Moberg? Man letar efter en punkt som man kan göra till sin egen, varifrån man kan tala, och man kanske inte gör så stora yviga gester, för att man är tveksam till om man ens har någon rätt alls att tala. Eller för att man inte vill vara den som häver upp rösten. Eller så söker man efter andra litterära förebilder. Eller så är man någon som redan burit med sig andra litterära förebilder, och skriver in dem i det språk man kommit att vistas i. Eller så tänker man: jag har fanemej också rätt att vara här, och skriver som man vill. Man vill gärna visa att det inte finns en stor berättelse. Och om det gör det, säga att det i alla fall finns fler berättelser, vid sidan av; att den stora berättelsen har en skugga, att det finns de som rör sig i den skuggan. Är du den som kastar skuggan eller den som rör sig i den? 

Själv behövde jag hitta till Lars Jakobsons författarskap för att inse att man faktiskt fick ta in andra influenser än från en underförstådd svensk kanon, låt säga Julio Cortazar, Borges och Stephen King. Också om man växt upp i Sverige i slutet av 70-talet, början av 80-talet. Man måste söka tillåtelsen för det man vill skriva där man kan hitta den. 

Det här handlar alltså om ett par generationer författare som (i alla fall inledningsvis) inte sett det som möjligt att oproblematiserat göra sig till talespersoner för större grupper. Eller kliva rakt in i den etablerade berättartraditionen.  

Det litterära fältet fortsätter att expandera (och får man tillägga, klyvas i sub- och subsub-offentligheter, och ibland rena kotterier). För den som inte vill underkasta sig de rådande berättelserna finns det gott om alternativ idag. Man kan till exempel som personerna bakom projektet Dockhaveri begå kollektiv anti-debut. Eller hitta sin hemvist på ett mindre förlag, när de etablerade förlagen inte ser någon lönsamhet i det inskickade novellmanuset. Vilket Selene Hellström berättar om i det här numret. Eller med rättshaveristens envishet fortsätta ge ut sina böcker på eget förlag. Med risk att bli kvar i skuggan, och endast lyckas dra in de mest hängivna litteratur-affectionados i bibliotekens vrår. 

Det intressanta i sammanhanget är att det också är här – vid sidan av storförlagens kommersiella kretslopp – som det uppstått ett nytt utrymme för novellen. Om den i mitten av 1900-talet var en sorts brukstext författare kunde sälja till dagstidningarna för att tjäna lite extra, brukas novellen idag gärna i samband med nya publiceringsformer; det är också på det sättet som den idag främst låter höra tala om sig. Det görs satsningar på novellen för e-publicering (MIX Förlag). Novellix har en längre tid gett ut enskilda noveller i bokform. Brevnovellen landar i din brevlåda. Sveriges Radio beställer noveller, och ger dem pris. Astor förlag introducerar författarskap på Svenska med små novellhäften.

Att novellen låter sig brukas på nya sätt säkrar antagligen dess fortlevnad, eftersom den inte i någon större utsträckning trycks i dagspressen, eller efterfrågas av de etablerade förlagen. Den saknar lyrikens prestige och romanens lönsamhet. Och novellen som bred underhållning: ja, den epoken dog väl med TV-såpan och TV-deckaren? Nu är novellen så utrotningshotad att den till och med tillskrivs närmast uppbyggliga egenskaper. Det är den som åter ska rädda nya generationer åt läsningen. På 90-talet var det »MTV-generationen» som skulle bli tilltalade av den korta texten, som i och med själva sin korthet ansågs som lämplig läsning för människor med fragmentariskt uppmärksamhetsspann. Idag är det i kombination med läsplattan novellen ska rädda mänskligheten åt litteraturen. Visst är det fullt möjligt att nya tekniker också på sikt skapar nya läsvanor. Det har ju trots allt internet gjort. Men vi läser gärna kortare texter på skärmen. Vi får se.

De novellsamlingar som kom vid sekelskiftet var estetiskt genomkomponerade. I några fall återkom inte bara teman, utan också personer från en novell till en annan. Men vad händer när en novell publiceras enskilt, eller beställs för uppläsning på radio? Behovet av en början, ett mitt och ett slut blir antagligen större än när den enskilda texten omges av andra, snarlika texter, och liksom snigeln alltid bär med sig sitt eget hus. På det sättet skulle novellens återkomst med de nya formaten alltså snarare ske med berättelsen, än mot den. Knorren tas åter till nåder, och novellen upphör att vara ett litterärt utvecklingsrum? Jag tror det. Särskilt intressant är det därför att notera att Mats Kempes senaste novellsamling, Nattlampan tänd och dörren på glänt (2011), närmast är ett försök att bryta sig ut ur novellen som form. Eller uttryckt med samma mordeord som ovan: ett försöka att bryta sig ut ur novellen som berättelse.

 

Det här är ett nummer med noveller, och kortare prosa – att definiera novellen är en svår sak, vilket ett par av numrets skribenter återkommer till – och det här numret är inte heller något försök att fastslå vad som är en novell, eller inte. Däremot tror jag att det, med hjälp av novellen, kan visa hur prosa kan se ut idag. Oavsett om den har skrivits i Sverige, eller kanske Ungern, Irland, Schweiz eller Turkiet. 

Till översättningarna i det här numret har vi fått pengar från Svenska Akademien. Stort tack för det.

Stort tack också till alla översättare: utan er stagnerar det litterära inflödet.

 

Martin Engberg, juni 2012